Siri Hustvedt: "Paul Auster tog en del av mig i graven"
Den bästa beskrivningen av Siri Hustvedt (Minnesota, 1955) har vi förstås Paul Auster att tacka. Han sa det till henne någon gång i början av 2000-talet: "Siri, du kanske är den enda personen i världen som prenumererar på 'Journal of Consciousness Studies' och 'Vogue'." Intelligens och elegans. När de träffades var han 34 år gammal, hade en skilsmässa och fick en son; Hon var 26.
De var snygga, väldigt snygga, och de lyckades skriva, det där sällsynta. De var tillsammans i mer än fyra decennier. Strax innan han dog, tittade han på ett gammalt fotoalbum, utbröt han: "Herregud, vi var spektakulära!
Så snygga vi var när vi var unga. Kvinnan som minns honom nu – vilket leende hon har vid minnet – är inte densamma; Kvinnan som nu minns honom såg honom förtärad av cancer: hon såg allt som kan ses i en man, hon upplevde allt som kan vara, från ett eufori till ett äktenskap. tid för skräck... Nu är han 71 år gammal och har precis publicerat 'Spökhistorier' (Seix Barral), en bok som är något av en dagbok och något av en essä och något av ett brev och något av lust: det är en kärlekshistoria "Mycket snart insåg jag att det jag skrev var en simulering eller ett återskapande av dialogen som Paul och jag hade trott under de här mer än 40 åren som han hade känt till att han är död Men det finns, låt oss säga, en omedveten del inkarnerad inom vi.
Nervsystemet är väldigt känsligt för att få något borttaget, för att bli berövad något. "Det är bara det att vi var Paul och Siri, och det där delade utrymmet som skapas mellan två människor saknas plötsligt och det du har är minnet av det som var och det minnet förändrar vem du har varit och vem du är, och tog det till graven, eftersom han förvandlades till att leva med honom en gång skulle bli samma person." «Du kan inte älska under en lång tid om du inte accepterar förändringens dynamik. Om du vill ha ett statiskt par, ja, hejdå, det kommer aldrig att fungera. Men om du förväntar dig något av det, om du förstår att det är det som är viktigt, mellanrummet mellan de två, då är det oundvikligt att människor kommer att anpassa sig till behoven hos den andra, utan att ens deras ömsesidiga interaktion förändras. fraser, idéer, läsningar, alltid utan att veta det "Och anledningen till att jag ville ha med detta i boken var för att visa hur verkligt det inflytandet var, men jag kan inte berätta hur Paul påverkade mig, och inte heller kunde han berätta för dig hur jag påverkade honom. första äktenskapet, som dog av en överdos vid sex månader, som barnet, "Att prata om Paul utan att prata om min styvson, vårt barnbarn, skulle vara ett bedrägeri, särskilt eftersom detta publicerades överallt, och jag menar över hela världen, det vill säga Indien, Korea, Japan, Europa och, naturligtvis, USA, så hur kunde jag inte göra det" omedelbara och intima människor.
Och samtidigt visste jag att jag var tvungen att ta itu med det. Jag nämner inte någon av Daniels familjemedlemmar, och det skulle också vara orättvist, eftersom jag inte levde det där, jag hade den där komiskan som Daniel gjorde det till, och det var han som var 12 år gammal det, han kunde tala med sin egen röst i boken. Det är ett annat inslag i den där unga versionen av en person som har dött.
Och jag var tvungen att göra det klart hur sårad och arg Paul blev när vi fick reda på att den här lilla bebisen [pausar, som om han skjuter bort smärtan] hade dött av försummelse och missbruk och allt det där, och det var inte så viktigt för mig som hände i våra liv, men det var aldrig hemskt mellan oss. Det hemska och det vackra blandas i många människors liv. Och i vårt fall förstörde inte det hemska oss. «Rubys död och Daniels försumlighet är något som aldrig kan övervinnas.
Jag kommer aldrig över det. Jag tror att det man kan göra är att se det direkt i ögonen, inte försöka mjuka upp det eller göra det vackrare, man kan bara acceptera att en sådan hemsk verklighet är en del av livet. Och i vårt fall samexisterade det med en enorm ömhet och enorm kärlek som Paul och jag hade.
Och vi fastnade för det, vi höll fast vid det tills dagen han dog.” —Hur ser du på döden efter att ha sett den så nära? — Att se Paul dö i mina armar, känna att han var döende, var något väldigt stort. Det är något mycket större än mina föräldrars död, eftersom de var den föregående generationen... Jag har tänkt mycket på det.
Varför är jag annorlunda? I vad? Vad har förändrats i mig?
Jag är inte helt säker, men jag vet att något har hänt, jag känner mig närmare döden. Jag vill inte dö, men jag känner mig närmare och kanske mindre rädd. Men jag är inte säker, och jag tror inte att jag kommer att veta det förrän jag ser det framför mig.
Jag skulle vilja tro att jag skulle ha det mod som han hade.
Vänta. Men jag kan inte veta förrän det händer.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
27 maj 2026, 16:39
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Siri Hustvedt: «Paul Auster se llevó una parte de mí a la tumba»
Beskrivning
La mejor descripción de Siri Hustvedt (Minnesota, 1955) se la debemos, claro, a Paul Auster. Se lo dijo a ella en algún momento de los primeros 2000: «Siri, puede que seas la única persona en el mundo que está suscrita al 'Journal of Consciousness Studies' y a 'Vogue'». Inteligencia y elegancia. Cuando se conocieron, él tenía 34 años, un divorcio y un hijo; ella tenía 26. Eran guapos, guapísimos, y alcanzaron el éxito escribiendo, esa cosa tan rara. Estuvieron juntos más de cuatro décadas. Poco antes de morirse, mirando un viejo álbum de fotos, él soltó: «¡Madre mía, éramos espectaculares! Qué guapos éramos cuando éramos jóvenes». La mujer que ahora lo recuerda –qué sonrisa la del recuerdo– no es la misma; la mujer que ahora lo recuerda lo vio consumirse por un cáncer: vio todo lo que se puede ver de un hombre, vivió todo lo que se puede vivir en un matrimonio, de la euforia al horror. Ya habrá tiempo para el horror... Ahora tiene 71 años y acaba de publicar 'Historias de fantasmas' (Seix Barral), un libro que tiene algo de diario y algo de ensayo y algo de carta y algo de deseo: es una historia de amor. «Muy pronto me di cuenta de que lo que estaba escribiendo era una simulación o una recreación del diálogo que Paul y yo habíamos tenido a través de estos más de 40 años de relación», cuenta. «Mi pensamiento racional, consciente, sabe que está muerto. Pero hay, digamos, una parte inconsciente encarnada dentro del nosotros. El sistema nervioso es muy sensible al trauma, a que se le quite algo, a que se le prive de algo. Y se inclina a crear lo que falta. Yo he visto esto, lo he vivido». Notaba su presencia en casa, la sentía, olía el mismo tabaco que él dejó de fumar diez años antes de morir. «Es que éramos Paul y Siri, Siri y Paul. Y ese espacio compartido que se crea entre dos personas [el nosotros] de repente te falta. Y lo que tienes es el recuerdo de lo que fue. Y ese recuerdo cambia quién has sido y quién eres. Paul cogió una parte de mí y se la llevó a la tumba, porque él cambió por vivir conmigo. Y yo sigo viviendo con partes de él incorporadas en mí». Paul le dijo una vez: «Si viviéramos juntos otros cien años, nos convertiríamos en la misma persona». «No se puede amar durante mucho tiempo si no es aceptando la dinámica del cambio. Si quieres una pareja estática, bueno, pues adiós, nunca va a funcionar. Pero si tú esperas algo de ese nosotros, si entiendes que eso es lo importante, el espacio intermedio entre los dos, entonces es inevitable que las personas se vayan acomodando a las necesidades del otro. No se puede estar vivo sin esa interacción mutua constante». Cambió hasta su escritura: se robaban frases, ideas, lecturas, siempre sin saberlo. «Y la razón por la que yo quise incluir esto en el libro era demostrar cómo de real era esa influencia, esa influencia tan profunda. Pero yo no puedo decir cómo me influyó Paul, ni él os podría decir cómo le influí yo. Las mayores influencias no son conscientes». Y ahora, el horror, o sea, la muerte de Ruby, su nieta, por una negligencia de Daniel, el hijo del primer matrimonio de Paul, que murió de sobredosis a los seis meses, como la cría. «Hablar de Paul sin hablar de mi hijastro, de nuestra nieta, sería un fraude, sería absurdo, especialmente porque esto se publicó en todas partes, y me refiero a todo el mundo, o sea, India, Corea, Japón, Europa y, por supuesto, Estados Unidos. Entonces, ¿cómo no hacerlo? Era algo que yo no podía poner en palabras, fuera de la gente más cercana, inmediata e íntima. Y al mismo tiempo, sabía que tenía que abordarlo. Los hechos están ahí. No menciono a ninguno de los miembros de la familia de Daniel porque no quería involucrarlos, y además sería injusto, porque yo no estaba viviendo eso, yo estaba viviendo nuestra historia. Yo tenía ese cómic que hizo Daniel cuando tenía 12 años y me lo dio, y ahí descubrí una especie de parábola de su necesidad de esconderse. Con eso, él podía hablar con su propia voz en el libro. Es otro elemento de esa versión joven de una persona que ha muerto. Y tenía que dejar claro cómo de dolido y enfadado estaba Paul cuando descubrimos que este bebé pequeñito [hace una pausa, como trayendo las palabras y apartando el dolor] había fallecido por una negligencia y por la adicción y por todo eso. Y al mismo tiempo, fue muy importante para mí que eso no se apropiase de la historia. Como digo en el libro, había cosas horribles que sucedieron en nuestra vida, pero no fue horrible entre nosotros nunca. Lo horrible y lo bello se mezclan en la vida de muchas personas. Y en nuestro caso, lo horrible no nos destruyó». «La muerte de Ruby y la negligencia de Daniel es algo que no se puede superar, nunca. Nunca voy a superar eso. Creo lo que puedes hacer es mirarlo directamente a los ojos, no intentar suavizarlo ni hacerlo más bello, solo puedes aceptar que esa realidad tan truculenta es parte de la vida. Y que en nuestro caso convivió con una ternura inmensa y un amor inmenso que Paul y yo teníamos. Y nos enganchamos a eso, nos aferramos a eso hasta el día de su muerte». —¿Cómo se mira a la muerte después de verla tan cerca? —Ver a Paul morir en mis brazos, sentir que se moría, fue algo muy grande. Es algo mucho mayor que la muerte de mis padres, porque ellos eran la generación anterior… Lo he pensado mucho. ¿Por qué soy yo distinta? ¿En qué? ¿Qué es lo que ha cambiado en mí? No estoy totalmente segura, pero sé que algo ha ocurrido, me siento más cerca de la muerte. No me quiero morir, pero me siento más cerca y posiblemente con menos miedo. Pero no estoy segura, y no creo que vaya a saberlo hasta que la tenga enfrente. Me gustaría creer que tendría la valentía que él tuvo. Espero. Pero no lo puedo saber hasta que suceda.
