The Met Opera åberopar "Den sista drömmen om Frida och Diego" under ledning av Yannick Nézet-Séguin
Föreställ dig att stå framför ett vackert porträtt av Frida Kahlo och Diego Rivera. Hon, modig och sårbar på samma gång, med en okuvlig blick och själ; Han, monumental och karismatisk, omgiven av sina väggmålningar och revolutionära idéer. Föreställ dig nu när de börjar röra på sig, att målningen får liv, och vad som verkade vara ett enkelt porträtt av dessa ikoner av mexikansk konst blir ett verk i rörelse: de öppnar munnen, gråter, skrattar... och sjunger.
Det är precis vad som händer varje kväll på Metropolitan Opera House i New York (Met Opera), som har premiärvisat 'The Last Dream of Frida and Diego'. Denna opera, komponerad av Gabriela Lena Frank och med ett libretto av Nilo Cruz, som hade premiär över hela världen för bara två veckor sedan och på lördag kommer att sändas på biografer runt om i världen, följer Frida, tre år efter hennes död, när hon återvänder från underjorden för att hjälpa Diego att ta sig över till andra sidan under de dödas dag, och utforskar deras kärlek, deras livsförbittring och den deeps förbittring. «Det finns alltid en utmaning när man representerar figurer som Frida Kahlo, som har fått en sådan ikonisk status. Vad jag tycker är kraftfullt, som Gabriela och librettisten Nilo Cruz uppfattar det, är att det inte är en bokstavlig biografi.
Det utspelar sig i en drömvärld och detta hjälper mycket att gå bortom artisten och mytologin för att känna en känslomässig sanning hos karaktärerna. "Den fångar komplexiteten i förhållandet mellan Frida och Diego, deras kärlek och deras smärta," erkänner Yannick Nézet-Séguin, konstnärlig ledare för Met Opera, för denna tidning. Idén till "Den sista drömmen om Frida och Diego" uppstod nästan av en slump, 2007, när kompositören och nyligen vinnare av Pulitzerpriset för musik Gabriela Lena Frank började sin karriär. Han säger att en direktör för ett litet operabolag i Arizona, efter att ha lyssnat på några av hans sånger på spanska och quechua, skrev till honom: «Du har en opera inom dig.
Jag tror inte att du fortfarande vet", förklarar kompositören för ABC. Det roliga är att Frank inte ens hade en hemsida, så regissören var tvungen att spåra de sångerna nästan som en musikalisk detektiv. Förslaget uppstod mitt under "Frida-mania" i USA, som hon själv beskriver, några år efter Salma Hayeks film. någon med dramatisk erfarenhet: så kom Nilo Cruz, en dramatiker i verklig teater och skådespeleri, var tydlig med att han inte ville ha en kronologisk översikt av sin figur: «Jag vill inte göra en biografi på scenen "Jag är inte intresserad av det där", sa han till kompositören som de föreställde sig en dö om att hon skulle ha hjälp. en poetisk berättelse mellan liv och död Under ledning av Yannick Nézet-Séguin, Isabel Leonard och Carlos Álvarez finns det många av de där Frida- och Diego-nätterna Fokusera på den känslomässiga verkligheten hos kvinnan själv.
Denna Frida känner sig djupt mänsklig: vägledd av kärlek, minne, nyfikenhet, sorg, glädje och självupptäckt, förklarar Isabel Leonard till ABC. Denna mezzosopran inser att hon kommit fram till denna figur som många: genom sin bild. "Han har en så omedelbart igenkännlig visuell identitet att han nästan existerar i vårt kollektiva medvetande innan vi vet mycket om hans liv. "När jag lärde mig mer om henne genom åren, och speciellt när jag förberedde mig för den här rollen, upptäckte jag den extraordinära kvinnan bakom ikonen", tillägger hon. För att komponera detta verk har det varit nödvändigt att undersöka karaktären och alla möjliga samma konstnärliga representationer, och en ny tro, till en ny tidpunkt.
Diego kan röra allmänheten. «Dessa två målare var kända för färg, vilket är mycket viktigt i sina nyanser. Så min orkestrering måste vara väldigt färgstark och jag kombinerade saker som två 'piccolos' med en 'celesta', och det är en intressant färg, basklarinett med harpa, klarinett... instrument som man inte alltid ser tillsammans. Vad det gör är att du plötsligt är på en annan plats och du känner "åh, vi har de levandes och de dödas värld." Och senare, i andra akten, har vi konstens värld.
De tänkte på sådana stora världar; De var i sina drömmar, de var i det förflutna, ibland i framtiden, i möjliga världar där de bara höll i lilla Diego medan de tittade på universum. Så den måste också ha sådana ovanliga färger", erkänner kompositören. Musik är ett ljuduniversum fullt av färg, energi och känslomässiga nyanser, där orkestern tycks måla lika mycket som bilderna på scenen själva.
Partituret rör sig fritt mellan det lyriska och det rytmiska, med nickningar till latinamerikanska ljud och ett "genabsorberande" direkt språk som inte uttrycker ett modernt språk. suggestivt Hon är en mästare på "vibe", i den meningen att hon har en stark instinkt för färg och atmosfär. Till exempel indikerar det "hypnotisk" i partituren. Operan fördjupar sig helt i ett territorium där de levandes och de dödas värld flätas samman, med hjälp av de dödas dag som en symbolisk ram för att utforska minne, frånvaro och sorg.
Genom Fridas återkomst från underjorden föreslår berättelsen inte bara en återförening med Diego Rivera, utan också en konfrontation med allt som lämnades olöst mellan dem. I det mellanrummet förvandlar verket smärta till ett dramatiskt material. «En av de saker som imponerade mest på mig med Frida är hur ärligt hon mötte smärta och hur hon förvandlade den till konst. Istället för att fokusera på smärta som en definierande egenskap, försökte jag förstå hur det formade deras motståndskraft, deras kreativitet och deras självkänsla. "Dessa element är en del av karaktärens känsloliv och påverkar hur de rör sig genom berättelsen, både fysiskt och känslomässigt," erkänner Leonard. 'The Last Dream of Frida and Diego' föddes med enorma ambitioner och mycket höga förväntningar från första stund: den representerade inte bara Gabriela Lena Franks operadebut, utan också skapandet av en samtida produktion fokuserad på en så ikonisk figur som Frida Kahlo, förutom att sätta sig själv i hennes skor.
Resans frukt är lärdomarna, och i det här fallet tillsammans med Carlos Álvarez, hans Diego på scen. «Nyckeln har varit att förstå att kärlek och smärta kan samexistera samtidigt. Deras förhållande var komplext och ofta svårt, men också djupt. Istället för att döma henne ur ett samtida perspektiv ville jag hedra Fridas beslut och förstå vad Diego representerade i hennes liv.
Samtidigt ville jag försäkra mig om att Fridas resa förblev hennes och aldrig definierades enbart av hennes förhållande till honom", förklarar mezzosopranen. Frank har alltså ställts inför sin första opera, även debut i Met Operans tempel. Repetitionsprocessen var "magisk" även om det är sant att man måste gå med ett öppet öra och med möjligheten att behöva omfamna kärleken, och musiken är samma skillnad. det.
Om det vore likadant varje gång, skulle jag inte ha gjort mitt jobb bra, eftersom vi fortsätter att hitta nya saker i det, så jag strävar efter att vara en sån där låtskrivare, det är nästan som att det inte är min musik längre när någon visar mig något nytt som det operaen är på en annan nivå "De blir förälskade i historien, utseendet, karaktärerna", säger kompositören att den här 'Frida och Diegos sista dröm' är modig, eftersom det handlar om att fortsätta göra operakonsten till något nytt kombinera en klassisk operarepertoar med en världs- och samtida premiär som denna Nézet-Séguin menar det. Vi är engagerade i att ta med nya och mångfaldiga röster till vår scen. Jag hoppas att publiken, vare sig de är långvariga operaälskare eller nybörjare, kan se sig själva i dessa berättelser och hitta en meningsfull koppling till verket. "Med tiden hjälper produktioner som 'Frida och Diego', tillsammans med nya förhållningssätt till traditionella stycken som 'Tristan und Isolde', att bredda vad folk tror att opera är och vem den är till för."
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
30 maj 2026, 02:22
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
El Met Opera invoca 'El último sueño de Frida y Diego' bajo la batuta de Yannick Nézet-Séguin
Beskrivning
Imagine estar frente a un hermoso retrato de Frida Kahlo y Diego Rivera. Ella, valiente y vulnerable a la vez, con mirada y espíritu indomable; él, monumental y carismático, rodeado de sus murales e ideas revolucionarias. Imagine ahora que comienzan a moverse, que el cuadro cobra vida, y lo que parecía un simple retrato de estos iconos del arte mexicano se transforma en una obra en movimiento : abren la boca, lloran, ríen… y cantan. Esto es precisamente lo que ocurre cada noche en el Metropolitan Opera House de Nueva York (Met Opera), que ha estrenado 'El último sueño de Frida y Diego'. Estrenada mundialmente hace apenas dos semanas y que este sábado se transmitirá en cines de todo el mundo, esta ópera, compuesta por Gabriela Lena Frank y con libreto de Nilo Cruz, sigue a Frida, tres años después de su muerte, regresando del inframundo para ayudar a Diego a cruzar al otro lado durante el Día de Muertos, explorando su amor, su rencor y la profunda conexión que los unió más allá de la vida. «Siempre existe un reto al representar figuras como Frida Kahlo, que han adquirido un estatus tan icónico. Lo que me resulta poderoso, tal como la conciben Gabriela y el libretista Nilo Cruz, es que no es una biografía literal. Tiene lugar en un mundo onírico y esto ayuda mucho a ir más allá del artista y de la mitología para sentir una verdad emocional de los personajes. Captura la complejidad de la relación entre Frida y Diego, su amor y su dolor», confiesa Yannick Nézet-Séguin , director artístico del Met Opera, a este periódico. La idea de 'El último sueño de Frida y Diego' surgió casi por casualidad, en 2007, cuando la compositora y reciente ganadora del Premio Pulitzer de Música Gabriela Lena Frank empezaba su carrera. Cuenta que un director de una pequeña compañía de ópera en Arizona, después de escuchar algunas canciones suyas en español y quechua, le escribió: «Tienes una ópera dentro de ti. No creo que aún lo sepas», explica la compositora a ABC. Lo curioso es que Frank ni siquiera tenía página web, así que el director tuvo que rastrear esas canciones casi como un detective musical. La propuesta surgió en medio de la «Frida-manía» en Estados Unidos, como ella misma describe, pocos años después de la película de Salma Hayek. Al principio Frank pensó que escribiría el libreto, pero su manager y editor insistieron en buscar a alguien con experiencia dramática: así llegó Nilo Cruz, dramaturgo experto en teatro real y actuación. Cruz tenía claro que no quería un recorrido cronológico por su figura: «No quiero hacer un biopic. Las biografías no funcionan muy bien en el escenario. No me interesa eso», le decía a la compositora. Juntos imaginaron una Frida que regresa del inframundo para ayudar a Diego a morir, con ella todavía enfadada por lo vivido, creando una historia poética entre la vida y la muerte. Bajo la batuta de Yannick Nézet-Séguin, Isabel Leonard y Carlos Álvarez son muchas de esas noches Frida y Diego. «Lo que me parece único es que esta Frida no es simplemente un símbolo o un icono. Mi objetivo nunca fue imitarla, sino retratar a un ser humano plenamente desarrollado dentro del mundo de la ópera. En medio del realismo mágico, el simbolismo y las imágenes grandiosas, quise centrarme en la realidad emocional de la mujer en sí. Esta Frida se siente profundamente humana: guiada por el amor, la memoria, la curiosidad, el duelo, la alegría y el autodescubrimiento», explica Isabel Leonard a ABC. Esta mezzosoprano reconoce que llegó a esta figura como muchos: a través de su imagen. «Tiene una identidad visual tan inmediatamente reconocible que casi existe en nuestra conciencia colectiva antes de que sepamos mucho sobre su vida. A medida que fui aprendiendo más sobre ella a lo largo de los años, y especialmente al prepararme para este papel, descubrí a la mujer extraordinaria que hay detrás del icono» , añade. Para componer esta obra ha hecho falta indagar en el personaje y en todas las representaciones artísticas posibles para representar fielmente su figura y, al mismo tiempo, traer una nueva Frida y un nuevo Diego capaces de conmover al público. «Estos dos pintores eran conocidos por el color, que es muy importante en sus matices. Así que mi orquestación tenía que ser muy colorida. Y combiné cosas como dos 'piccolos' con una 'celesta', y es un color interesante, clarinete bajo con arpa, clarinetes… instrumentos que no siempre ves juntos. Lo que eso hace es que de repente estás en un lugar diferente y sientes, 'oh, tenemos el mundo de los vivos y el mundo de los muertos'. Y más adelante, en el segundo acto, tenemos el mundo del arte. Ellos pensaban en mundos grandes así; estaban en sus sueños, estaban en el pasado, a veces en el futuro, en mundos posibles donde solo sostenían al pequeño Diego mientras miraban el universo. Así que también tenía que tener colores inusuales como esos», reconoce la compositora. La música es un universo sonoro lleno de color, energía y matices emocionales, donde la orquesta parece pintar tanto como las propias imágenes del escenario. La partitura se mueve con libertad entre lo lírico y lo rítmico, incorporando guiños a las sonoridades latinoamericanas y a un lenguaje contemporáneo que no renuncia a la expresividad directa. «La música de Gabriela es muy evocadora. Es una maestra del 'vibe', en el sentido de que tiene un fuerte instinto para el color y la atmósfera. Por ejemplo, en un movimiento indica «hipnótico» en la partitura. Aquí combina marimba con flauta alto, creando un sonido ahumado, seductor y suspendido», explica Nézet-Séguin. La ópera se adentra de lleno en un territorio donde el mundo de los vivos y los muertos se entrelazan, utilizando el Día de Muertos como marco simbólico para explorar la memoria, la ausencia y el duelo. A través del regreso de Frida desde el inframundo, la historia no solo plantea un reencuentro con Diego Rivera, sino también una confrontación con todo aquello que quedó sin resolver entre ambos. En ese espacio intermedio, la obra convierte el dolor en materia dramática. «Una de las cosas que más me impresionó de Frida es lo honestamente que enfrentó el dolor y cómo lo transformó en arte. En lugar de centrarme en el dolor como una característica definitoria, intenté entender cómo moldeó su resiliencia, su creatividad y su sentido del yo. Esos elementos forman parte de la vida emocional del personaje e influyen en cómo se mueve a través de la historia, tanto física como emocionalmente», confiesa Leonard. 'El último sueño de Frida y Diego' nació con una ambición enorme y con expectativas muy altas desde el primer momento: no solo suponía el debut operístico de Gabriela Lena Frank, sino también la creación de una producción contemporánea centrada en una figura tan icónica como Frida Kahlo, además de ponerse en la piel de ella misma. Fruto del camino son los aprendizajes, y en este caso junto a Carlos Álvarez, su Diego en el escenario. «La clave ha sido entender que el amor y el dolor pueden coexistir al mismo tiempo. Su relación fue compleja y a menudo difícil, pero también profunda. En lugar de juzgarla desde una perspectiva contemporánea, quise honrar las decisiones de Frida y entender lo que Diego representaba en su vida. Al mismo tiempo, quise asegurarme de que el viaje de Frida siguiera siendo suyo y que nunca estuviera definido únicamente por su relación con él», explica la mezzosoprano. Frank se ha enfrentado así a su primera ópera debutando además en el templo del Met Opera. El proceso de los ensayos fue «mágico» si bien es cierto que uno debe ir con el oído abierto y con la posibilidad de tener que abrazar las diferencias. «La música es la misma, pero cada cantante es diferente y me encanta eso. Si fuera lo mismo cada vez no habría hecho bien mi trabajo. Seguimos haciendo Shakespeare porque seguimos encontrando cosas nuevas en él. Así que aspiro a ser ese tipo de compositora en la que siempre me sorprenda. Es casi como si ya no fuera mi música cuando alguien me muestra algo nuevo así. Hemos visto cómo cobra vida con ideas diferentes, y todo el mundo tiene una opinión, lo cual me encanta. En el mundo de los conciertos, la gente no es así, no es como la ópera. La ópera está en otro nivel. La gente se involucra muchísimo. Se enamoran de la historia, del aspecto, de los personajes», asegura la compositora. La apuesta del Met Opera por este 'Último sueño de Frida y Diego' es valiente porque se trata de seguir haciendo del arte de la ópera algo nuevo. No siempre es fácil de ejecutar y llevar a buen término, pero en este caso el resultado ha sido más que satisfactorio. Para esta institución también es un reto conseguido el combinar un repertorio operístico clásico con un estreno mundial y contemporáneo como este. Así lo cree Nézet-Séguin. «Ampliar el repertorio es fundamental para asegurar que la ópera siga siendo un arte vivo y en evolución. Estamos comprometidos con traer nuevas voces y diversas a nuestro escenario . Espero que el público, ya sean amantes de la ópera de toda la vida o personas nuevas en ella, pueda verse reflejado en estas historias y encontrar una conexión significativa con la obra. Con el tiempo, producciones como 'Frida y Diego', junto con nuevas aproximaciones a piezas tradicionales como 'Tristán e Isolda', ayudan a ampliar lo que la gente cree que es la ópera y para quién es».
