Spaniens andra stjärna från en posh bar i New York
En proffsresa till VM-finalen slutar i en bar i The Big Apple efter att ha vägrat att betala inträdesavgiften på 8 000 dollar som FIFA krävde för en plats på stadion. Matchen såldes till nordamerikanerna som en Lamine vs Messi som slutade som ett körverk av det spanska laget. Spanien vinner sitt andra världscup: den sista dansen var kollektiv.
Att inte veta hur man säger nej och skylla på sig själv under de där intima samtalen som bygger upp jaget hela livet är ofta självbedrägeri. Att anklaga sig själv för att inte veta hur man säger nej är för det mesta att inte vilja erkänna att du inte menade att säga nej. Jag kommer därför inte att falla in i det sinnestricket för att motivera utgångspunkten för resan som tog mig till New York dagen då Spanien vann sitt andra världsmästerskap.
När jag tackade ja till förslaget att gå över dammen mot utgifter som betalats två gånger på fyra dagar gjorde jag det med hopp om att få sitta i en monter på Metlife Stadium med en inbjudan. Det var en inplanerad trevlig arbetsresa som accelererade när Spanien dök upp i sin andra världscupfinal. Han hade bara en röd linje: att inte betala vad FIFA säger att det var värt att uppleva finalen live: $17 000 för den billigaste biljetten 48 timmar före matchstart.
Det finns fester som du inte deltar i även om du kan betala inträdesavgiften och ha de kläder som krävs i din garderob. I boardingkön erkände några herrar att de hade betalat $8 000 för biljetten. "Jag kanske lämnar barnen utan universitet, hahahahaha," sa de till och med. Det var priset till vilket RFEF satte några av de biljetter som de hade tillgängliga efter att ha bekräftat att de skulle spela i finalen.
De erbjöd dem också till oss och vi tvekade inte en sekund. Den här gången visste jag hur jag skulle säga nej. Äventyret började nästan inte på grund av en bortglömd banan i ryggsäcken.
Med alla de försiktighetsåtgärder jag vidtog för att undvika att väcka tvivel vid passkontrollen på flygplatsen i Newark (New Jersey), blev jag nästan i sticket av en enkel banan som inte ens var från Kanarieöarna. "Tar du med dig mat, tobak eller alkohol?" Värdar. Jag tog med en banan som jag packade ifall jag skulle bli hungrig... "Kom med mig, snälla." Besiktningen förblev en anekdot och när jag mötte upp mina reskamrater fick jag reda på att det var uteslutet att komma in i finalen med en inbjudan. Det fanns en del skam och smärta i tonen hos personen som övertygade mig om att resa och i det ögonblicket var han tvungen att berätta de dåliga nyheterna för mig.
Jag tyckte det var lämpligt i det ögonblicket att erkänna för mina reskamrater att jag ett par år tidigare hade rest med inflytelserika vänner till Liverpool i väntan på att de skulle bjuda in oss till en match där det lokala laget spelade om mästerskapet med Manchester City. Fiaskot för den resan slutade med att Rafa Cabeleira berättade om Cadena SERs "Hoy por Hoy" och vi var yrkets skratt under några dagar. I det här livet har vi kommit för att leka och jag tänker inte ta mig av den åsnan.
Det var ett ögonblick av "svalka mig jorden" som var kort nog för att förvandlas till ett kollektivt skratt. Hur otroligt det än kan tyckas och så mycket som det motsäger vad jag skrev för en månad sedan i det här utrymmet, så svämmade New York över av fotboll i de 5 stadsdelarna under helgen.
Affärsregler. De flesta skyltfönstren anammade VM-modet och röda och albiceleste skjortor prydde allt från Indian Deli i hörnen av Staten Island till de snyggaste butikerna i Columbus Circus. Varningssystemet informerade New York-bor längst bort från de dödligas verklighet; På motorvägarna rapporterade ljusen avbrott och trafikstockningar för söndagen.
På gatorna klädde dessa tröjor en stor minoritet. Det slående är att många av dessa människor inte talade spanska eller kastilianska. Slutsats: i hjärtat av New York gjorde FIFA och fotboll ett bra mål.
Dagen kom. I östra USA sändes spelet på FOX. Bland stjärnkommentatorerna fanns Thierry Henry som, för att förklara spelstilen som definierar varje lag, letade efter liknelser med baseboll, basket och amerikansk fotboll; så att mina grannar på Onieals bar inte blir uttråkade och inte förstår det arbete som Spanien är på väg att utföra.
Den före detta franske spelaren vet att han vänder sig till nordamerikaner som, utan att förstå denna sport särskilt väl, har låtit sig ryckas med av strömmen som invaderar landet och reserverat ett bord i deras vanliga bar för att tillbringa en söndagsmåltid "lite annorlunda." Henry säger till dem att vad Spanien gör är att försvara med bollen eftersom "det inte finns någon besittningsgräns i fotboll" och de kan använda bollen till vad de vill. Medan de kommenterar sinsemellan kommer meddelandena. På vägen tillbaka intervjuar de Trump, som passerar obemärkt i denna bar.
Servitörerna frågar oss om vi är argentinska eller spanska och, som svar men också för att underhålla oss själva, börjar vi sjunga: "Espantina!!!", De tittar på oss med nedlåtande tillgivenhet och jag känner att vi, med två timmar kvar innan matchen börjar, är den bästa av deras fotbollsupplevelse för dagen. De kommer att kunna säga att de tittade på matchen med fem galicier som hade örat ifrån när de pratade om vår relation med Spanien och Argentina. Om det ämnet har vi berättelser och historia att tråka ut.
Och amerikaner blir snabbt uttråkade, så vi sjöng igen. FOX-förhandsvisningen är uppdelad mellan en ikon som är bekant för amerikaner (Messi) och en produkt som har en stor framtid i detta land (Lamine). De jämför Messi med Tiger Woods och Jordan och tillägnar honom ett fyraminutersverk som låter som ett farväl.
De säljer Lamine som framtiden. Han dyker upp på stadion med en blick som i det här landet är laddad med symbolik. Stjärnan från Spanien klär sig som en rappare från Compton.
Eller från Bronx. Eller vilken plats som helst som en ung man inte borde lämna för att bli rik och framgångsrik. De berättelserna är mycket populära bland ägarna av media och berättelser i det här landet.
Att berömma och främja en grannskapsinvandrare verkar spara dessa mäktiga vita människor minuter av bön och bekännelse. En kille i en Tottenham-tröja kommer in i baren. Han kommer fram till kompisarnas bord och vänder sig om: det är Pedro Porros skjorta.
Han är amerikan, bär en engelsk lagtröja och åker med Spanien. Ditt exempel uppmuntrar mig och vad fan! Jag tar av mig min aseptiska och neutrala skjorta och bestämmer mig för att bära Celta-tröjan med Borja Iglesias nummer 7 som jag har förvarat i min ryggsäck.
Det är dags att beteckna dig själv. Också förvirrande: folket i baren associerar ljusblått med Argentina och börjar titta på mig och ropar "Låt oss gå, Messi." FOX visar bilder på Madrid, Barcelona och Zaragoza. Särskilt från Zaragoza, och en flagga med det burgundiska korset smyger alltid in.
Gonzo på baren Onieals i New York, under sändningen av finalen. När de återvänder till signalen från Metlife Stadium visar de oss bilden av Gianni Infantino, Donald och Melania Trump bakom pansarglas och direkt efteråt spelas den amerikanska hymnen. Det är tyst i Onieal's tills kunderna som redan fyller krogen bryter ut i applåder när han är klar. "Flipante" är den enda kommentar som hörs vid vårt bord.
När det är dags för fotboll tappar tv gradvis framträdande till förmån för selfies, tummar som glider över skärmarna och konversationer. Huvuden vände sig mot tv-apparaterna som i en koreografi när någon topp av känslor överfördes från borden där vi tittade på matchen. De till synes platta ögonblicken där taktiken styr och kontrollen över mitten av fältet är omtvistad lockar inte riktigt stammisarna i baren.
Det som var närmast ett mål som sjöngs på andra sidan ribban tills det Ferran gjorde var Shakiras framträdande vid pausen. Du kan se att de älskar henne här. Applåderna i slutet av deras mycket korta framträdande var det närmaste vi kom respektabel enighet under hela finalen.
Så mycket som vi européer inte delar överföringen av värderingar och principer som representerade det längsta avbrottet i fotbollens historia i denna bar, förstår jag att amerikaner, precis som alla andra människor, har sina tillhörigheter och alla försök att få deras uppmärksamhet innebär att ge dem det som upphetsar dem, i det här fallet, musikshower och kändisar. I takt med hur Spanien tar emot Argentina i andra halvlek skjuter Onieals församling upp de frågor som de undvek den första halvan av finalen med. Ferrans nick som nästan gick in, Dibus osäkerhet och Lamines upptåg har sönderdelat de som redan är fotbollsfans.
Det var ögonblicket då Enzo Fernández satte Cubarsí i omloppsbana, när nordamerikanerna som vi redan kommunicerade med genom gester och leenden definitivt gick in i spelet. Våld med konsekvenser som FOX anser att de borde förklara med en skylt som indikerar "Ned till 10 spelare." När Dibu rensar Lamines sista skott på gränsen till slutet vet de lokala argentinarna redan med säkerhet att deras lag har förlorat gunst hos kunderna som kommer till deras vanliga bar för att uppleva starka söndagskänslor. I väntan på extra tid minns jag att avsikten med detta äventyr var att vara inom vad barens tv-skärmar visar.
Jag saknar det inte. Jag ångrar inte att jag inte visste hur jag skulle säga nej. Låt mig inte kommentera det otillåtna målet.
De kommer redan att vara trötta på att läsa, titta på och lyssna på versioner av pjäsen. På Onieal förändrades ingenting och vid vårt bord valde vi att inte insistera.
En omgång till och fortsätt. Någon namngav den 116:e minuten och kort efter visade FOX bland annat Iniesta.
Goooool. Elva minuter tidigare än 2010. Elva killar som är ett lag vinner.
Just nu, bäst i världen. Resten av spelet tittar folk på stående. Det här är bara en posh New York-bar som har sett hur en hel världscupfinal som såldes till dem som en Lamine vs Messi slutade som ett körverk.
Och de gillade det. Efter att ha sagt och upplevt allt detta sitter jag kvar med sorgen över en sista bild av en fotbollsspelare som jag kommer att sakna väldigt mycket. Tack så mycket, Messi.
Jag ville ha berättat för argentinarna i baren, men de gick.
Originalkälla
Publicerad av elDiario.es
20 july 2026, 01:57
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
La segunda estrella de España desde un bar pijo de Nueva York
Beskrivning
Un viaje profesional a la final del Mundial acaba en un bar de La Gran Manzana tras la negativa a pagar los 8.000 dólares de la entrada que reclamaba la FIFA por un asiento en el estadio. A los norteamericanos se les vendió el partido como un Lamine vs Messi que acabó siendo una obra coral de la selección españolaEspaña gana su segundo mundial: el último baile fue colectivo No saber decir no y echárselo en cara a uno mismo durante esas conversaciones íntimas que van construyendo el yo a lo largo de la vida no deja de ser muchas veces un autoengaño. Acusarte de no saber decir no es la mayoría de las veces no querer reconocer que no quisiste decir no. No caeré, por tanto, en ese truco de la mente para justificar el punto de partida del viaje que me llevó a Nueva York el día que España ganó su segundo Mundial. Cuando dije sí a la propuesta de cruzar el charco a gastos pagados dos veces en cuatro días, lo hice con la esperanza de acabar sentado en una grada del Metlife Stadium con una invitación. Era un viaje de trabajo placentero programado que se aceleró cuando España se citó en su segunda final mundialista. Solo tenía una línea roja: no pagar lo que la FIFA dice que valía vivir la final en directo: 17.000 dólares la entrada más barata a 48 horas del inicio del partido. Hay fiestas en las que no se participa aunque puedas pagar la entrada y tengas en el armario la ropa exigida. En la cola de embarque unos señores reconocían haber pagado 8.000 dólares por la entrada. “Igual dejo a los niños sin universidad, jajajajajaja”, llegaron a decir. Ese era el precio al que la RFEF puso algunas de las entradas de las que dispuso tras confirmarse que jugaría la final. A nosotros también nos las ofrecieron y no dudamos ni un segundo. Esta vez supe decir no. La aventura estuvo a punto de no empezar por un plátano olvidado en la mochila. Con todas las precauciones que tomé para no generar dudas en el control de pasaportes del aeropuerto de Newark (Nueva Jersey), casi me deja en la estacada una simple banana que ni era de Canarias. “¿Trae usted comida, tabaco o alcohol?”. Hostias. Llevo un plátano que metí por si me entraba el hambre…. “Acompáñeme, por favor”. La inspección quedó en anécdota y al reencontrarme con mis compañeros de viaje me enteré de que lo de entrar con invitación en la final estaba descartado. Había algo de vergüenza y dolor en el tono de quien me convenció para viajar y en ese momento me tenía que dar la mala noticia. Creí conveniente en ese momento confesarles a mis compañeros de viaje que un par de años antes había viajado con amigos influyentes a Liverpool contando con que nos iban a invitar a un partido en el que el equipo local se jugaba el campeonato con el Manchester City. El fiasco de aquel viaje lo acabó contando Rafa Cabeleira en el 'Hoy por Hoy' de la Cadena SER y fuimos el hazmerreír de la profesión por unos días. En esta vida hemos venido a jugar y de esa burra no me pienso bajar. Fue un momento “trágame tierra” lo suficientemente breve como para transmutar en carcajada colectiva. Por increíble que parezca y por mucho que contradiga lo que escribí hace un mes en este espacio, Nueva York desbordó durante el fin de semana fútbol por los 5 boroughs. El negocio manda. La mayoría de escaparates se subieron a la moda del Mundial y camisetas rojas y albiceleste adornaban desde los Deli indios en las esquinas de Staten Island hasta las tiendas más pijas de Columbus Circus. El sistema de alertas informaba a los neoyorquinos más alejados de la realidad de los mortales; en las autopistas los luminosos informaron de cortes y atascos para el domingo. Por las calles esas camisetas vestían a una amplia minoría. Lo llamativo es que muchas de esas personas no hablaban ni castellano ni español. Conclusión: en pleno Nueva York la FIFA y el fútbol marcaron un buen gol. Llegó el día. En el este de Estados Unidos el partido lo retransmitió la FOX. Entre los comentaristas estrellas contaban con Thierry Henry que, para explicar el estilo de juego que define a cada selección, buscó símiles con el beisbol, el baloncesto y el fútbol americano; no vaya a ser que mis vecinos del bar Onieal's se aburran y no entiendan la obra que España está a punto de ejecutar. El exjugador francés sabe que se dirige a norteamericanos que sin entender muy bien este deporte se han dejado llevar por la marea que invade el país y reservaron mesa en su bar de siempre para pasar una comida de domingo un “little bit diferent”. Henry les dice que lo que hace España es defenderse con balón porque “no hay límite de posesión en el fútbol” y pueden usar la pelota para lo que quieran. Mientras comentan entre ellos llegan los anuncios. A la vuelta entrevistan a Trump, que en este bar pasa sin pena ni gloria. Los camareros nos preguntan si somos argentinos o españoles y, como respuesta pero también para entreneternos, empezamos a cantar: “Espantina!!!”, Nos miran con cariño condescendiente y siento que, a falta de dos horas para que empiece el partido, somos lo mejor de su soccer experience del día. Podrán contar que vieron el partido con cinco gallegos que les comimos la oreja hablando sobre nuestra relación con España y Argentina. Sobre ese tema tenemos historias e Historia para aburrir. Y los americanos se aburren pronto, así que volvimos a cantar. La previa de la FOX se divide entre un icono que resulta familiar a los estadounidenses (Messi) y un producto que tiene mucho futuro en esta tierra (Lamine). A Messi lo comparan con Tiger Woods y Jordan y le dedican una pieza de cuatro minutos que suena a despedida. A Lamine lo venden como el futuro. Se presenta en el estadio con un look que en este país está cargado de simbolismo. La estrella de España viste como un rapero de Compton. O del Bronx. O de cualquier lugar del que no debería salir un joven para acabar siendo rico y exitoso. Esas historias gustan mucho a los propietarios de medios y relatos de este país. Alabar y promocionar a un inmigrante de barrio parece ahorrarles a esos blancos poderosos minutos de rezo y confesión. Entra en el bar un tipo con una camiseta del Tottenham. Llega a la mesa de los amigos y se da la vuelta: es la camiseta de Pedro Porro. Es americano, viste camiseta de equipo inglés y va con España. Su ejemplo me anima y, ¡qué carallo! Me quito mi camisa aséptica y neutral y decido vestir la camiseta del Celta con el 7 de Borja Iglesias que llevo guardada en la mochila. Es hora de significarse. También de confundir: la gente del bar asocia celeste con argentina y me empiezan a mirar gritando “Let’s go, Messi”. FOX muestra imágenes de Madrid, Barcelona y Zaragoza. Sobre todo de Zaragoza, y siempre se cuela una bandera con la cruz de Borgoña. Gonzo en el bar Onieals, en Nueva York, durante la retransmisión de la final. Cuando vuelven a la señal desde el Metlife Stadium nos muestran el plano de Gianni Infantino, Donald y Melania Trump tras un cristal blindado y acto seguido suena el himno americano. Se hace el silencio en el Onieal's hasta que los clientes que ya llenan el pub rompen en aplausos cuando finaliza. “Flipante” es el único comentario que se escucha en nuestra mesa. Cuando llegó la hora del fútbol la televisión va perdiendo protagonismo poco a poco en favor de los selfis, los pulgares deslizándose por las pantallas y las conversaciones. Las cabezas se giraban hacia las teles como en una coreografía cuando desde las mesas que estábamos pendientes del partido se transmitía algún pico de emoción. Los momentos aparentenente planos en los que manda la táctica y se disputa el control del centro del campo no acaba de atraer a los habituales del bar. Lo más parecido a un gol que se cantó al otro lado de la barra hasta el que hizo Ferran fue la aparición de Shakira en el show del intermedio. Se ve que aquí la aman. El aplauso al final de su brevísima actuación fue lo más cerca de la unanimidad del respetable que estuvimos durante toda la final. Por mucho que los europeos no compartamos la cesión de valores y principios que supuso el descanso más largo de la historia del fútbol en este bar entiendo que los estadounidenses, como cualquier otro pueblo, tienen sus filias y cualquier apuesta por hacerse con su atención pasa por darles aquello que les emociona, en este caso, música-espectáculo y las celebrities. Acompasada a la manera en que España acorrala a Argentina en la segunda parte, la parroquia del Onieal's aplaza las cuestiones con las que se evadieron de la primera parte de la final. El remate de cabeza de Ferran que casi entra, la inseguridad del Dibu y las cabriolas de Lamine han macerado a los que ya son feligreses del fútbol. Fue el momento en el que Enzo Fernández puso en órbita a Cubarsí, cuando los norteamericanos con los que ya nos comunicamos a base de gestos y sonrisas entraron definitivamente en el partido. Violencia con consecuencias que la FOX siente que debe explicar con un rótulo que indica “Down to 10 players” (“se quedan con 10 jugadores”). Cuando el Dibu despeja el último disparo de Lamine al borde del final, los argentinos del lugar saben ya a ciencia cierta que su equipo ha perdido el favor de los parroquianos que vienen a su bar habitual a vivir emociones fuertes de domingo. Esperando a la prórroga me acuerdo de que la intención de esta aventura era estar dentro de lo que muestran las pantallas de televisión del bar. No lo echo de menos. No me arrepiento de no saber decir no. Permítanme no comentar el gol anulado. Ya estarán aburridos de leer, ver y escuchar versiones sobre la jugada. En el Onieal's no cambió nada de lo que se respiraba y en nuestra mesa optamos por no insistir. Otra ronda y a seguir. Alguien nombró el minuto 116 y poco después la FOX mostró entre otros a Iniesta. Goooooool. Once minutos antes que en 2010. Ganan once tipos que son un equipo. Ahora mismo, el mejor del mundo. El resto del partido la gente lo ve de pie. Este es solo un bar de pijos neoyorquinos que ha visto cómo toda una final del Mundial que se les vendió como un Lamine vs Messi acabó siendo una obra coral. Y les gustó. Dicho y vivido todo esto, me quedo con la pena de una última imagen de un futbolista al que voy a echar mucho de menos. Gracias por tanto, Messi. Se lo quería haber dicho a los argentinos que había en el bar, pero se han ido.
