Subliminal bildspråk av Jesús Zurita
Utan att gå in på överväganden om deras dekorativa användning har organiska motiv spelat en omfattande roll som prydnadselement, på grund av sin skönhet och anpassningsförmågan hos sin morfologi. Behagliga formationer som kan omvandlas till något störande, när de går utanför konturerna av en igenkännbar art, blir tvetydiga och oroande materia. Det är därför vi finner den användning som Jesús Zurita gör av växtkonfigurationer och rytmer, konstigt botaniska, för att föreslå en liminal och oväntad imaginär som skulle uppstå efter en känsla av rädsla som vi inte kunde se bort från; vilket skulle vara som att dyka ner i en avgrund vars natur skulle sluta fascinera oss.
Här kunde innebörden av den berömda rilkeanska elegin vändas om, att dessa verk av Zurita skulle gå från skräck – eller figurativ rädsla – till skönhet. Denna egenskap beror på hans grafiska behärskning; till den noggranna och fantastiska utarbetandet av volymerna genom plotter av successiva penseldrag; till införandet av den lätta strukturen av linne av stödet som ett bildvärde, och till dess fantasifulla och överraskande kompositioner.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
16 april 2026, 12:28
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Imaginario subliminal de Jesús Zurita
Beskrivning
Sin entrar en consideraciones sobre su utilización decorativa, los motivos orgánicos han cumplido un dilatado papel como elementos ornamentales, debido a su belleza y a la adaptabilidad de su morfología. Agradables formaciones que pueden transmutarse en algo inquietante, cuando desbordan los contornos de una especie reconocible, pasando a convertirse en materia ambigua y desconcertante. Por eso nos parece tan sugestivo el uso que, en la sede madrileña de Artizar , Jesús Zurita hace de configuraciones y ritmos vegetales, extrañamente botánicos, para proponer un imaginario liminar e inesperado: el que surgiría tras una sensación de temor ante la que no llegásemos a apartar la mirada; lo que vendría a ser como sumergirse en un abismo cuya naturaleza acabara por fascinarnos. Aquí se podría invertir el sentido de la célebre elegía rilkeana, afirmando que estas obras de Zurita irían del terror –o temor figurado– a la belleza. Cualidad ésta que se debe a su maestría gráfica; a la cuidada y asombrosa elaboración de los volúmenes mediante tramas de pinceladas sucesivas; a la incorporación de la leve textura del lino del soporte en calidad de valor pictórico, y a sus tan imaginativas como sorprendentes composiciones.
