Smärta och ilska i farväl till Maricarmen, symbol för kampen för bostäder: "Vi tolererar inte ens en vräkning till"
Efter att ha fått veta om hennes död samlades hundratals människor framför kongressen: "De ville att vi skulle känna oss kalla inför andras olyckor, och vi är mer vakna än någonsin", säger GemaMaricarmen, kvinnan som antände bostadsrevolten i Spanien och utlöste ett val. Följ reaktionerna, live Strax innan halv åtta på eftermiddagen skickade Hyresgästförbundet ett uttalande som lämnat det spanska samhället med ett fruset hjärta. Maricarmen, som blev en symbol för kampen för bostäder efter att ha blivit vräkt av ett spekulantföretag, dog i onsdags.
Han kommer inte längre att kunna återvända till sitt hus i stadsdelen Retiro där han bodde i sju decennier. "De är inte dödsfall, de är mord." "Maricarmen lever, kampen fortsätter." Hundratals människor har mobiliserat från Sol-församlingen – protesternas nervcentrum sedan den 26 september – för att demonstrera inför deputeradekongressen. Flera mjölkpigor spärrar av ingången till den nationella suveränitetens högkvarter medan många andra poliser vaktar olika in- och utgångar så att demonstranterna inte passerar polisens omkrets.
Ilskan är enorm bland deltagarna. Det finns en blandning av ilska, sorg, indignation, sorg, frustration. "Jag är verkligen arg, om jag ska vara ärlig", förklarar Aza. "När en 87-årig kvinna sparkas ut från sitt hem och hon dör några dagar senare, är det enda som [det faktum] visar att hon mördades av de som sparkade ut henne i första instans." "Jag är väldigt arg, jag känner mig väldigt ledsen, för det verkade som om Maricarmen skulle återvända hem", beklagar hon. "Även om det var ett plåster gav det lite hopp, men verkligheten är en annan." "Verkligheten är att den här damen har blivit slagen av media, av staten, av gamfonder och av alla de som har varit medskyldiga till hennes mord", säger den unga kvinnan. "För att det är ett mord", insisterar han. "Mördare, mördare", är ett annat av de indignationsrop som hörs i kväll på Carrera de San Jerónimo. Runt halv nio på natten är det en tyst minut i respekt för Maricarmen.
Människor sträcker ut sina händer och roterar snabbt sina handleder, som ett tecken på hyllning. "Vi tolererar inte en vräkning till", ropar de alla medan rikspolisens agenter fortsätter att blockera vägen. Deltagare på campingen i protest mot bostadskrisen minns Maricarmen, som dog i onsdags, idag på Puerta del Sol i Madrid. EFE/Juanjo Martín. "Maricarmen har dödats av kapital", svarar Gema, 30 år, på frågan. "Den enda lösningen är organisation, a. kort och lång sikt.
I ditt närområde, med dina grannar, med dina vänner," säger hon. Gema menar att rentierkapitalismen, i det här fallet, inte har uppnått vad den ville. "Att vi sover." "De ville få oss att känna oss kalla inför andras olyckor, och å andra sidan är vi mer vakna än någonsin, för det som påverkar resten påverkar mig också", tillägger hon. Aza håller med om att bostäder måste ses "som ett socialt goda, som något filosofiskt inneboende i livet." "Det kan inte vara något som är helt frikopplat från det och som är en marknadsnytta", varnar hon eftersom Maricarmen annars bara kommer att vara ett av många andra fall som kommer att fortsätta att upprepas, vilket förvärrar bostadskrisen som i slutändan leder till en social kris. "Detta kan inte upprepas: att leka med bostäder är att leka med människors liv", protesterar denna unga kvinna.
Alejandra, 22 år, har protesterat sedan i söndags – en dag efter den första demonstrationen. "De här dagarna har varit väldigt spännande, även om vi också är trötta. "Vi fortsätter framför allt med styrka, säger hon. Trots regnet, trots försök från högerextrema och nynazistiska grupper att sabotera lägret, och trots att dagarna gått. Hennes vän Irinea, 26, känner sig "förkrossad", efter att ha hört nyheten om Maricarmens död förra veckan.
Vi är väldigt kraftfulla men tröttheten märks. Och det här har varit en nedgång", erkänner hon. Den unga kvinnan känner tyngden av dagarnas gång, som många andra unga människor. "Jag tror att det här kan vara en vändpunkt, som tar oss lite högre eftersom dessa dagar är svåra", upprepar han. "De har mördat henne", tillägger han och uppmanar institutionerna att reflektera. "Protesterna är mot spekulanter, vare sig de är till höger eller vänster, mot alla spekulanter som gör sönder regionen Madrid och detta land." Alejandra, på samma sätt, tror att en av lärdomarna från 15M är att "vi måste kämpa från stadsdelarna, alla tillsammans, genom facklig organisation", istället för att skapa nya politiska partier som slutar ta över den sociala styrkan. "Det är väldigt frustrerande som en person som är där och kämpar för att se hur kampen politiseras, inte på ett bra sätt", beklagar han, med hänvisning till institutionell politiks tendens att dra nytta av sociala rörelser.
Miljö vid dörrarna till Maricarmen Abascals hem. EFE/Chema Moya Sedan Hyresgästförbundet kallade till 26S-demonstrationen har bostäder kommit att ockupera den politiska debatten. Så mycket att två bostadsdekret som godkändes av ministerrådet och upphävdes i fredags togs upp till deputeradekongressen – med röster emot från PP, Vox och Junts, och även från PNV, i fallet med den andra.
Ett nytt dekret – det som unionen bad att godkänna döptes till Maricarmen-dekretet – har godkänts denna vecka i ministerrådet och hoppas kunna valideras i den ständiga deputationen, efter att Pedro Sánchez har utlyst allmänna val till den 29 november. "Jag är väldigt ledsen, väldigt ledsen", säger Alejandra efter Maricarmens död. "Det första jag tänkte var att hon inte dog, det var ett mord." Detta är majoritetskänslan bland folket som samlas framför kongressen i kväll. "Skylliga hyresgäster, ansvarsfull regering", ropar de igen unisont. Naiara, 22 år, menar att vi måste fortsätta ”kämpa tillsammans”, på torgen och i kvarteren. "Jag gillar det, åtminstone, att de äntligen lyssnar på oss. Det är inte bara ljud från ena sidan, från vänster låter vi också", säger han. "Vi är väldigt arga men också väldigt enade och vi är många." Några minuter före tio på natten är Carrera de San Jerónimo fortfarande full.
Vissa turister ser sig chockade omkring, utan att förstå vad som händer. I Sol har camparna räddat vatten och åtgärdat läckor nu för tiden så att de kan sova. "Stämningen är nere på grund av Maricarmen, men vi vill stanna här", säger Pablo, 21, som tillägger att dessa dagar har varit "spända" och "svåra" på grund av regnet. "Ändå har vi organiserat oss ganska bra, åtgärdat läckor och skapat en gemenskap." "När det finns problem löser vi dem med medling och med fred. Vi är ganska stolta, allt har gjorts med pacifism", förklarar han.
Och att han, som så många andra unga från Sol, drömmer om "en verklig förändring".
Originalkälla
Publicerad av elDiario.es
7 oktober 2026, 21:58
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Dolor y rabia en la despedida a Maricarmen, símbolo de la lucha por la vivienda: “No toleramos ni un desahucio más”
Beskrivning
Tras conocer su fallecimiento, cientos de personas se concentraron ante el Congreso: “Querían que sintiéramos frío ante las desgracias de los demás, y estamos más despiertas que nunca”, afirma GemaMaricarmen, la mujer que prendió la revuelta de la vivienda en España y precipitó unas elecciones Sigue las reacciones, en directo Poco antes de las ocho y media de la tarde, el Sindicato de Inquilinas enviaba un comunicado que ha dejado a la sociedad española con el corazón helado. Maricarmen, convertida en símbolo de la lucha por la vivienda después de haber sido desahuciada por una empresa especuladora, ha fallecido este miércoles. Ya no podrá volver a su casa del barrio del Retiro en la que vivía desde hace siete décadas. “No son muertes, son asesinatos”. “Maricarmen vive, la lucha sigue”. Centenares de personas se han movilizado desde la asamblea de Sol –corazón neurálgico de las protestas desde el 26 de septiembre– para manifestarse frente al Congreso de los Diputados. Varias lecheras acordonan la entrada de la sede de la soberanía nacional mientras otros tantos policías vigilan varias entradas y salidas para que los manifestantes no crucen el perímetro policial. El enfado es enorme entre los asistentes. Hay una mezcla de rabia, tristeza, indignación, pena, frustración. “Estoy enfadadísima, la verdad”, explica Aza. “Cuando se echa de su casa a una señora de 87 años, y se muere a los pocos días después, lo único que demuestra [ese hecho] es que la han asesinado quienes la han echado en primera instancia”. “Estoy cabreadísima, me siento muy triste, porque parecía que Maricarmen iba a volver a su casa”, lamenta. “Aunque fuera un parche, daba cierta esperanza, pero la realidad es otra”. “La realidad es que esta señora ha sido apaleada por los medios, por el Estado, por los fondos buitre y por todos aquellos que han sido cómplices en su asesinato”, afirma la joven. “Porque es un asesinato”, insiste“. ”Asesinos, asesinos“, es otro de los gritos de indignación que se escuchan durante esta noche en la Carrera de San Jerónimo. Sobre las nueve y media de la noche, hay un minuto de silencio en respeto a Maricarmen. La gente extiende las manos y rota rápidamente las muñecas, en señal de homenaje. ”No toleramos ni un desahucio más“, gritan todos ellos, mientras los agentes de la Policía Nacional siguen cerrando el paso. Participantes en la acampada en protesta por la crisis de la vivienda recuerdan a Maricarmen, fallecida este miércoles, hoy en la Puerta del Sol de Madrid. EFE/Juanjo Martín. “A Maricarmen la ha matado el capital”, responde Gema, de 30 años, cuando es preguntada. Esta joven, que se siente muy orgullosa de su generación por haber impulsado este movimiento, cree que el camino lo marca el trabajo de base, siguiendo el ejemplo del Sindicato de Inquilinas. “La única solución es la organización, a corto y largo plazo. En tu barrio, con tus vecinas, con tus amigas”, afirma. Gema cree que el capitalismo rentista, en este caso, no ha conseguido lo que quería. “Que estemos dormidas”. “Querían hacer que sintiéramos frío ante las desgracias de los demás, y en cambio, estamos más despiertas que nunca, porque lo que le afecta al resto, me afecta a mí también”, añade. Aza coincide en que hay que concebir la vivienda “como un bien social, como algo filosóficamente intrínseco a la vida”. “No puede ser algo que esté completamente desligado de ella y que sea un bien de mercado”, advierte porque, de lo contrario, Maricarmen solo será uno de otros tantos casos que se seguirán repitiendo, agrandando la crisis de vivienda que acaba derivando en una crisis social. “Esto no se puede repetir: jugar con la vivienda es jugar con la vida de la gente”, protesta esta joven. Alejandra, de 22 años, lleva desde el domingo –un día después de la primera manifestación– protestando. “Estos días han sido muy emocionantes, aunque también estamos cansadas. Seguimos, sobre todo, con fuerza”, afirma. Pese a la lluvia, pese a los intentos de grupos ultraderechistas y neonazis de sabotear la acampada, y pese al paso de los días. Su amiga Irinea, de 26 años, se siente “devastada”, después de haber conocido la noticia del fallecimiento de Maricarmen. “Siento que esta última semana ha sido bastante cansada. Estamos muy empoderadas pero el cansancio se nota. Y esto ha sido un bajón”, reconoce. La joven siente el peso del paso de los días, como otros muchos jóvenes. “Creo que esto podría ser un punto de inflexión, que nos lleve un poco más arriba porque estos días están siendo duros”, repite. “La han asesinado”, añade y emplaza a las instituciones a la reflexión. “Las protestas son contra los especuladores, sean de derechas o de izquierdas, contra todos los especuladores que están jodiendo la Comunidad de Madrid y este país”. Alejandra, en la misma línea, cree que una de las enseñanzas del 15M es que “hay que luchar desde los barrios, todas juntas, mediante la organización sindical”, en lugar de crear nuevos partidos políticos que terminen apoderándose de la fuerza social. “Es muy frustrante como persona que está ahí luchando, ver cómo se politiza, no de una manera buena, la lucha”, lamenta, en referencia a la tendencia de la política institucional de sacar rédito a los movimientos sociales. Ambiente a las puertas del domicilio de Maricarmen Abascal. EFE/Chema Moya Desde que el Sindicato de Inquilinas convocara la manifestación del 26S, la vivienda ha pasado a ocupar el debate político. Tanto es así que se llevaron al Congreso de los Diputados dos decretos por la vivienda que se aprobaron en Consejo de Ministros y fueron derogados el pasado viernes –con los votos en contra de PP, Vox y Junts, y también del PNV, en el caso del segundo–. Un nuevo decreto –el que pedía aprobar el Sindicato fue bautizado como Decreto Maricarmen– ha sido aprobado esta semana en el Consejo de Ministros y espera ser convalidado en la Diputación Permanente, después de que Pedro Sánchez haya convocado elecciones generales para el 29 de noviembre. “Siento mucha pena, mucha tristeza”, dice Alejandra, tras el fallecimiento de Maricarmen. “Lo primero que he pensado es que ella no ha muerto, ha sido un asesinato”. Este es el sentir mayoritario entre las personas que se agolpan esta noche frente al Congreso. “Rentistas culpables, Gobierno responsable”, vuelven a gritar al unísono. Naiara, de 22 años, cree que hay que seguir “luchando juntas”, en las plazas y en los barrios. “Me gusta mucho que, al menos, por fin nos estén escuchando. No solo se hace ruido desde un lado, desde la izquierda también hacemos ruido”, opina. “Estamos muy enfadadas pero también muy unidas y somos un montón”. A pocos minutos antes de las diez de la noche, la Carrera de San Jerónimo sigue llena. Algunos turistas miran atónitos a su alrededor, sin entender lo que pasa. En Sol, los acampados han estado achicando agua y arreglando las goteras estos días para poder dormir. “El ambiente está decaído por Maricarmen, pero tenemos ganas de seguir aquí”, asegura Pablo, de 21 años, que añade que estos días han sido “tensos” y “difíciles” por la lluvia. “Aun así, nos hemos organizado bastante bien, arreglando goteras y haciendo comunidad”. “Cuando hay problemas los solucionamos con mediación y con paz. Estamos bastante orgullosos, todo se ha hecho con pacifismo”, explica. Y que él, como tantos otros jóvenes de Sol, sueña con “un cambio de verdad”.
