Recension av "Foreign Tongues", ett collage som Rolling Stones sista testamente
Bortsett från reklamexcentriciteterna (den där singeln som släpptes i en superbegränsad upplaga av vinyl som nådde ett par spanska butiker) och upplagan (om någon förstår att de har släppt alternativa covers med Marvel-hjältar, räck upp handen), har tillkännagivandet av släppet av 'Foreign Tongues' den 10 juli fyllt Rolling Stones-fansen med entusiasm, men de är fortfarande entusiastiska - men de är fortfarande entusiastiska. med väldigt höga förväntningar, för vi har fått höra att det skulle bli en bomb. Fram tills nu trodde vi att detta skulle vara det första Rolling Stones-albumet utan att vara komplett, eftersom det förra, 'Hackney Diamonds' (2023), innehöll två trummisar som Charlie Watts lämnade inspelade innan han dog och i princip fanns det inget annat på gång att släppas som inkluderade hans trumpinnar. Men det fanns, och det är i denna nya repertoar där förutom Mick Jagger, Keith Richards och Ronnie Wood, Darryl Jones medverkar på bas, Steve Jordan på trummor, Steve Winwood på Rhodes orgel och Matt Clifford på syntar, plus några gitarrer, syntar och pianon som avslutats av Andrew Watt, albumets unga producent.
Watt själv sätter takten i början av albumet med det välkända "Rough and Twisted", som mättar distorsionen av ljudet tills det maler som i en Chicago bluesbar. En oljig sjuttiotalsvåg full av vassa diabilder och slitande munspel som i nästa klipp, den också släppt som singel 'In the stars', driver mot nittiotalet av 'Voodoo Lounge', med en mer melodisk Jagger och öppet poprefränger. Med 'Jealous Lover' gick vi redan in på okänt territorium (för en kort tid, eftersom den släpps som den tredje singeln nu på fredag den 26 juni), och som den tredje låten var det redan en ballad.
Falsete och själfull Motown-atmosfär lite i stil med den där "Emotional Rescue" som de debuterade med på åttiotalet, men med liten potential att bli inbäddad i minnet. Och sedan kommer en av albumets stora överraskningar: Rolling Stones blir frätande av den skarpa kritiken av 'Mr. Charm', en överfull rock'n'roll (på konsert skulle det vara en missil, men det ska vi prata om senare) där de gör narr av en kille som vill åka till Mars och visar upp coola bilar, och utan att gömma handen efter att ha kastat stenen eftersom han kallar "Mr.
Musk" för en "galen tycoon". Det var säkert texten som uppmuntrade Robert Smith från The Cure att samarbeta om den här låten, som Jagger sa vid en presskonferens med Conan O'Brien i New York: «Jag spelade in sång i Metropolis-studiorna i London när jag såg en man med ryggen vänd, insvept i en lång mantel. När han vände sig om såg jag att han var täckt av läppstift. "Vi har aldrig träffats förut, du är Robert Smith från The Cure", sa jag till honom.
Smith svarade att vi faktiskt aldrig hade träffats. "Tja, medan du är här, spela in något", sa jag. Och så gjorde han. 'Divine intervention' är en klippa utan pretentioner men också utan ambition, trevlig men oviktig, läroboksfylld, men countrybluesstilsövningen i 'Ringing Hollow', en litania om den amerikanska drömmens förfall, repar sig med sin ärlighet och ansvarskänsla när man sjunger att "Frihetsgudinnan har en rynka." En bas i discostil befaller det livliga 'Never wanna lose you', med en effektiv refräng och en conga-bridge som gör det svårt att motstå dansen, och plötsligt dyker gamla goda Watts upp i det frenetiska 'Hit me in the head' tack vare en tagning som spelades in under några repetitionssessioner i Los Angeles, där trummisen måste ha hamnat i att snärja d av stilen. De snabba låtarna presterar över förväntan i allmänhet och gör att man nästan vill att de ska hålla farten uppe, men om de ska göra det med att täcka 'You know I'm no good' av Amy Winehouse så ska vi inte klaga.
Uppenbarligen förbättrar de det inte, men detaljen är fin (de fick sjunga med henne innan hon dog) och hittar en bra balans mellan det igenkännbara och hennes eget bidrag. Richards syresätter lyssningen genom att ta mikrofonen på den lugna 'Some of Us', som mycket väl kunde ha stängt albumet i tio låtar. Men det finns fortfarande plats för gamle vännen Paul McCartney på bas i den romantiska 'Covered in You', en låt som vacklar för att den inte riktigt sätter ihop sina olika delar, och i den märkliga 'Side Effects', där de inte verkar ha en särskilt tydlig uppfattning om vad de letade efter när de komponerade den.
Även om det är en besvikelse att Beatle-stone-alliansen inte har förverkligats som man kunde ha fantiserat (naturligtvis, värre än i 'Bite my head off' från 'Hackney Diamonds'), komponerar den expansiva och suggestiva 'Back in Your Life' om mytologin i det perfekta ögonblicket, innan en blinkning som verkar vilja sluta en cirkel bara var en version av deras första låt i fall deras första låt inte skulle ge dem en version av Chuck. Berry, och 'Foreign Tongues' slutar med 'Beautiful Delilah', också från rock'n'rollens fader, men tar den från elektriciteten i St. Louis till Terroir Appalachia med en medfödd briljans som får dig att be gudarna att ge dem mer tid.
Rolling Stones tjugofemte studioalbum är en sampler, en katalog över allt de kan göra, ett collage av alla deras ansikten (som den fula kompositionen av omslagsbilden), ett slags memorandum eller sista testamente, och även om de flesta av dess låtar fungerar ganska bra separat, saknar helheten den definierade personligheten hos deras mest sammanhängande och imponerande verk. Mycket lik "Hackney Diamonds" kort och gott. Skulle vi be dem om mer?
Naturligtvis inte, inte vid det här laget. Ytterligare en fråga återstår: Kommer vi att få höra det här albumet live? Mick Jagger säger att han är redo att ge sig ut på turné 2027 och Keith Richards säger att det inte är klart på grund av hans hälsa, men han lämnar dörren öppen för residens, partier av flera konserter i samma stad.
Mindre resor, mer komfort och bättre lönsamhet för artisten, och tvärtom för hans fans. Så du måste tänka på att packa dina väskor för att gå och se dem om någon av deras valda städer är i närheten.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
26 june 2026, 12:36
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Crítica de 'Foreign Tongues', un collage como último testamento de los Rolling Stones
Beskrivning
Al margen de las excentricidades promocionales (aquel single lanzado en edición súper limitada de vinilo que llegó a un par de tiendas españolas) y de edición (si alguien entiende que hayan sacado portadas alternativas con héroes de Marvel, que levante la mano), el anuncio del lanzamiento de 'Foreign Tongues' el próximo 10 de julio ha llenado a los fans de los Rolling Stones de ilusión -al demostrarse que además de estar vivos siguen coleando- pero también de expectativas altísimas, porque se nos ha venido diciendo que iba a ser un bombazo. Hasta ahora creíamos que este sería el primer disco de los Rolling Stones sin estar al completo, ya que el anterior, 'Hackney Diamonds' (2023), contó con dos baterías que Charlie Watts dejó grabadas antes de morir y en principio no había nada más pendiente de salir que contara con sus baquetas. Pero sí lo había, y está en este nuevo repertorio en el que además de Mick Jagger, Keith Richards y Ronnie Wood, participan Darryl Jones al bajo, Steve Jordan a la batería, Steve Winwood al órgano Rhodes y Matt Clifford a los sintetizadores, más algunas guitarras, sintes y pianos rematados por Andrew Watt, el joven productor del álbum. El propio Watt marca el paso del inicio del disco con la ya conocida 'Rough and Twisted', saturando la distorsión del sonido hasta que rechina como en un blues-bar de Chicago. Una onda setentera y grasienta a tope de slides punzantes y armónicas abrasivas que en el siguiente corte, el también adelantado como single 'In the stars', deriva hacia los noventa del 'Voodoo Lounge', con un Jagger más melódico y coros abiertamente pop. Con 'Jealous Lover' ya entramos en territorio desconocido (por poco tiempo, ya que se lanza como tercer single este mismo viernes 26 de junio), y siendo el tercer tema ya tocaba balada. Falsete y atmósfera soulera a la Motown un poco al estilo de aquel 'Emotional Rescue' con el que estrenaron la década de los ochenta, pero con poco potencial para incrustarse en la memoria. Y entonces llega una de las grandes sorpresas del disco: los Rolling Stones poniéndose caústicos con la crítica descarnada de 'Mr. Charm', un rock'n'roll desbordante (en concierto sería un misil, pero de eso hablaremos más adelante) en el que se mofan de un tipo que quiere ir a Marte y farda de coches guais, y sin esconder la mano tras tirar la piedra ya que llama «magnate loco» al «señor Musk» . Seguro que fue la letra lo que animó a Robert Smith de The Cure a colaborar en este tema, tal como contó Jagger en una conferencia de prensa con Conan O'Brien en Nueva York: «Estaba grabando voces en los estudios Metropolis de Londres cuando vi a un hombre de espaldas, envuelto en una bata larga. Cuando se dio la vuelta, vi que estaba cubierto de lápiz labial. «Nunca nos habíamos visto antes, tú eres Robert Smith de The Cure», le dije. Smith respondió que, efectivamente jamás habíamos coincidido. «Bueno, ya que estás aquí, graba algo», le dije. Y así lo hizo». 'Divine intervention' es un rock sin pretensiones pero también sin ambición, simpático pero intrascendente, relleno de manual, pero el ejercicio de estilo country-blues de 'Ringing Hollow', una letanía sobre el declive del sueño americano , sí araña por su honestidad y sentido de la responsabilidad al cantar que «la estatua de la Libertad tiene el ceño fruncido». Un bajo de estilo disco comanda la animada 'Never wanna lose you', de eficaz estribillo y con un puente de congas que hace difícil resistirse al baile, y de repente aparece el bueno de Watts en la frenética 'Hit me in the head' gracias a una toma grabada durante unas sesiones de ensayo en Los Ángeles, en la que el baterista debió acabar exhausto de aporrear la caja a lo punkarra. Los temas rápidos funcionan por encima de lo esperado en general y casi dan ganas de que no bajen el ritmo, pero si lo van a hacer versionando 'You know I'm no good' de Amy Winehouse, no nos vamos a quejar. Evidentemente no la mejoran, pero el detalle es bonito (llegaron a cantar con ella antes de morir) y encuentra un buen equilibrio entre lo reconocible y la aportación propia. Richards oxigena la escucha tomando el micrófono en la plácida 'Some of us', que bien podría haber cerrado el disco en diez canciones. Pero aún queda sitio para el viejísimo amigo Paul McCartney al bajo en la romántica 'Covered in you', una canción que flojea al no acabar de ensamblar muy allá sus diferentes partes, y en la extraña 'Side Effects', donde tampoco parecen tener muy claro qué andaban buscando al componerla. Aunque decepciona que la alianza beatle-stone no haya cuajado como cabría fantasear (desde luego, peor que en 'Bite my head off' de 'Hackney Diamonds'), la expansiva y evocadora 'Back in Your Life' recompone la mitología en el momento perfecto, antes de un guiño que parece querer cerrar un círculo por si acaso la vida no les da para más : su primera canción fue una versión de 'Come on' de Chuck Berry, y 'Foreign Tongues' acaba con 'Beautiful Delilah', también del padre del rock'n'roll, pero llevándola de la electricidad de St. Louis al terruño de los Apalaches con una brillantez innata que hace implorar a los dioses que les concedan más tiempo. El vigésimo quinto álbum de estudio de los Rolling Stones es un muestrario, un catálogo de todas las cosas que pueden hacer, un collage de todas sus caras (como la composición feísta de la imagen de portada), una especie de memorando o último testamento, y aunque la mayor parte de sus temas funciona bastante bien por separado, el conjunto carece de la personalidad definida de sus obras más coherentes e impactantes. Muy parecido a 'Hackney Diamonds' en resumen. ¿Íbamos a pedirles más? Por supuesto que no, a estas alturas ya no. Queda otra pregunta más: ¿Llegaremos a escuchar este disco en directo? Mick Jagger dice que está listo para salir de gira en 2027 y Keith Richards dice que no lo ve nada claro por su salud, pero deja abierta la puerta de las residencias, las tandas de varios conciertos en una misma ciudad. Menos viajes, más comodidad y mejor rentabilidad para el artista, y todo lo contrario para sus fans. Así que habrá que ir pensando en hacer las maletas para ir a verlos si alguna de sus ciudades elegidas queda cerca.
