Soledad Puértolas, berättelser med låg röst

I sina senaste berättande avsnitt varvar Soledad Puértolas roman och novell. 'På campingen' är titeln på den sista av de tio berättelserna i boken. Författaren fortsätter med att matcha sin tonalitet med sin låga röst, tillägnad vardagliga situationer, till synes triviala, från vilken hennes stil försöker utvinna någon form av igenkänning. Bland de många berättelser som pandemin har provocerat fram hos olika författare, kommer den med titeln 'Vänskap' att vara bland de bästa som har berättat det konstiga i den kollektiva upplevelsen, som förändrar förhållandet mellan två vänner i berättelsen, utan att det finns något oväsen eller konkret situation som förklarar det.

Det finns ett före och ett efter, som om den rädslan eller den ensamheten som upplevdes i skörheten ökade med en ålder nära sjuttio, vilket är huvudpersonernas, behövde berättas men inte förklaras. Det är den som jag tyckte var den bästa historien i volymen, eftersom det är ren känslighet för detaljerna, som en vas målad av någon från den holländska skolan. I verkligheten delar alla berättelser den minimalistiska stilen som framför allt förklarar den urbana bourgeoisin.

I 'Secrets' tas en annan fråga upp som gör den till en bra historia: hemligheternas värld, det där andra livet som en karaktär utvecklar i linje med sin kallelse som krönikör. En annan bra historia är den med titeln "Telefoner", där Soledad Puértolas rekonstruerar upplevelser kopplade till den där gamla svarta enheten som hängde på väggen, med ett hjul för att markera siffrorna när du vred på det med fingret, och som var i höjd med vuxna. Det tjänar åtminstone till att avslöja att i den aragonesiska författarens berättelser talar föremålen, med den hotfulla klangen av olyckan, som döljer en självbiografisk bakgrund som täcks av hennes tidigare romaner.

Alla historier, det händer i vilken samling som helst, lyckas inte väcka samma intresse. De som inte riktigt lyckas leva upp till denna författares stora höjder lider av en övertro på att känslorna som representerades var vältaliga i sig själva. Det händer i 'Amores' och i 'En avlägsen släkting'.

Efter att uttryckligen ha avstått från representationen av inre inre i den första, har den representerade anekdoten blivit föräldralös på det krävda djupet och är mångsidig för den avsedda effekten. I berättelsen 'Författare som pratar om sina liv' fungerar deklarativ explicithet inte bra i utvecklingen av ett ämne som skulle ha behövt en åsiktsartikel mer än en berättelse. Representationens minimalism är utan tvekan det stilistiska vapnet för en författare som har sin bästa allierade i tystnad och ellips.

En fördel som gynnar helheten är att den representerade världen nästan alltid sammanfaller med att människor går in i den urbana borgarklassens år, som ser sina existenser skadade av någon form av slumpmässig oro orsakad av en situation som tar dem ur deras trygghet. Slutligen gör en berättelse, den med titeln "Annemasse", indirekt rättvisa åt personen till den första illustra aragonesen, Miguel Servet, nästan bortglömd hjälte i en modernitet som stympas av religiös fanatism.