Maricarmen, kvinnan som antände bostadsrevolten i Spanien och utlöste ett val
Den 87-åriga kvinnan, anonym nästan hela sitt liv, blev en ikon som har lyft upp landet och skakat om hennes politiska liv inför dramat med vräkningar och tillgång till bostäder. Maricarmen, kvinnan som förvandlade sin kamp för bostad till ett rop som svepte genom Spanien, dör. två veckor efter att poliser, på klagomål från ägaren Urba Gestión, vräkt henne på en bår från huset hon hyrde i stadsdelen Retiro i Madrid. Efter månader av hot om vräkningar som avbröts vid två tillfällen, slutade den bilden med att bli en symbol för motstånd som ledde till en stor protest för bostäder i Madrid och ett historiskt läger i Puerta del Sol som påskyndade godkännandet av ett bostadsdekret, först en förväntan på valet efter avslaget av kongressen, sedan, och till sist en generalstrejk den 1 november och till sist en generalstrejk den första november. genomförs varje månad i Spanien, men ingen har haft så stor inverkan som Maricarmens, som med hjälp av Hyresgästföreningen försvarade sitt hem till sista dagen och försvarade att hon inte skulle gå därifrån.
Med en skarp tunga och en unik utstrålning påminde han sig i en intervju med elDiario.es en lycklig tonårstid som spelade kort med sin bror när han kom till lägenheten 1956, när han bara var 17 år gammal. Huset, med laxfärgad stuckatur på väggen, bibehöll essensen av ett livslångt hem, och hon log när hon mindes väktarens gestalt, "Jag vet inte varför de tog bort honom" och ett stadsliv som hon kände hade gått förlorat. "Låt regeringen köpa mitt hus och sätta upp det för social hyra när jag dör," föreslog han. Och regeringen försökte till och med, men misslyckades.
Som offentlig tjänsteman i karriären har hon levt sina sista dagar på sjukhuset medan gatorna mobiliserats för att förhindra fler vräkningar som hennes, de slog läger i Puerta del Sol och regeringen reagerade med ett bostadsdekret med en skydd mot vräkning och åtgärder för att skydda hyresgästen som, inför kongressens vägran, har föranlett nästa utropande av 29 novembers bostadsval till hennes fars val. eftersom Francoregimen vid den tiden hindrade kvinnor från att ha hyreskontrakt. När pappan dog lämnades mamman som surrogat. Och när hennes mamma dog 2007 blev Maricarmen ensam kvar i lägenheten och man antog att hon fortsatte med det gamla hyreskontraktet som hon skrivit på.
Den enskilde dåvarande ägaren av bostaden upprätthöll villkoren och sålde 2018 lägenheten till Renta Corporación, som erbjöd Maricarmen att köpa den för 250 000 euro. Senare skulle han sälja den till Urbagestion. Urba Gestión, ett "gam-SME" enligt definitionen av bostadsminister Isabel Rodríguez, erbjöd henne en hyra på 2 600 euro som hon, med en pension på 1 400, inte kunde betala.
Och han bestämde sig för att stanna utan att sluta betala hyran. Samma år inledde Urba Gestión det rättsliga vräkningsförfarandet och hävdade att 2007 års kontrakt inte var giltigt eftersom endast subrogation var möjlig. Enligt lag kan ett andra surrogatmödraskap endast ske med 60 % invaliditet.
Och Maricarmen hade 50%. Domaren i första instans, Elena Cortina Blanco, höll med Maricarmen 2022 till sitt försvar att genom att behålla hyran sedan 2007 hade subrogationen tyst accepterats. Men provinsdomstolen, först, och Högsta domstolen, senare, slog fast att nej, den subrogationen var inte giltig. (['multimedia', function(multimedia) { multimedia.initializeItem('yt-PFqZ0bnpAEI-6063', 'youtube', 'PFqZ0bnpAEI', ('yt-PFqZ0bnpAEI')-60}63); Första gången han berättade sin historia gjorde han det i april 2025, i en videokonversation för elDiario.es med flera röster som påverkats av bostadsproblemet i Spanien. "Jag är den gamla damen i gruppen," sa hon med humor till yngre samtalspartner. "Det finns många människor som är i den här situationen", beklagade han. "För den lägenheten kan de få 800 000 euro och ingen är bitter över en godis", erkände hon och förklarade hur Hyresgästförbundet gav henne råd. "Vad kan jag förlora?
Otur, men låt det inte vara för jag slutar slåss.
Och jag betalar hyran. Varje månad gör jag en överföring till dem", sa han. Den 26 oktober 2025, tre dagar efter hennes första vräkningsförsök, försäkrade en energisk Maricarmen som gick utan problem från en plats till en annan i en intervju med elDiario.es: "Om de ska skära halsen på mig, kommer det att vara genom att slåss." En ikon för att kämpa mot motståndet, med 87 års ålder, symbol för att kämpa mot motståndet och att det finns en balans mellan hyresvärdar och hyresgäster i Spanien föds där, vilket har lett till att de betalar 40 % mer på ett decennium samtidigt som lönerna har ökat med hälften.
Dessutom kan tillfälliga kontrakt på fem eller sju år (förlängda av regeringen 2023) sparka ut hyresgästerna utan förklaring när det avtalsmässiga förhållandet upphör, eftersom de helt enkelt kan konvertera ett hyreskontrakt till en lägenhet. inte ens betala halva lönen i hyra, som händer mycket ofta, särskilt i stora städer De kan leva fredligt med respekt för att underhålla sitt hem utöver fem år Men Maricarmen var förankrad i hennes hem Mobiliseringen lyckades också stoppa det andra vräkningsförsöket i juni förra året, varken kommunfullmäktige eller kommunen erbjöd honom, liksom deras skyldighet, ett stabilt boendealternativ, utöver en plats på ett äldreboende. De försökte övertyga Urba Gestión att köpa huset, men de gav inget svar. Och dagen för vräkningen anlände, med tusentals människor som slog läger vid dörren till Maricarmens hus, med möbler trängda framför dörren. "Polisen pratar med dig. "Öppna den, Maricarmen," sa agenterna till henne.
Och de öppnade dörren med en radio, slängde ner möblerna och tillhörigheterna som höll henne och kastade ut henne ur huset. Hon lämnade ambulansen som kom för att hjälpa henne på en bår. Från hennes hus tog de henne till sjukhuset och medan hundratals erbjudanden kom från hyresgästerna för att erbjuda sina gäster att vara, hon redan hade ett hem, där hon redan hade ett hem.
Ligger nästan orkeslös. Tillräckligt för att spela in lite mer video, den första i foten, den sista utan att kunna lyfta kroppen från sängen, den sista den 27 september ”Jag skulle vilja vara med dig, följa med dig på campingturen, men den turen har jag inte. Men jag ber er alla om mod, kämpa, försvara det som är ert, var försiktiga, fortsätt tälta tills er kropp kan hålla ut", sa han.
Hyresgästföreningen döpte bostadsdekretet som det krävde av regeringen som "Maricarmen-dekretet". Dagen efter, genom medling av samma borgmästare i Madrid som aldrig engagerat sig i frågan, gick Urba Gestión med på att sätta ner en social hyra, som inte skulle överstiga den sociala hyran, som inte skulle överstiga den sociala hyran för Maric. Dagarna gick och hon var dock inte redo att skrivas ut och lämna sjukhuset.
En högerorienterad mediakampanj började där, intervjuade hennes grannar och försökte smutskasta hennes image. anti-vräkningar och den andra, mer komplicerad att genomföra, föreslog en strukturell förändring av hyreskontrakten så att de automatiskt skulle kunna förnyas och i praktiken skulle bli obestämda.
Det utlöste en politisk kris. I tisdags godkände dock den verkställande makten igen nästan identiska dekret, varav det första redan är i kraft. De kommer att röstas fram av den ständiga deputationen, som utför kongressens funktion när domstolarna upplöses, och där regeringen inte är beroende av Junts.
Det första dekretet kommer att godkännas och offren för vräkning kommer att täckas av förvaltningarna vid utebliven betalning, vilket borde skydda många Maricármenes. Vad gäller hyreskontrakt får de syre fram till 2028. Tillsvidarekontrakt får vänta, om de någonsin kommer.
Men Maricarmen kommer inte att kunna återvända hem efter Urba Gestións stora kabelinsamling efter hennes omänskliga behandling, utan tvekan mycket ansvarig tillsammans med bristen på svar från förvaltningarna och rättvisan för hennes fysiska försämring. Företaget kommer nu att kunna göra vad det ville: tjäna pengar på det hemmet. Gatorna kommer att sörja henne och fortsätta i krig i en generalstrejk som kallas till den 11 november som inte skulle existera om hon inte hade kämpat.
Originalkälla
Publicerad av elDiario.es
7 oktober 2026, 21:50
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Maricarmen, la mujer que prendió la revuelta de la vivienda en España y precipitó unas elecciones
Beskrivning
La mujer de 87 años, anónima durante casi toda su vida, se convirtió en un icono que ha levantado al país y sacudido su vida política ante el drama de los desahucios y el acceso a la viviendaMuere Maricarmen, la mujer que convirtió su lucha por la vivienda en un clamor que recorrió España Después de 87 años en el más absoluto anonimato, Maria del Carmen Abascal, Maricarmen, ha muerto este jueves en el Hospital Gregorio Marañón convertida en un icono, tan solo dos semanas después de que agentes de la policía, por denuncia de la propietaria Urbagestión, la desahuciaran en camilla de la casa que alquilaba en el barrio del Retiro de Madrid. Después de meses de amenazas de desahucios que se cancelaron en dos ocasiones, esa imagen la acabó de convertir en un símbolo de resistencia que desembocó en una gran protesta por la vivienda en Madrid y en una histórica acampada en la Puerta del Sol que precipitó la aprobación un decreto de vivienda, primero, una anticipación de las elecciones tras el rechazo del Congreso, después, y finalmente una huelga general convocada para el próximo 11 de noviembre. Se ejecutan miles de desahucios al mes en España, pero ninguno ha tenido tanto impacto como el de Maricarmen, que de la mano del Sindicato de Inquilinas defendió su hogar hasta el último día y defendió que de ahí no se marchaba. Con lengua afilada y un carisma único, recordaba en entrevista con elDiario.es una adolescencia feliz jugando a cartas con su hermano cuando llegó al piso en 1956, con solo 17 años de edad. La vivienda, con estucado color salmón en la pared, mantenía la esencia de hogar de toda la vida, y ella sonreía al recordar la figura del sereno, “no sé por qué lo quitaron” y una vida de barrio que sentía que se había perdido. “Que el Gobierno compre mi casa y la ponga en alquiler social cuando me muera”, sugería. Y el Gobierno llegó a intentarlo, pero no lo consiguió. Funcionaria pública de carrera, ha vivido sus últimos días en el hospital mientras las calles se movilizaban para evitar más desahucios como el suyo, acampaban en la Puerta del Sol y el Gobierno reaccionaba con un decreto de vivienda con escudo antidesahucios y medidas para proteger al inquilino que, ante la negativa del Congreso, han precipitado la convocatoria de elecciones para el próximo 29 de noviembre. El contrato de vivienda de Maricarmen lo firmó su padre porque, en aquella época, el franquismo impedía a las mujeres ser titulares de contrato de alquiler. Al fallecer el padre, la madre quedó como subrogada. Y al fallecer la madre en 2007, Maricarmen se quedó sola en el piso y se dio por hecho que seguía con el contrato de renta antigua que había firmado. El particular entonces propietario de la vivienda le mantuvo las condiciones y, en 2018, vendió el piso a Renta Corporación, que le ofreció a Maricarmen comprarla por 250.000 euros. Posteriormente, se lo vendería a Urbagestión. Urbagestión, una “pyme buitre” según la definió la ministra de Vivienda Isabel Rodríguez, le ofreció un alquiler de 2.600 euros que ella, con una pensión de 1.400, no podía pagar. Y decidió quedarse sin dejar de pagar el alquiler. Ese mismo año, Urbagestión inició el procedimiento judicial de desahucio, bajo el argumento de que el contrato de 2007 no era válido porque solo era posible una subrogación. Por ley, una segunda subrogación solo se puede dar con el 60% de discapacidad. Y Maricarmen tenía un 50%. La jueza de primera instancia, Elena Cortina Blanco, le dio en 2022 la razón a Maricarmen en su defensa de que al mantener el alquiler desde 2007 se había aceptado tácitamente la subrogación. Pero la Audiencia Provincial, primero, y el Supremo, después, sentenciaron que no, que esa subrogación no era válida. window.marfeel.cmd.push(['multimedia', function(multimedia) { multimedia.initializeItem('yt-PFqZ0bnpAEI-6063', 'youtube', 'PFqZ0bnpAEI', document.getElementById('yt-PFqZ0bnpAEI-6063')); }]); La primera vez que contó su historia lo hizo en abril de 2025, en una conversación en vídeo para elDiario.es con varias voces afectadas por el problema de la vivienda en España. “Yo soy la viejita del grupo”, decía con humor ante interlocutores más jóvenes. “Somos muchas personas las que estamos en esta situación”, lamentaba. “Por ese piso pueden sacar 800.000 euros y a nadie le amarga un dulce”, reconocía, y explicaba cómo el Sindicato de Inquilinas le estaba asesorando. “¿Qué puedo perder? Mala suerte, pero que no sea porque deje de luchar. Y yo pago la renta. Cada mes les hago una transferencia”, decía. El 26 de octubre de 2025, a tres días de su primer intento de desahucio, una Maricarmen enérgica que caminaba sin problemas de un lado a otro, aseguraba, en entrevista con elDiario.es: “Si me van a cortar el cuello, será luchando”. Un icono a los 87 años Sin saberlo, estaba naciendo allí un símbolo de la resistencia y la lucha contra el desequilibrio de poder que existe entre los caseros y los inquilinos en España, que les ha llevado a pagar un 40% más en una década mientras los sueldos han subido la mitad. Además, los contratos temporales de cinco o siete años (ampliados por el Gobierno en 2023) permiten al propietario echar a los inquilinos sin explicación cuando termina la relación contractual. Así, pueden convertir el siguiente contrato en un piso turístico, en un alquiler de temporada o simplemente subirlo lo que quieran. Los inquilinos, ni aun pagando la mitad del sueldo en el alquiler, como sucede de forma muy frecuente sobre todo en las grandes ciudades, pueden vivir tranquilos con respecto a mantener su hogar más allá de cinco años. Pero Maricarmen decidió quedarse porque su identidad estaba arraigada a su hogar. Y decidió luchar. Le aplazaron el primer desahucio y, antes del segundo, de nuevo en entrevista con elDiario.es, ya se mostraba mucho más deteriorada. Caminaba con andador y lo achacaba a un proceso que le atormentaba ya desde hacía tres años. “Esta lucha me ha costado la salud, no puedo ni mantenerme en pie”. Una gran movilización consiguió frenar también el segundo intento de desahucio el pasado mes de junio. Ni el Ayuntamiento, ni la Comunidad de Madrid le ofrecieron, como es su obligación, una alternativa habitacional estable, más allá de una plaza en una residencia de ancianos. La ONU pidió parar el desahucio Hasta la ONU pidió al Estado que impidiera el desahucio, mediante un comunicado del Comité de Derechos Económicos, Sociales y Culturales. En entrevista con este medio, la ministra de Vivienda, Isabel Rodríguez, dijo que harían “todo lo posible por evitarlo”. Trataron de convencer a Urbagestión para comprarle la vivienda, pero no daban respuesta. Y llegó el día del desahucio, con miles de personas acampadas en la puerta de la casa de Maricarmen, con muebles agolpados frente a la puerta. “Te habla la policía. Ábrenos, anda, Maricarmen”, le dijeron los agentes. Y abrieron la puerta con una radial, echaron a tierra los muebles y enseres que la sostenían y la echaron de casa. Salió en una camilla de la ambulancia que llegó a asistirla. De su casa la llevaron al hospital y, mientras llegaban centenares de ofertas al sindicato de inquilinas para ofrecerle una vivienda, ella tuvo que seguir postrada en una cama donde ya yacía casi sin fuerzas. Las suficientes como para grabar algún vídeo más, los primeros en pie, el último ya sin ser capaz de levantar el cuerpo de la cama, el último el 27 de septiembre. “Me gustaría estar allí con vosotros, acompañaros en la acampada, pero no tengo esa suerte. Pero os pido a todos valor, luchad, defended lo que es vuestro, tened cuidado, seguid acampados hasta que el cuerpo aguante”, dijo. El Sindicato de Inquilinas bautizó el decreto de vivienda que exigía al Gobierno como 'decreto Maricarmen'. Al día siguiente, a través de una mediación del mismo alcalde de Madrid que nunca se mojó por el tema, Urbagestión reculó y aceptó poner un alquiler social a Maricarmen, que no superara el 30% de sus ingresos. Los días pasaban y, sin embargo, ella no estaba para recibir el alta y salir del hospital. Empezó allí una campaña de los medios de derecha para desacreditar a la inquilina, entrevistando a sus vecinos y tratando de manchar su imagen. Pero, paralelamente, la vida política del país vivía su mayor sacudida en años. El Gobierno aceptó llevar la mayoría de reivindicaciones del Sindicato de Inquilinas a un decreto de vivienda partido en dos, con el primero ofreciendo mayor defensa antidesahucios y el segundo, más complicado de sacar adelante, planteando un cambio estructural en los contratos de alquiler para que pudieran renovarse automáticamente y volvieran a ser, a la práctica, indefinidos. Desató una crisis política El primer texto estaba negociado para obtener la mayoría en el Congreso, pero Junts cambió de opinión y votó en contra, precipitando una convocatoria de elecciones por parte de Pedro Sánchez. Este martes, sin embargo, el ejecutivo volvió a aprobar unos decretos casi idénticos, el primero de los cuales ya está en vigor. Los votará la Diputación Permanente, que hace la función del Congreso cuando las cortes están disueltas, y en la que el Gobierno no depende de Junts. Le aprobarán el primer decreto y las víctimas de desahucio estarán cubiertas por las administraciones en caso de impago, lo cual debe proteger a muchas Maricármenes. En cuanto a los contratos de alquiler, ganan oxígeno hasta 2028. Los contratos indefinidos tendrán que esperar, si algún día llegan. Pero Maricarmen no podrá regresar a su casa tras la gran recogida de cable de Urbagestión después de su trato inhumano, seguramente gran responsable junto a la falta de respuestas de las administraciones y la justicia de su deterioro físico. La empresa podrá ahora hacer lo que quería: sacar lucro de esa vivienda. Las calles la llorarán y seguirán en guerra en una huelga general convocada para el próximo 11 de noviembre que tampoco existiría si ella no hubiera luchado.
