Thielemann hittar den känslomässiga pulsen i "ringen", mellan värme och kontrovers
Med den första av de tre schemalagda föreställningarna av "Ringen" som Bayreuth-festivalen, som firade sitt 150-årsjubileum, avslutades, fortsätter den kontroversiella närvaron av artificiell intelligens (AI) att vara den mest slående aspekten av dess iscensättning, även om den inte är den ljusaste. Med AI har originalitet och budgetanpassning uppnåtts tack vare utvecklingen av en uppsättning som är lätt att bygga och transportera, minskningen av repetitioner till fyra dagar med skådespelaren och en allmän dag, och det enklare genomförandet av ljus som också styrs av teknik. Wolf Gutjahr är ansvarig för det halvcirkelformade utrymme på vilket en gasduk är överlagd, som bildar en dubbelvägg på vilken bilder från sex projektorer reflekteras och i vars mellanrum sångarna placeras.
Den natursköna layouten sparar på design och konstruktion i en tid då Bayreuth tvingas göra en betydande kostnadsjustering. De nästan 30 miljoner euro av den totala budgeten, exklusive underhållskostnaderna för Festspielhaus, antas genom att självfinansiera 55 % av budgeten från, i princip, biljettförsäljning. Bidraget från föreningen av vänner och beskyddare uppgår till 6 % och resten är ansvaret för den federala regeringen, delstaten Bayern och staden Bayreuth.
Denna del förblir frusen på grund av bristen på skatteintäkter, ökade lönekostnader i den offentliga sektorn och ökade utgifter för infrastruktur och försvar. I ett särskilt känsligt ögonblick i den tyska kultursfären, med påtagliga konsekvenser för orkestrar och teatrar, var festivalen i december 2024 tvungen att skära ned det planerade programmet för 150-årsjubileet, vilket minskade de elva planerade operorna till sju. AI är den fantasifulla lösningen för ett jubileum som omdirigeras av omständigheterna.
Kuratorn eller den som ansvarar för det konstnärligt-tekniska konceptet, Marcus Lobbes, tillika chef för Dortmund Digital Theatre Academy, påpekade redan att användningen representerade en "uppenbar" besparing men att dess närvaro var meningsfull i den tekniska kontinuiteten i en festival som alltid har varit uppmärksam på social omvandling. AI har velat vara fordonet mot den 'osynliga teatern' som Wagner skulle ha velat uppfinna, alltför betingad av sin tids tekniska medel och som Christian Thielemann skrev om i 'Mitt liv med Wagner' (Akal, 2013). Han är den musikaliska ledaren för denna 'Ring 10010110' och hans närvaro i Bayreuth bekräftar honom som en bevarare av essenser och autenticitetsideolog.
Det är värt att närma sig Thielemanns tanke med en praktisk känsla som är väsentlig med tanke på monumentaliteten i en cykel som ur det enkla avrättningsperspektivet, i Bayreuth, kan nå det heroiska. Dessa dagar har ett lätt regn i skymningen kommit för att lugna solens ilska som på torsdagen, på väg att börja föreställningen av 'Siegfried', värmde upp teatern till 35º i början av föreställningen och, enligt rykten, höjde temperaturen i gropen till 40º. Och trots allt uppstod därifrån miraklet med ett partitur med speciell orkestrisk täthet, men som Thielemann, som om det vore ljusspridning, projicerar med tusen färger.
Hans tolkning är smidig, klangrik och narrativt sammanhängande, i permanent förvandling, i en båge som rör sig från beskrivande klarhet till reflektion. Om han redan var intensiv innan "Rhinegold" och presenterade sig själv som en underbar krönikör av "Valkyrian", upptäcker Thielemann nu charmen i "Siegfried" och slutligen den känslomässiga bredden i "Twilight of the Gods". Från det begripliga, som ett territorium relaterat till förnuft och intellekt, till det känsliga, som ett rum av subjektivitet, har det som har hörts i Bayreuth varit stort.
Thielemann har också vid enstaka tillfällen påpekat att olika röster borde användas för de stora rollerna i "Ringen". Faktum är att i Bayreuth har allt reducerats till det väsentliga. Att återvända till Michael Volle är obligatoriskt efter att ha försvarat Wotan i flera år med kropp och auktoritet.
Det som är viktigt nu i hans tolkning är den deklamatoriska förmågan och grunden för en vältecknad stil. När det gäller Klaus Florian Vogt uppstår omedelbart minnet av Georg Unger, tenoren som hade premiär för rollen och som, som historien säger, var en sångare med lätt röst. Wagner övervakade att han tog hand om diktion och frasriktighet, dygder som kunde tillskrivas Vogt förutom uthållighet, god avsikt och vänlighet.
Hos honom är Siegfried mer oskyldig än heroisk, mer blyg än briljant, trots ansträngningen att projicera sin röst med särskild auktoritet. Camilla Nylund räddade, med mer hjärtesorg än förfining, Brünnhildes komplexitet i 'Siegfried' och avslutade en mycket ojämlik duett med huvudpersonen. Redan i 'The twilight' anlände han till bränningen på ett stramt sätt och lämnade en av sina mest omfattande och krävande scener i cykeln utan penetration.
Den finska sopranen framstår som särskilt syrlig i de höga tonerna, överdrivet livfull och knapp i de låga tonerna, även om hon åtar sig rollen med en järnvilja. I 'Siegfried' var tenoren Gerhard Siegel en kraftfull och inträngande Mime, en av de stora i skådespelarna i denna 'Ring' där andra anmärkningsvärda röster måste inkluderas, redan i 'The Sunset'. Christa Mayer var stor, Waltraute mycket bättre än Erda, som exekutor av den vackra berättelse hon sjunger inför sin valkyriesyster i första akten.
Mika Kares och Magdalena Hinterdobler, som mörka och kraftfulla Hagen, och Gutrune med behagliga linjer, representerar underbart resten av en rollbesättning konsoliderad i solida grupper av nornor och döttrar från Rhen. Festivalens kör och orkester fortsätter att vara en av dess grundpelare. Och i detta sammanhang har AI blivit verktyget för disharmoni.
Allmänhetens buningar av dess skapare efter slutet av "The Sunset" förklarar den allmänna oroen. Men det måste noteras att missnöjet har varit mindre starkt än det som uttrycktes efter tolkningen av 'Rhinegold', vilket hjälper till att förstå att, i en realtidsinlärningsprocess, AI har blivit mer försiktig och exakt i överlagringen av bilder, och tittarna mer delaktiga i sitt språk. Det hade varit intressant att ha intervjuat AI för att ta reda på logiken bakom många av dess beslut.
Till exempel anledningen till de intressanta bilderna som åtföljer Brünnhildes uppvaknande, de slumpmässiga formuleringarna som är typiska för en fantasmagoria som inte alltid är väl riktad mot klimaxen, och några specifika fall som RAF-logotypen, CDU:s valaffisch, Lenin, Hitler, Kennedys limousine och, kanske mer uppenbart, porträtten av Ronaldci Reaganbachev och andra tolkade Ronaldci Reaganbachevs politiska porträtt. Solnedgång'. Det finns fortfarande olösta frågor och tvivel om framtiden för en oundviklig teknik.
Att gå runt i Bayreuth nuförtiden innebär att hitta Wagner som rakar sig i en frisör, putsa sina ögonbryn eller klippa sig; och i vilken bar som helst tillkännage en uppfriskande drink med ett misstänkt omöjligt leende. Som om de var kommunicerande kärl, sammanfogar allt detta till minskningen av utrymmen som är dedikerade till hans böcker och andra dokument, och ökningen av Wagners prydnadssaker. Allra vid foten av Festspielhaus kan du köpa en anspelande t-shirt med musikalisk känsla eller ett gosedjur av den snåla draken Fafner, med utbuktande och galna ögon.
I vilket fall som helst, medan man väntar på den nya och sanna scenproduktionen av 'Ringen' som är planerad till 2028, med musikalisk ledning av Pablo Heras-Casado, är det rimligt att inse att Bayreuth-festivalen har varit smidig när det gäller att presentera ett oundvikligt verktyg, vilket uppenbarligen kräver talang och perfektion. När det gäller Bayreuth innebär att försöka hitta en väg framåt att från och med nu kommer dess närvaro i det europeiska operanätverket att öka, vilket modifierar produktionssystemet mot ett större antal årliga premiärer med cirkulation på andra teatrar, när produktionens vistelse på festivalen har uttömts. Nästa år blir det en ny iscensättning av 'Lohengrin' i regi av italienaren Ilaria Lanzino och musikaliskt av finske Tarmo Peltokoski, som debuterar i Bayreuth-gropen.
I rollistan finns Michael Spyres, Elsa Dreisig och Georg Zeppenfeld. 'Parsifal' förnyas med en produktion av Ersan Mondtag och musikalisk regi av Christian Thielemann, förutom att skådespelaren består av Piotr Beczała som huvudpersonen, Michael Volle, Mika Kares och Michèle Losier. Programmet kommer att kompletteras med återupplivningar av "The Mastersingers of Nuremberg" av Matthias Davids med Simone Young i gropen, och närvaron av Michael Volle i rollen som Hans Sachs, Georg Zeppenfeld och Michael Nagy; och 'Tannhäuser' producerad av Tobias Kratzer och musikaliskt regisserad av Thomas Guggeis, med Klaus Florian Vogt och den underbara sopranen Vida Miknevičiūtė.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
2 august 2026, 19:40
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Thielemann encuentra el pulso emocional del 'Anillo', entre el calor y la polémica
Beskrivning
Concluida la primera interpretación de las tres programadas del 'Anillo' con el que el Festival de Bayreuth celebra su 150º aniversario, la controvertida presencia de la Inteligencia Artificial (IA) sigue siendo el aspecto más llamativo de su escenificación, aunque no sea el más brillante. Con la IA se ha alcanzado la originalidad y también el ajuste del presupuesto gracias al desarrollo de una escenografía fácil de construir y de transportar, a la reducción de ensayos a cuatro días con el reparto y uno general, y a la más sencilla implantación de luces que también están controladas por la tecnología. Wolf Gutjahr es el responsable del espacio semicircular al que se superpone una pantalla de gasa formando una doble pared sobre la que se reflejan imágenes procedentes de seis proyectores y en cuyo espacio intermedio se colocan los cantantes. La disposición escénica ahorra diseño y construcción en un momento en el que Bayreuth se ve obligado a hacer un significativo ajuste de gastos. Los casi 30 millones de euros del presupuesto total, sin incluir los costes de mantenimiento del Festspielhaus, se asumen mediante la autofinanciación del 55% del presupuesto a partir, fundamentalmente, de la venta de entradas. La aportación de la asociación de amigos y mecenas suma un 6% y el resto es responsabilidad del Gobierno federal, del estado de Baviera y de la ciudad de Bayreuth. Esta parte permanece congelada por la falta de ingresos fiscales, el aumento de los costes salariales del sector público, y el mayor gasto en infraestructuras y en defensa. En un momento especialmente delicado en el ámbito cultural alemán, con consecuencias palpables en orquestas y teatros, en diciembre de 2024 el festival tuvo que recortar el programa previsto para el 150º aniversario reduciendo las once óperas programadas a siete. La IA es la solución imaginativa para un aniversario redirigido por las circunstancias. El curador o responsable del concepto artístico-técnico, Marcus Lobbes, también director de la Academia de Teatro Digital de Dortmund, ya señaló que su uso suponía un ahorro 'evidente' pero que su presencia tenía sentido en la continuidad tecnológica de un festival que siempre ha estado atento a la transformación social. La IA ha querido ser el vehículo hacia el 'teatro invisible' que le habría gustado inventar a Wagner, demasiado condicionado por los medios técnicos de su época y sobre el que Christian Thielemann escribió en 'Mi vida con Wagner' (Akal, 2013). Él es el director musical de este 'Ring 10010110' y su presencia en Bayreuth le confirma como preservador de las esencias e ideólogo de la autenticidad. Merece la pena acercarse al pensamiento de Thielemann teñido de un sentido práctico que es imprescindible ante la monumentalidad de un ciclo que, desde la simple perspectiva ejecutoria, en Bayreuth, puede llegar a alcanzar lo heroico. Estos días, una ligera lluvia al anochecer ha venido a calmar la ira del sol que el jueves, a punto de iniciarse la interpretación de 'Siegfried', calentaba el teatro hasta los 35º al comienzo de la representación, y, según se rumoreaba, elevaba la temperatura del foso a los 40º. Y, pese a todo, desde ahí surgió el milagro de una partitura de particular densidad orquestal, pero que Thielemann, como si de la dispersión lumínica se tratase, proyecta con mil colores. Su interpretación es ágil, tímbricamente rica y narrativamente coherente, en permanente transformación, en un arco que camina desde la claridad descriptiva a la reflexión. Si ya se mostró intenso ante 'El oro del Rin' y se presentó como un estupendo cronista de 'La valquiria', Thielemann descubre ahora el encanto en 'Siegfried' y, por fin, la anchura emocional de 'El ocaso de los dioses'. De lo inteligible, como territorio afín a la razón y al intelecto, a lo sensible, como espacio de la subjetividad, lo que se ha escuchado en Bayreuth ha sido grandioso. Thielemann también ha señalado en alguna ocasión que se deberían usar distintas voces para los grandes papeles del 'Anillo'. El caso es que, en Bayreuth, se ha reducido todo a lo imprescindible. Volver sobre Michael Volle es obligado tras años defendiendo a Wotan con cuerpo y autoridad. Lo que ahora importa en su interpretación es la capacidad declamatoria y el poso de un estilo bien dibujado. En cuanto a Klaus Florian Vogt, surge de inmediato el recuerdo de Georg Unger, el tenor que estrenó el papel y que, según cuenta la historia, era un cantante de voz ligera. Wagner supervisó que cuidara la dicción y la justeza de la frase, virtudes que podrían atribuirse a Vogt además de la resistencia, la buena intención y la amabilidad. Con él, Siegfried es más inocentón que heroico, más apocado que brillante, a pesar del esfuerzo por proyectar la voz con especial autoridad. Camilla Nylund salvó, con más desgarro que refinamiento, la complejidad de Brünnhilde en 'Siegfried', rematando con el protagonista un dúo muy desigual. Ya en 'El ocaso' llegó a la inmolación de forma apretada dejando sin penetración una de sus escenas más extensas y exigentes del ciclo. La soprano finlandesa se presenta particularmente ácida en el agudo, excesivamente vibrante y escasa en el grave, aunque acometa el papel con una voluntad de hierro. En 'Siegfried', el tenor Gerhard Siegel fue un Mime un poderoso y penetrante, uno de los grandes del reparto de este 'Anillo' en el que hay que incluir otras voces notables, ya en 'El ocaso'. Estuvo grandiosa Christa Mayer, mucho mejor Waltraute que Erda, como ejecutora del bello relato que canta ante su hermana valquiria en el primer acto. Mika Kares y Magdalena Hinterdobler, como Hagen oscuro y potente, y Gutrune de agradable línea, representan estupendamente al resto de un reparto consolidado en sólidos grupos de nornas e hijas del Rin. El coro y la orquesta del festival siguen siendo uno de sus pilares fundamentales. Y, en este contexto, la IA ha venido a convertirse en la herramienta de la discordia. Los abucheos del público a sus creadores tras el final de 'El ocaso' explican la desazón general. Pero hay que calibrar que el descontento ha tenido menos fuerza que el manifestado tras la interpretación de 'El oro del Rin', lo que ayuda a entender que, en un proceso de aprendizaje en tiempo real, la IA se ha vuelto más cauta y exacta en la superposición de imágenes, y los espectadores más cómplices de su lenguaje. Habría sido interesante haberle hecho una entrevista a la IA para saber la razón de ser de muchas de sus decisiones. Por ejemplo, el porqué de las interesantes imágenes que acompañan el despertar de Brünnhilde, de las formulaciones aleatorias propias de una fantasmagoría no siempre bien dirigida hacia los puntos culminantes, y algunos casos concretos como el logo de la RAF, el cartel electoral de la CDU, Lenin, Hitler, la limusina de Kennedy y, quizá más obvios, los retratos de Gorbachov, Ronald Reagan y otros políticos señalados a lo largo de la interpretación de 'El ocaso'. Quedan preguntas sin resolver y dudas sobre el futuro de una tecnología inevitable. Pasear estos días por Bayreuth significa encontrarse a Wagner afeitándose en una peluquería, arreglándose las cejas o cortándose el pelo; y en cualquier bar anunciando con una sonrisa sospechosamente imposible una bebida refrescante. Como si de vasos comunicantes se tratase, todo ello se suma a la disminución de los espacios dedicados a sus libros y otros documentos, y al aumento de las baratijas wagnerianas. A los mismos pies del Festspielhaus puede adquirirse una camiseta alusiva con aire de musical o un peluche del avaro dragón Fafner, con los ojos saltones y enloquecidos. En cualquier caso, a la espera de la nueva y verdadera producción escénica del 'Anillo' prevista para 2028, con dirección musical de Pablo Heras-Casado, es de justicia reconocer que el Festival de Bayreuth ha estado ágil a la hora de presentar una herramienta inevitable, que obviamente requiere talento y perfección. En cuanto a Bayreuth, tratar de encontrar una vía de futuro significa que a partir de ahora se incrementará su presencia en el entramado operístico europeo modificando el sistema de producción hacia un mayor número de estrenos anuales con circulación por otros teatros, una vez agotada la estancia de la producción en el festival. El próximo año se estrenará una nueva puesta en escena de 'Lohengrin' dirigida por la italiana Ilaria Lanzino y en lo musical por el finlandés Tarmo Peltokoski, que debutará en el foso de Bayreuth. En el reparto constan Michael Spyres, Elsa Dreisig y Georg Zeppenfeld. 'Parsifal' se renueva con una producción de Ersan Mondtag y la dirección musical de Christian Thielemann, además del reparto formado por Piotr Beczała como protagonista, Michael Volle, Mika Kares y Michèle Losier. Completarán la programación las reposiciones de 'Los maestros cantores de Núremberg' de Matthias Davids con Simone Young en el foso, y la presencia de Michael Volle en el papel de Hans Sachs, Georg Zeppenfeld y Michael Nagy; y de 'Tannhäuser' en la producción de Tobias Kratzer y la dirección musical de Thomas Guggeis, con Klaus Florian Vogt y la estupenda soprano Vida Miknevičiūtė.
