Stolthet finns i mångfald
Ny affisch från Madrids kommunfullmäktige kring Madrid Pride-evenemang och nytt bråk: om akronymen LGTBiQ+ inte finns där; att det finns färger på flaggan men "suddiga"; att om det inbjuder till mer turism och fest än till efterfrågan... Mångfalden av åsikter påtvingas, råvara som kollektivet ska byggas och antas av. Också olika, kvantitativt och kvalitativt, är de många utställningarna som återigen lämnar i kalendern firandet (vissa mer krävande, andra mer festliga) kring sexuell "mångfald" (låt oss inte tröttna på att upprepa detta ord).
Om vi börjar i Madrid och vi var tvungna att välja en avhandling, lika väldokumenterad som allt det här utrymmet gör, kommer våra steg att leda oss till Arkhé-arkivet. Där (där 'resterna' av Eugenio Merinos Lorca redan 'vilar' permanent) presenteras det mycket mäktiga 'Weimar: det tredje könets republik (1919-1933)', som, kurerad av Halim Badawi, analyserar de enorma steg som togs i termer av avpatologisering (namnet på Dr. Magnus Hirschfelds tidigare sexualitet här ute i Tyskland och homosexualiteten i Tyskland) till nazismens framväxt (som faktiskt utnyttjade sina studier med namn och efternamn för att sluta förinta upp till 15 000 människor).
Och tider då sexuell identitet slutade vara enbart en medicinsk eller juridisk kategori för att bli ett sätt att leva, ett utrymme för sällskaplighet och en politisk horisont. 'Uraniterna' blev fullfjädrade 'homosexuella'. Inte förgäves, bara i Berlin var uppemot hundra gaylokaler öppna och mer än 25 publikationer riktade till denna publik såldes i deras kiosker. Att Tyskland i alla fall inte var en arkadia och att det korsades av spänningar eller motsägelsefull lagstiftning (som paragraf 175 i strafflagen, som straffade homosexualitet fram till 1994!) framgår också av ett citat som analyserar före och efter denna parentes i tysk historia.
Också när man ser tillbaka, två andra grundläggande utställningar: å ena sidan, den som firar nästan 50 år av den första demonstrationen för LGTBi-rättigheter i Spanien. Det var i Barcelona 1977, några dagar efter det första fria demokratiska valet. Samma som arrangörerna av Front d'Alliberament Gai de Catalunya tog bort transvestiter och transsexuella från rubriken för att de inte gav en 'normativ' bild av den 'goda homosexuellen', men som slutade med att ledas av dem när det blev fult och polisen började dela ut släp: "Nosaltres no tenim por, we are not the first person." plural skiljer inte på kön) var det motto som hördes mest, titeln på utställningen med bilderna som Colita, en modig fotojournalist, tog den dagen, som nu hedras av Blanquerna Cultural Center från programmet PHOtoEspaña.
En del av festivalen är också nicken till Pablo Pérez Mínguez genom hans odling av den manliga naken i fotografi av "Herdar och gudar" (Monopol-Madrid), vars kuratortexter av José Tono Martínez tjänar till att återuppliva "La Luna de Madrid" och redigera dess 50:e nummer. Å andra sidan, 'Transmutación. Second Act', av Art al Quadrat-kollektivet, på Swinton & Grant.
Det fanns en tid då i Carabanchel-fängelset en modul, Palomar, tjänade till att dubbla straffen för människor för deras sexuella tillstånd. Deras släktingar ger upp ryggen för att ge mening åt de smärtsamma orden de led, som kan ha blåst bort av vinden, men inte ärren som deras sår orsakade. I Garage Bonilla återvänder vi till två andra arkiv som vi redan kände separat: 'queeren' av David Trullo och 'tjurfäktaren' av hans far Santos Trullo.
Två sätt att förstå maskulinitet som, när de möts, genererar intressanta fluktuationer: figurer som El Cordobés, Luis M. Dominguín 'erotiseras'... Medan den andras sexualiserade modeller 'försummas'.
Till detta svårfångade ord, 'Cuir', spanskisering av den anglosaxiska 'queer', hyllas i Estudio Inverso Malasaña med verk av Alain Cugnenc, Marcelo Mendonça eller Chema Peralta (se upp för den senares framsteg!), som utforskar, synliggör och hyllar mångfalden av identiteter. Medlemmarna i detta co-working, tillsammans med andra skapare (Aurora Duque, Diego de los Reyes, Miguel Muñoz...) "ockuperar" också John Holland Gallery i Lepe (Huelva) med "Pride". Det kommer aldrig att finnas tillräckligt med utställningar som främjar "landsbygdens stolthet".
Och eftersom jag har hoppat ut från Madrid stannar jag till i Barcelona på Ineditad, som slår sig ihop med Espai Fàbrica för att, parafraserande Judith Butler, "ångra genren". Leds av Fabro Tranchida, Alfonso del Moral och Jean Carlos Puerto, bryter det med det symboliska våldet som innebär att man undviker LGTBi-skapares arbete, stärker idén om kollektivitet och motstånd. Ur detta perspektiv, hans inställning till kroppen och skulpturen, läste jag Antonio Fernández Alviras förslag med titeln "Latency of the fold" i House of Chappaz.
Aragoneserna bekräftar varför det är ett av de namn som bör följas. Biofilmer läggs upp på MadIsMad. 'Temptation lives in Mad' njuter av den manliga kroppen genom författare som Ben Seaman, Enrique Toribio eller Claudio Pinheiro. Också i La Fiambrera, där Antonio Ufarte illustrerar dessa gaybiotitlar som har väckt medvetenhet eller hjälpt till att formulera fantasier.
Och låt oss inte sluta utan att rättfärdiga (det kostar hans curatorer) den queer och hiv-positive Felix Gonzalez-Torres från Reina Sofia-museet; inträdet i Pavón-teatern för collagister som Mateo Fetén; parningen mellan Miguel Zamorano och Michael de Coca i Espacio Cultural Abierto; det fängslande fotot av Ricardo Castro i People Art Gallery; Thyssen-museets återkomst till Pride-paraden med en Okuda-flotta; Valery Katsubas kropp i dans på Ruso i Málaga; Spencer Tunick kartlägger flaggan på nakenbilder på Gran Canaria den 26 juli; eller inbjudan från La Cometa-galleriet att upptäcka dess LGTBi-samlingar. De kommer inte att förneka att mångfald räcker långt!
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
2 july 2026, 13:26
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
En la diversidad está el Orgullo
Beskrivning
Nuevo cartel del Ayuntamiento de Madrid en torno a los eventos del Orgullo madrileño y nueva trifulca: que si no están las siglas LGTBiQ+; que si hay colores de la bandera pero 'difuminados'; que si invita más al turismo y la fiesta que a la reivindicación... Se impone la diversidad de opiniones, materia prima desde la que debería construirse y asumirse el colectivo. También son diversas, cuantitativa y cualitativamente, las múltiples exposiciones que, un año más, dejan en el calendario las celebraciones (algunas más reivindicativas, otras más festivas) en torno a la 'diversidad' (no nos cansemos de repetir esta palabra) sexual. Si empezamos por Madrid y tuviéramos que elegir una de tesis, tan bien documentada como todo lo que hace este espacio, nuestros pasos nos dirigirán al Archivo Arkhé. Allí (donde ya 'reposan' de forma permanente los 'restos' del Lorca de Eugenio Merino) se presenta la potentísima 'Weimar: la República del Tercer Sexo (1919-1933)', que, comisariada por Halim Badawi, analiza los pasos de gigante que se dieron en cuanto a despatologización (sobresale aquí el nombre del doctor Magnus Hirschfeld ) y asunción de la homosexualidad en Alemania en los años previos al ascenso del nazismo (que, de hecho, se aprovechó de sus estudios con nombres y apellidos para terminar aniquilando a hasta 15.000 personas). Y tiempos en los que la identidad sexual dejó de ser exclusivamente una categoría médica o jurídica para devenir forma de vida, espacio de sociabilidad y horizonte político. Los 'uranitas' pasaban a ser 'homosexuales' de pleno derecho. No en vano, solo en Berlín llegaron a estar abiertos hasta cien locales gays y más de 25 publicaciones destinadas a este público se vendían en sus kioskos. Que, en cualquier caso, Alemania no fue una arcadia y que se vio atravesada por tensiones o legislaciones contradictorias (como ese párrafo 175 del Código Penal, que castigó la homosexualidad ¡hasta 1994!) queda también patente en una cita que analiza el antes y el después de este paréntesis en la historia germana. También echando la vista atrás, otras dos muestras fundamentales: de un lado, la que conmemora los casi 50 años de la primera manifestación por los derechos LGTBi en España. Fue en Barcelona en 1977, pocos días después de las primeras elecciones libres de la democracia. La misma en la que los organizadores del Front d'Alliberament Gai de Catalunya sacaron de la cabecera a travestis y transexuales por no dar una imagen 'normativa' del 'buen homosexual', pero que acabó liderada por ellas cuando la cosa se puso fea y la policía empezó a repartir estopa: «Nosaltres no tenim por, nosaltres som» («Nosotr@s no tenemos miedo, nosotr@s somos». En catalán, la primera persona del plural no distingue géneros) fue el lema que más se escuchó, título de la muestra con las fotos que ese día tomó Colita, aguerrida fotorreportera, a la que ahora homenajea el Centro Cultural Blanquerna desde el programa de PHotoEspaña. También forma parte del festival el guiño a Pablo Pérez Mínguez a través de su cultivo del desnudo masculino en fotografía de 'Pastores y dioses' (Monopol-Madrid), cuyos textos comisariales a cargo de José Tono Martínez sirven para resucitar 'La Luna de Madrid' y editar su número 50. De otro, 'Transmutación. Segundo acto', del colectivo Art al Quadrat, en Swinton & Grant. Hubo un tiempo en el que en la cárcel de Carabanchel un módulo, el del Palomar, sirvió para condenar doblemente a las personas por su condición sexual. Familiares de los mismos ceden sus espaldas para resignificar las dolorosas palabras que ellos sufrieron, que quizás se llevó el viento, pero no así las cicatrices que provocaron sus heridas. En Garage Bonilla, regresamos a otros dos archivos que ya conocíamos por separado: el 'queer' de David Trullo, y el 'torero' de su padre Santos Trullo. Dos maneras de entender la masculinidad que, al encontrarse generan fluctuaciones interesantes: se 'erotizan' figuras como El Cordobés, Luis M. Dominguín... Mientras se 'descuirizan' los modelos sexualizados del segundo. A este escurridizo palabro, 'Cuir', castellanización del 'queer' anglosajón, rinden homenaje en Estudio Inverso Malasaña con trabajos de Alain Cugnenc, Marcelo Mendonça o Chema Peralta (¡ojo a los progresos de este último!), que exploran, visibilizan y celebran la pluralidad de identidades. Los integrantes de este co-working, junto a otros creadores (Aurora Duque, Diego de los Reyes, Miguel Muñoz...) 'ocupan' también la John Holland Gallery en Lepe (Huelva) con 'Pride'. Nunca serán bastantes las exposiciones que fomenten el 'orgullo rural'. Y ya que he saltado fuera de Madrid, me detengo en Barcelona en Ineditad, que se alía con Espai Fàbrica para, parafraseando a Judith Butler, 'deshacer el género'. De la mano de Fabro Tranchida, Alfonso del Moral o Jean Carlos Puerto, rompe con la violencia simbólica que supone eludir el trabajo de los creadores LGTBi, fortaleciendo la idea de colectividad y resistencia. Desde esta perspectiva, su acercamiento a lo corporal y la escultura, leo la propuesta de Antonio Fernández Alvira titulada 'Latencia del pliegue' en House of Chappaz. El aragonés constata por qué es uno de esos nombres que conviene seguir. Cinematográficos se ponen en MadIsMad. 'La tentación vive en Mad' se deleita en el cuerpo masculino a través de autores como Ben Seaman, Enrique Toribio o Claudio Pinheiro. También en La Fiambrera, donde Antonio Ufarte ilustra esos títulos del cine gay que han creado conciencia o han ayudado a articular imaginarios. Y no acabemos sin reivindicar (le cuesta a sus comisarios) al Felix Gonzalez-Torres marica y seropositivo del Museo Reina Sofía; la entrada en el Teatro Pavón de collagistas como Mateo Fetén; el maridaje entre Miguel Zamorano y Michael de Coca en Espacio Cultural Abierto; la subyugante foto de Ricardo Castro en People Art Gallery; el regreso del Museo Thyssen al desfile del Orgullo con una carroza de Okuda; el cuerpo en danza de Valery Katsuba en el Ruso de Málaga; Spencer Tunick mapeando la bandera sobre desnudos en Gran Canaria en 26 de julio; o la invitación de la galería La Cometa para conocer sus fondos LGTBi. ¡No me negarán que la diversidad da para mucho!
