Kultur 5 tim sedan

Saxofonisten Plas Johnson, författare till det oförglömliga Pink Panther-solo, dör

Det finns mycket emblematiska saxolosolon av John Coltrane, Charlie Parker, Sonny Rollins och om vi till och med betraktar Kenny G, men ingen har kunnat nå så djupt in i den populära kulturen på hela planeten som Plas Johnson, författare till det slingrande, sensuella och ändå oerhört komiska solot av "The Pink Panther". Musikern, född den 21 juli 1931 i Louisiana, har avlidit vid en ålder av 94 år, och lämnade som ett arv inte bara sitt enorma bidrag till en av de mest kända låtarna i tv-historien (komponerad av Henry Mancini och anses vara ett av de 20 bästa ljudspåren enligt American Film Institute), utan också en rad namn som Frank Sinat Collaboration, illustrerande samarbeten. Beach Boys, Ricky Nelson, BB King eller Marvin Gaye.

Johnson sjöng med sin familjegrupp tills hans far, en saxofonist, köpte honom en sopransax som han lärde sig själv att spela, innan han utökade sitt utbud till altsaxofon och senare tenor. Han och hans pianistbror, Ray, spelade först in som Johnson Brothers i New Orleans i slutet av 1940-talet och turnerade med R&B-sångaren Charles Brown 1951. Han tjänstgjorde i USA:s armé under Koreakriget och flyttade till Los Angeles 1954, där han arbetade som sessionsmusiker för B.B.

King, Johnny Otis och andra R&B-uppträdanden. Efter att ha passerat genom skivbolaget Modern rekryterades han av Johnny Otis och verkställande direktören Dave Cavanaugh för Capitol Records i mitten av 1950-talet, vilket ledde till att han spelade på skivor av Peggy Lee, Nat King Cole, Glen Gray, Frank Sinatra, The Platters, Linda Ronstadt, Les Baxter, Duane Eddy, Ricky Sam Cook, L, Berarry, Domino, F. Richard, Gene Vincent, Bobby Darin och Beach Boys.

På den tiden arbetade han i så många studior i Los Angeles att han blev en del av det som kallas Wrecking Crew, kollektivet av musiker från staden som signerades av otaliga stjärnor för stunden för deras mest ikoniska inspelningar, och som tog farväl av honom med ett känslosamt budskap på hans sociala nätverk. «Mina solon verkade alltid lyfta skivorna till en annan nivå. "Jag kunde göra det i åtta takter, jag kunde göra det i tolv takter och jag var van vid att göra fills bakom sångaren efteråt," sa Johnson om dessa samarbeten. Det var i slutet av 1950-talet när han blev en regelbunden medlem av Henry Mancinis studioorkester, och 1963 spelade in det berömda "The Pink Panther Theme", komponerat av Mancini och tänkte uttryckligen på sin saxofonstil. "Vi gjorde bara två tagningar, tror jag... När vi var klara applåderade alla, även stråkspelarna.

Och det säger mycket... De applåderar aldrig för någonting", skämtade Johnson en gång om sin milstolpe. 'The Pink Panther Theme' nominerades till en Oscar för bästa originalmusik vid den 37:e Oscarsgalan, men förlorade mot Sherman Brothers för 'Mary Poppins'. Singeln sålde en halv miljon exemplar, nådde topp 10 på Billboards US Adult Contemporary-lista och vann tre Grammy Awards.

Mancini och Johnson hade tidigare nått enorma framgångar med den hyllade kompositörens temalåt till "Peter Gunn", en film-noir-tonad deckar-tv-serie som hade premiär 1958. Hela albumet, "The Music From 'Peter Gunn", vann det första Grammypriset för årets album. Hans första album som bandledare var 'Plas Johnson' (1956), som spelade in mer än ett dussin album signerade under hans namn och ett par under pseudonymen Johnny Beecher.

På sjuttiotalet gick han med i studiobandet i Merv Griffin-showen, Ry Cooder, Chet Baker, Rod Stewart, Carole King, Liza Minnelli, Etta James, Rita Coolidge spelade med olika jazz- och swingband på den tiden och gick med Lincoln Mayorga för att arbeta på Sheffield Labs, studior specialiserade på att spela in livealbum. Han spelade senare in stycken för Concord-etiketten, arbetade med Capp-Pierce Juggernaut och turnerade på 1990-talet med Gene Harris Superband, samarbetade med Elton John på hans album "Duets" och uppträdde på många jazzfestivaler innan han gick i pension. Johnson dog sex dagar efter att ha fyllt 95, den 15 juli i Granada Hills (Kalifornien), vilket bekräftades av en familjemedlem på hans Facebook-konto: «Min kusin, Mr.

Plas Johnson, har dött. Vila i frid, kusin. Hans barn, Eric Johnson och Stephanie Oliver, har bekräftat dödsfallet och avslöjar att deras pappa hade uppträtt på deras vårdhem bara en månad tidigare.

Originalkälla

Publicerad av ABC Cultura

22 july 2026, 11:00

Läs original

Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.

Visa originaltext (spanska)

Rubrik

Muere el saxofonista Plas Johnson, autor del inolvidable solo de La Pantera Rosa

Beskrivning

Hay solos de saxo muy emblemáticos de John Coltrane, de Charlie Parker, de Sonny Rollins y si nos ponemos incluso de Kenny G, pero ninguno ha sido capaz de llegarle tan adentro a la cultura popular de todo el planeta como Plas Johnson , autor del sinuoso, sensual y aun así tremendamente cómico solo de 'La Pantera Rosa' . El músico, nacido el 21 de julio de 1931 en Louisiana, ha fallecido a los 94 años dejando como legado no solo su enorme aportación a una de las sintonías más famosas de la historia de la televisión (compuesta por Henry Mancini y considerada una de las 20 mejores bandas sonoras según el American Film Institute), sino también una ristra de colaboraciones estelares con nombres tan ilustres como Frank Sinatra, Nat King Cole, los Beach Boys, Ricky Nelson, BB King o Marvin Gaye. Johnson cantó con el grupo de su familia hasta que su padre, saxofonista, le compró un saxo soprano que aprendió a tocar de forma autodidacta, antes de ampliar su registro a al saxofón alto y más tarde el tenor. Él y su hermano pianista, Ray, grabaron por primera vez como los Johnson Brothers en Nueva Orleans a finales de la década de 1940 y giraron con el cantante de R&B Charles Brown en 1951. Sirvió en el Ejército de los Estados Unidos durante la Guerra de Corea y se mudó a Los Ángeles en 1954, donde trabajó como músico de sesión para B.B. King , Johnny Otis y otros intérpretes de R&B. Tras pasar por el sello discográfico Modern fue reclutado por Johnny Otis y el ejecutivo Dave Cavanaugh para Capitol Records a mediados de la década de 1950, lo que le llevó a tocar en discos de Peggy Lee, Nat King Cole, Glen Gray, Frank Sinatra, The Platters, Linda Ronstadt, Les Baxter, Duane Eddy, Ricky Nelson, Larry Williams, Richard Berry, Sam Cooke, Fats Domino, Little Richard, Gene Vincent, Bobby Darin o los Beach Boys. En esa época trabajó en tantos estudios de Los Angeles que pasó a formar parte de la conocida como Wrecking Crew, el colectivo de músicos de la ciudad que fue fichado por innumerables estrellas del momento para sus grabaciones más icónicas, y que le ha despedido con un emotivo mensaje en sus redes sociales. «Mis solos siempre parecían elevar los discos a otro nivel. Podía hacerlo en ocho compases, podía hacerlo en doce compases y estaba acostumbrado a hacer rellenos detrás del vocalista después», dijo Johnson acerca de esas colaboraciones. Fue a finales de la década de 1950 cuando se convirtió en miembro habitual de la orquesta de estudio de Henry Mancini, grabando en 1963 el famoso 'The Pink Panther Theme', compuesto por Mancini pensando expresamente en su estilo al saxofón. «Solo hicimos dos tomas, creo... Cuando terminamos, todos aplaudieron, incluso los músicos de cuerda. Y eso es mucho decir... Nunca aplauden por nada», bromeó Johnson sobre su hito en una ocasión. 'The Pink Panther Theme' fue nominada al Oscar a la Mejor Banda Sonora Original en la 37ª edición de los Premios de la Academia, pero perdió ante los hermanos Sherman por 'Mary Poppins'. El sencillo vendió medio millón de copias, alcanzó el Top 10 en la lista de éxitos de música contemporánea para adultos de Billboard en Estados Unidos y ganó tres premios Grammy. Mancini y el Johnson ya habían alcanzado un enorme éxito anteriormente con el tema principal del célebre compositor para 'Peter Gunn', una serie de televisión de detectives con tintes de cine negro que se estrenó en 1958. El álbum completo, 'The Music From 'Peter Gunn', ganó el primer premio Grammy al álbum del año. Su primer disco como líder de banda fue 'Plas Johnson' (1956), grabando más de una docena de álbumes firmados con su nombre y un par bajo el seudónimo de Johnny Beecher. En los setenta se unió a la banda de estudio del programa de Merv Griffin, tocó Ry Cooder, Chet Baker, Rod Stewart, Carole King, Liza Minnelli, Etta James, Rita Coolidge con varias bandas de jazz y swing de la época y se unió a Lincoln Mayorga para trabajar en los Sheffield Labs, unos estudios especializados en la grabación de discos en directo. Posteriormente grabó piezas para el sello Concord, trabajó con Capp-Pierce Juggernaut y en la década de los noventa giró con la Gene Harris Superband, colaboró con Elton John en su disco 'Duets' y actuó en numerosos festivales de jazz antes de retirarse. Johnson falleció a seis días de cumplir 95 años, el pasado 15 de julio en Granada Hills (California), según ha confirmado un familiar en su cuenta de Facebook: «Mi primo, el Sr. Plas Johnson, ha muerto. Descansa en paz, primo». Sus hijos, Eric Johnson y Stephanie Oliver, han confirmado el fallecimiento revelando que su padre había actuado en su residencia de ancianos tan solo un mes antes.

2 visningar
Dela:

Svep för att byta artikel

Vi använder cookies

Vi använder cookies för att förbättra din upplevelse på vår webbplats. Genom att klicka "Acceptera alla" samtycker du till användningen av alla cookies. Läs mer i vår cookiepolicy och integritetspolicy.