Mellan kärlek och raseri: den bästa Nick Cave på flera år avslutar Mad Cool
Flera arbetare som dammsuger scenen minuter innan. En gigantisk vit tyllgardin i bakgrunden. Den där "långa, mörka natten" som han sjunger om i sitt senaste album, 'Wild God', hade nästan fallit när Nick Cave dök upp på huvudscenen på Mad Cool och slog oss tre gånger: 'Get Ready For Love', 'From Her To Eternity' och 'Train Long-Suffering'.
Publiken reagerade under de första minuterna som om de deltog i en exorcism, med australiensaren som rörde sig som ett djur i bur med sin gängliga kropp av Bela Lugusi i rollen som Dracula. Innan de tre låtarna var slut, hade sångaren redan gått på toppen av huvudena och skakade händerna på alla som tittade på honom från de första raderna som om han var Elvis själv. "Tack jävla Madrid!" Cave har visat i några år att musiken har varit hans räddning. Det snabbaste sättet att läka sina sår och glömma slagen han har fått det senaste decenniet, med förlusterna av sin ex-flickvän och samarbetspartner Anita Lane och hans barn, Jethro och Arthur.
Efter att den senare föll av en klippa efter att ha konsumerat LSD, erkände kompositören: "Rage och hat förlorade sin charm efter hans död." Igår kväll verkade det dock inte som det, att döma av det musikaliska våld han släppte lös med Radioheads Colin Greenwood som krossade basen. Under denna sista dag av Madrid-festivalen – med mer än 50 000 deltagare, men inga sålda biljetter – inträffade Nick Caves femtonde katarsis. En annan av dessa reningsceremonier som vi är vana vid, använder sin egen smärta som en stimulans för att göra sitt.
Ibland skriker som i 'Tupelo' och dunkar på tangentbordet som i 'Red Right Hand', ett av de bästa ögonblicken i föreställningen, som om Tommy Shelby själv skulle dyka upp på scenen medan publiken nynnade på melodin som fotbollsfans. Andra smeker hans piano med sin oklanderliga svarta kostym, som i 'Carnage', 'Wild God' och särskilt 'O Children'. Ellis spelar fiol medan han balanserar på en stol och tusentals följare går med i gospelkören i refrängen: "Barn / höj dina röster." Vem skulle säga till José Luis Perales med sin "låt barnen sjunga, låt dem höja rösten" från 40 år sedan... förlåt. "Tupelo" - "samma svarta kvinna!" skrek någon - tog tag i huvudet på en följare och han blev som hypnotiserad.
Sedan lät "Joy", det vackraste ögonblicket. Ytterligare två pianotoner här, ytterligare en bakgrundskör där och capon som reciterar enskilda verser som om de vore psalmer. Cave lämnades ensam och sjöng a cappella, med publiken som lyssnade i absolut tystnad och knappt några mobiltelefoner som spelade in.
Magi. En stor "glädje" dök upp på skärmen över den sorgligaste låten i världen.
Ren skönhet i detta ämne. Ju mindre det finns, desto mer spännande. Det är något konstigt att höra sådan högtidlig musik i en miljö som makrofestivaler, full av extramusikaliska stimuli, upplysta affischer, reklampåståenden och till och med ett gigantiskt pariserhjul som dominerar lokalen.
Det var inkörsporten till den sista biten av konserten, i en slags berg-och dalbana där Bad Seeds spelade "Henry Lee" – med en av deras backup-sångare med en otäck röst istället för PJ Harvey –, "Papa Won't Leave You, Henry", "Jubilee Street" och "The Weeping Song". Cave nu utan jacka och hans skjorta helt genomblöt i svett, tills det magiska ögonblicket av 'Into My Arms' anländer. En sista katarsis, denna gång kollektiv, för att avsluta konserten med att alla viskar i refrängen. "Vad vackert!" kommenterar sångaren medan han tyst lyssnar på publiken.
Jag har sett Nick Cave live sex gånger, från La Riviera i slutet av 90-talet till Movistar Arena för två år sedan, och detta, utan rädsla för att ha fel, har varit det bästa av alla. Det kan inte vara lätt att prestera samma dag som han, måste Jalen Ngonda ha tänkt när han stod inför matchen fyra timmar tidigare. Amerikanen förvandlade huvudscenen till en liten rhythm and blues-klubb.
Motown i ven i nästan 40 grader utan behov av stort krångel. Strax före 20.00, The Black Crowes. "Vi ska ge dig en jävla solig dag med rock and roll", sa deras sångare Chris Robinson. "Vad kul han dansar!" hörs i närheten, innan bandet börjar spela "Remedy", "Sting Me" och andra låtar från "Shake Your Money Maker", ett av 90-talets grundläggande album. En övning i nostalgi som Leiva njöt av, obemärkt, från tornet framför scenen.
Ledaren för The National, Matt Berninger dök upp ensam på Orange scenen med ett mycket mer intimt förslag. En lugn motpol till resten av dagen där Nina Kraviz, Kasabian – som hade oturen att sammanfalla med Cave –, Richie Hawtin – som försvarade de senaste tre decenniernas bästa elektroniska musik som en ensamvarg – och David Byrne i ett tillstånd av nåd vid 74 år gammal också uppträdde. Det är inte lätt att hitta artister som kan förbli så kreativa efter ett halvt sekel av karriär med sin naturlighet.
Den tidigare hjärnan i Talking Head lockade en stor del av de 50 000 deltagarna och gav dem några klassiker som "Psycho Killer", "Once in a Lifetime" och "Burning Down the House". Det var det roligaste och mest extravaganta. Lite pop, rock för intellektuella, latinska rytmer och till och med afrikansk musik.
En föreställning nära föreställningen inklusive dansare.
Massan stängd. Jarvis Cockers återkomst till Madrid var en annan av höjdpunkterna i denna utgåva, som visade att den inte hade förlorat mycket av sin magnetism. Sångaren, en av kungarna i Britpop på 90-talet, är fortfarande en bra ceremonimästare.
Till skillnad från Nick Cave, med mycket mer humor och ironi, men med liknande elegans, och en bra handfull hits som nynnades i gryningen, som 'Disco 2000', 'Babies' och 'Do You Remember The First Time?'. Och det slutade förstås med apoteosen om "Allmänna människor".
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
12 july 2026, 01:13
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Entre el amor y la furia: el mejor Nick Cave en años cierra el Mad Cool
Beskrivning
Varios operarios pasando la aspiradora por el escenario minutos antes. Un visillo de tul blanco gigantesco en el fondo. Casi había caído esa «larga y oscura noche» a la que le canta en su último disco, 'Wild God', cuando Nick Cave apareció sobre el escenario principal del Mad Cool y nos soltó tres bofetadas: 'Get Ready For Love', 'From Her To Eternity' y 'Train Long-Suffering'. El público reaccionó durante esos primeros minutos como si estuviera asistiendo a un exorcismo, con el australiano moviéndose como un animal enjaulado con su espigado cuerpo de Bela Lugusi en el papel de Drácula . Antes de que acabaran esos tres temas, el cantante ya había caminado sobre las cabezas y estrechado las manos de todos los que le miraban desde las primeras filas como si fuera el mismo Elvis. «¡Gracias jodido Madrid!». Cave lleva unos años demostrando que la música ha sido su salvación . El medio más rápido para cicatrizar sus heridas y olvidar los golpes que ha recibido en la última década, con las pérdidas de su exnovia y colaboradora Anita Lane y de sus hijos, Jethro y Arthur. Después de que este último se precipitara por un acantilado tras consumir LSD, el compositor reconoció: «La rabia y el odio perdieron su encanto después de su muerte». Anoche, sin embargo, no lo parecía, a juzgar por la violencia musical que desató con Colin Greenwood, de Radiohead, machacando el bajo. Durante esta última jornada del festival madrileño –con más de 50.000 asistentes, pero no las entradas vendidas–, se produjo la enésima catarsis de Nick Cave. Otra de esas ceremonias de purificación a las que nos tiene acostumbrados, usando su propio dolor como un estímulo para hacer de las suyas. Unas veces gritando como en 'Tupelo' y aporreando su teclado como en 'Red Right Hand', uno de los mejores momentos de la actuación, como si el mismísimo Tommy Shelby fuera a aparecerse sobre el escenario mientras la multitud tarareaba la melodía como hinchas de fútbol. Otras, acariciando su piano, con su impecable traje negro, como en 'Carnage', 'Wild God' y, especialmente, 'O Children'. Ellis tocando el violín en difícil equilibrio sobre una silla y miles de seguidores uniéndose al coro de gospel en el estribillo: «Niñoooos / alcen la voz». Quién se lo iba a decir a José Luis Perales con su «que canten los niños, que alcen la voz» de hace 40 años… con perdón. El 'Tupelo' –«¡esa misma negra!», gritó alguien– cogió la cabeza a un seguidor y este quedó como hipnotizado. Sonó entonces 'Joy', el momento más bonito. Dos notas más de piano por aquí, otro coro de fondo por allá y el capo recitando versos sueltos como si fueran salmos. Cave se quedó solo cantando a capela, con la audiencia escuchando en el más absoluto silencio y sin apenas móviles grabando. Magia. Apareció un gran «joy» («alegría») en la pantalla en la canción más triste del mundo. Pura belleza la de este tema. Cuanto menos hay, más emociona. Resulta un tanto extraño escuchar una música tan solemne en un entorno como el de los macrofestivales, repletos de estímulos extramusicales, carteles luminosos, reclamos publicitarios y hasta una noria gigante dominando el recinto. Fue la puerta de entrada al tramo final del concierto, en una especie de montaña rusa en la que los Bad Seeds tocaron 'Henry Lee' –con una de sus coristas de voz portentosa en vez de PJ Harvey–, 'Papa Won't Leave You, Henry', 'Jubilee Street' y 'The Weeping Song'. Cave ya sin chaqueta y la camisa completamente empapada en sudor, hasta llegar el momento mágico de 'Into My Arms'. Una última catarsis, esta vez colectiva, para cerrar el concierto con todo el mundo susurrando el estribillo. «¡Qué bonito!», comenta el cantante mientras escucha callado al público. He visto a Nick Cave seis veces en directo, desde La Riviera a finales de los 90 hasta el Movistar Arena hace dos años, y esta, sin temor a equivocarme, ha sido la mejor de todas. No debe ser fácil actuar el mismo día que él, debió pensar Jalen Ngonda cuando se enfrentó al solazo cuatro horas antes. El estadounidense convirtió el escenario principal en un pequeño club de rhythm and blues. La Motown en vena a casi 40 grados sin necesidad de grandes aspavientos. Poco antes de las 20.00, The Black Crowes . «Os vamos a dar un jodido día soleado de rock and roll», soltaba su vocalista, Chris Robinson. «¡Qué rollazo tiene bailando!» se escucha cerca, antes de que la banda se lance a por 'Remedy', 'Sting Me' y otros temas de 'Shake Your Money Maker', uno de los discos fundamentales de los 90. Ejercicio de nostalgia que Leiva disfrutaba, pasando desapercibido, desde la torre frente al escenario. El líder de The National, Matt Berninger comparecía en solitario en el escenario Orange con una propuesta mucho más íntima. Un contrapunto reposado al resto de la jornada en la que también actuaron Nina Kraviz, Kasabian –que tuvo la mala suerte de coincidir con Cave–, Richie Hawtin –defendiendo cual lobo solitario la mejor música electrónica de las últimas tres décadas– y David Byrne en estado de gracia a sus 74 años. No es fácil encontrar a artistas capaces de mantenerse tan creativos después de medio siglo de carrera con su naturalidad. El que fuera cerebro de los Talking Head atrajo a buena parte de los 50.000 asistentes y les regaló algunos clásicos como 'Psycho Killer', 'Once in a Lifetime' y 'Burning Down the House'. Fue el más divertido y extravagante. Un poco de pop, rock para intelectuales, ritmos latinos y hasta música africana. Una actuación cercana a la performance, bailarines incluidos. Cerró Pulp. El regreso a Madrid de Jarvis Cocker era otro de los platos fuertes de esta edición, que demostró no haber perdido mucho de su magnetismo. El cantante, uno de los reyes del britpop en los 90, sigue siendo un buen maestro de ceremonias. A diferencia de Nick Cave, con mucho más humor e ironía, pero de elegancia parecida, y un buen puñado de éxitos que se tararearon de madrugada, como 'Disco 2000', 'Babies' y 'Do You Remember The First Time?'. Y acabó, cómo no, con el apoteósico de 'Common People'.
