Rodrigo Cuevas: "Genom att bo i en by slipper du inte undan priset på diesel eller polarisering"
Med en status som redan gränsar till stjärnstatus fortsätter Rodrigo Cuevas att leva i Vegarrionda, en liten by i den asturiska kommunen Piloña med mindre än tjugo invånare. Men han avromantiserar: "Det kommer också de dåliga nyheterna. Faktum är att jag var tvungen att abstrahera mycket för att kunna göra det här albumet från en glad, positiv och utopisk synvinkel." Endast på detta sätt är det underförstått att han kunde skapa en "Manual de Belleza" , ett album samproducerat med Eduardo Cabra och inspelat mellan Puerto Rico, Madrid och Asturien med vilket han avslutar trilogin som började med "Manual de Cortejo" (2019) och "Manual de Romería" (2023). "Varbörjade muserna som inspirerar denna nya handbok dyka upp?" -Jag tror att jag började med "Brave New World" och "The Xardinero", men det har varit lite konstigt eftersom jag brukar avsluta turnén, jag tar min tid, jag läser mycket, jag har många inmatningar och därifrån börjar jag skriva.
Men det var som, "Kom igen, jag har en månad i mitten av turnén, jag ska till Puerto Rico och jag ska spela in, vad som än kommer ut." Jag lämnade med nästan inget arbete gjort, men det är som om alla dessa idéer låg i mitt huvud och väntade på att komma ut. ”Är den tredje skivan tillverkad med mer sinnesro än den andra?” I världen är det ordspråket om den "fruktade andra skivan" fortfarande giltigt... "Ja, det är sant. Den andra gjorde jag med mycket mer rädsla än den här, som har varit mer avslappnad. Även om det faktiskt är den fjärde, om vi räknar den som jag har avbrutit från 2012," Jag är trollkarlen ".
En dag ska jag ge ut den igen. -Massiel samarbetar på" Brave New World ", som jag föreställer mig är en referens bortom det konstnärliga. -Självklart, livsviktigt. Det är en referens av karaktär, av bana. Hon är en av de människor du lär dig så mycket av... eftersom allt hon berättar är spansk historia.
Att vara bredvid honom är underbart, han har ett mycket intressant samtal hela tiden. Hon vet mycket om många saker, hennes bror chef, hennes far chef... Hon har alltid varit mycket involverad i branschen och vet hur saker och ting fungerar.
Han har redan övervunnit sin lungcancer, och eftersom han har den där humorn, som släpper loss barbarier hela tiden, blir man skrattad åt. —Några karriärmilstolpar som är mycket ikoniska för dig? "När hon kom tillbaka från Eurovision och inte ville att Franco skulle ta emot henne är det ett mäktigt ögonblick.
För henne och för alla. Han var ett exempel vid den tiden, 68, när Francoismen var döende men ännu inte så mycket.” I 'Take me out to dance' sjunger hon med Ana Belén, vilket jag föreställer mig är lite likadant. ” -Ja, det är ett annat riktmärke, inte bara i konst, utan också i elegans. Hon är en moster som vet hur man är, som María Dolores Pradera, dessa människor av närvaro, av att ha gått igenom så många saker, felfria människor. -Hans passion för musikarkeologi framgår av sånger som "The Captive Sister", en gammal melodi. "Det är en traditionell medeltida romans, som jag lärde mig av en dam som heter Concha de Tresmonte, som dog för flera år sedan." Det är en romans som är utbredd över hela halvön.
När jag sa till Eduardo Cabra att jag ville sätta in honom såg jag honom inte. Eftersom romanser är mycket svåra att få till pop eftersom de inte har någon refräng och är en ständigt upprepad melodi, är det inte ett låtformat. Edu såg det inte och jag sa: ”Kom igen, vi gör det i reggaeton tre och fyra” (skrattar). —Vilka källor drömmer du om att hitta sådana fynd?
Alltihop. Grannar som jag memorerade mycket traditionell musik, YouTube, sångböcker av kompilatorer som Saga, García Matos, Alan Lomax, Joaquín Díaz... -I låten "La Playa" kritiserar han vild turism. -Det är något som vi har mycket närvarande i Asturien, eftersom vi alltid hade skrutit med att vara vid sidan av spekulativt barbari. Vi har haft en kustlag i många år, och även om barbarier redan ses har det ingenting att göra med vad som händer i Levanten.
Folk tror att i Asturien är allt oskuld, och det är det inte. Det är sant att det är mycket bra jämfört med andra webbplatser. Men nu har vi massturism, som kallas från förvaltningarna själva.
Och det är som, "Mina herrar, sluta göra det här, det går överstyr." Det leder till obehag, förstörelse av landskapet, prisökning, gentrifiering... —Finns det en plats som alltid har varit som en idealisk plats för dig, som har blivit bortskämd av detta? "Ja, många. Till exempel Torimbia-stranden, som var nudistreservatet par excellence, som katedralen för nudism på Spaniens norra kust." Det var en plats som bara kunde nås genom att gå, ett mycket vackert utrymme där jag bodde hela somrar och sov på stranden även om det var förbjudet. En liten gemenskap av människor skapades, och nu är den full av klibbiga textilier.
Det är som, "Pojke, klä av dig! Varför är du klädd och väsnas? Det är bara det att textilier är väldigt störande. —Hur kommer konserterna på" Manual de Belleza "-turnén, som börjar den 24 april i Avilés, att se ut? "Jag är fortfarande med i det, för det finns saker på skivan som är mycket svåra att överföra till live." Iscensättningen kommer att bli väldigt cool, den kommer att inspireras av spannmålsmagasinen, som är mycket typiska för det asturiska landskapet, med majsen hängande torr.
När de var barn var de alltid mätta, och nu ser du knappt det längre. Vi samlade fyra ton majs och "defollierade" dem för hand och "enriestrated" dem. Det kommer att bli som en kabaré, som jag har kallat "The Golden Panoya", där en del av publiken kommer att sitta på scenen vid sina bord. —Hur ser du på det aktuella ögonblicket då folktron inom pop avgår?
Börjar det inte bli lite av en trend, formel? Ja, jag tror att han gick med i Pop, vilket var vad vi ville. Att den skulle sprida sig mer och därmed dess former, dess texter och dess melodier skulle överleva.
Men det är sant, för det är vad som händer med pop, vilket är lite ytligt, och i slutändan förlorade vi själva folklorens djup. Å andra sidan har folktron kommit ut förstärkt av allt detta, och det finns fler som dansar den, som spelar den och som utövar den. Det är det viktiga, att han lever.
Men det är sant, nu gör alla folklore. Alla! -Hur lever du den drift som världen tar från en by i bergen? ”Som överallt, med samma oro, för vi är inte säkra.” Folk säger "ja, vilken dag som helst ska jag bo i bergen...", som om du kunde fly dit. Men där slipper du inte undan priset på diesel, eller polarisering, eller något.
Och mindre och mindre.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
27 march 2026, 09:09
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Rodrigo Cuevas: «Por vivir en una aldea no escapas del precio del gasoil ni de la polarización»
Beskrivning
Con un estatus que ya linda con el estrellato, Rodrigo Cuevas sigue viviendo en Vegarrionda, una pequeña aldea del municipio asturiano de Piloña con menos de veinte habitantes. Pero él desromantiza: «Allí también llegan las malas noticias. De hecho tuve que abstraerme mucho para poder hacer este disco desde un punto alegre, positivo y utópico». Sólo así se entiende que haya sido capaz de crear un 'Manual de Belleza' , un álbum coproducido con Eduardo Cabra y grabado entre Puerto Rico, Madrid y Asturias con el que completa la trilogía iniciada con 'Manual de Cortejo' (2019) y 'Manual de Romería' (2023). —¿Por dónde empezaron a asomar las musas que inspiran este nuevo manual? —Creo que empecé por 'Un mundo feliz' y 'El Xardinero', pero ha sido un disco un poco raro porque normalmente acabo la gira, me tomo mi tiempo, leo mucho, tengo muchos 'inputs', y a partir de ahí me pongo a escribir. Pero este fue como «venga tengo mes en medio de la gira, me voy a Puerto Rico y me pongo a grabar, lo que salga». Me fui casi sin trabajo hecho, pero es como que todas esas ideas las tenía por ahí en mi cabeza, esperando a salir. —¿El tercer disco se hace con más tranquilidad que el segundo? En el mundillo aún sigue vigente ese dicho del «temido segundo disco»... —Sí, es verdad. El segundo lo hice con mucho más miedo que este, que ha sido más relajado. Aunque en realidad es el cuarto, si contamos el que tengo descatalogado de 2012, 'Yo soy la maga'. Algún día lo reeditaré. —En 'Un mundo feliz' colabora Massiel, que imagino es un referente más allá de lo artístico. —Claro, vital. Es un referente de personaje, de trayectoria. Es una de esas personas de las que aprendes tanto... Porque todo lo que te cuenta es historia de España. Estar a su lado es maravilloso, tiene una conversación muy interesante todo el rato. Sabe mucho de muchas cosas, su hermano manager, su padre manager... Ella siempre ha estado metidísima en la industria y sabe cómo funcionan las cosas. Ya ha superado su cáncer de pulmón, y como tiene ese humor, que te suelta barbaridades todo el rato, te meas de risa. —¿Algún hito de su carrera que sea muy icónico para usted? —Cuando volvió de Eurovisión y no quiso que la recibiera Franco, ese es un momento potente. Para ella y para todos. Fue un ejemplo en ese momento, en el '68, cuando el franquismo agonizaba pero todavía no tanto. —En 'Sácame a bailar' canta con Ana Belén, que imagino es un poco lo mismo. —Sí, es otro referente no solo en lo artístico, también de elegancia. Es una tía que sabe estar, como María Dolores Pradera, esa gente de presencia, de haber pasado por tantas cosas, gente intachable. —Su pasión por la arqueología musical se evidencia en canciones como 'La hermana cautiva', una tonada antiquísima. —Es un romance tradicional medieval, que aprendí de una señora que se llamaba Concha de Tresmonte, que ya falleció hace años. Es un romance que está muy extendido por toda la península. Cuando le dije a Eduardo Cabra que quería meterlo, no lo veía. Porque los romances son muy difíciles de llevar al pop al no tener estribillo y ser una melodía repetida constantemente, no es formato canción. Edu no lo veía, y yo le decía, «venga, lo hacemos en reguetón tres por cuatro» (risas). —¿A qué fuentes sueñe acudir para dar con hallazgos como ese? —De todo. Vecinos y vecinas de los que memoricé mucha música tradicional, YouTube, cancioneros de recopiladores como Saga, García Matos, Alan Lomax, Joaquín Díaz... —En la canción 'La Playa' hace una crítica al turismo salvaje. —Es algo que tenemos muy presente en Asturias, porque siempre habíamos alardeado de estar al margen del salvajismo especulatorio. Tenemos una ley de costas desde hace muchos años, y aunque ya se ven barbaridades, no tiene nada que ver con lo que ocurre en Levante. La gente se cree que en Asturias está todo virgen, y no lo está. Sí es verdad que comparado con otros sitios, está muy bien. Pero ahora tenemos un turismo masivo, al que se llama desde las propias administraciones. Y es como, «señores, dejad de hacer esto, que se está yendo las manos». Eso conlleva molestias, destrucciones de paisaje, encarecimiento, gentrificación... —¿Hay algún lugar que siempre había sido como un sitio ideal para usted, que se haya estropeado por esto? —Sí, muchísimos. Por ejemplo la playa de Torimbia, que era el santuario nudista por excelencia, como la catedral del nudismo en la costa norte de España. Era un lugar al que solo se podía llegar caminando, un espacio muy bonito en el que yo viví veranos enteros, durmiendo en la playa aunque estuviera prohibido. Se generaba una pequeña comunidad de gente, y ahora está lleno de textiles horteras. Es como «¡chico, desnúdate! ¿Por qué estás vestido y haciendo ruido?» Es que los textiles son muy alborotadores. —¿Cómo van a ser los conciertos de la gira 'Manual de Belleza', que empieza el 24 de abril en Avilés? —Aún estoy en ello, porque hay cosas del disco que son muy difíciles de trasladar al directo. La puesta en escena va a ser muy chula, va a estar inspirada en los hórreos, que son muy típicos del paisaje asturiano, con el maíz colgado secándose. Cuando eran niño siempre estaban llenos, y ahora eso ya casi no se ve. Recogimos cuatro toneladas de maíz y las 'desfollamos' a mano y las 'enriestramos'. Va a ser como un cabaret, al que he llamado 'La Panoya Dorada', en el que parte del público estará sentada en el escenario en sus mesas. —¿Cómo ve el momento actual de la resignificación del folclore dentro del pop? ¿No empieza a ser un poco tendencia, fórmula? —Pues sí, creo que se incorporó al pop, que era lo que queríamos. Que contagiara más y así pervivieran sus formas, sus letras y sus melodías. Pero es verdad, porque es lo que pasa con el pop, que es un poco superficial, y al final perdimos la profundidad del folclore en sí mismo. Por otro lado, el folclore ha salido reforzado de todo esto, y hay más gente que lo baila, que lo toca y que lo practica. Eso es lo importante, que esté vivo. Pero es verdad, ahora todo el mundo hace folclore. ¡Todo el mundo! —¿Cómo se vive la deriva que está tomando el mundo desde una aldea en el monte? —Como en todos lados, con la misma preocupación, porque no estamos a salvo. La gente dice «pues yo cualquier día me voy a vivir al monte...», como si allí pudieras escapar. Pero allí no te escapas ni del precio del gasoil, ni de la polarización, ni de nada. Y cada vez menos.
