Rajoy och nationell renhet
Den tidigare regeringens president går in i extremhögerns stora klassiker genom att introducera institutionell rasism i den offentliga debatten. Han har inte hittat på någonting, han har helt enkelt anslutit sig till en reaktionär, främlingsfientlig och rasistisk drift som redan existerar och hotar samexistensen och de värderingar som Europa grundades på. PP förvirrar relationerna med Frankrike på tröskeln till VM-semifinalen.
Den är tillbaka. Och inte som åtalad i Kitchen-målet, som du redan vet kunde ha varit men inte var det. García Castellón undgick genom regeringens tidigare president, Mariano Rajoy, att ställas inför rätta för den största komplotten av institutionell korruption i demokratin.
Så nu, förutom att vara fastighetsregistrator, dödar han sin fritid med att skriva spalter. Han ger sin åsikt om fotboll, men han kunde göra det på synkronsim, ridning, boxning eller rytmisk gymnastik, eftersom det är känt för alla att han alltid var mer passionerad för sport än politik, även om han levde nästan 40 år av det. Hans oändliga lättja och hans oratorium, full av tunga twisters, har gett många surrealistiska fraser för politikens annaler: att om "det är grannen som väljer borgmästaren och det är borgmästaren som vill att grannarna ska vara borgmästare"; att om vi måste tillverka maskiner som tillåter oss att fortsätta tillverka maskiner..."; att om "Spanien är en fantastisk nation och spanjorerna är väldigt spanska och väldigt mycket spanska" och "vi är känslor och vi har människor"; att om "Jag gillar katalanerna för att de gör saker"; att om "ett glas är ett glas och en tallrik är en tallrik"... vid det sista tillfället i VM-finalen kommer vi till oss i semifinalen. och franska lag kommer att spela denna tisdag och det var inte resultatet av improvisation, utan av en djup reflektion, eftersom han lämnade det skrivet svart på vitt, läs: det franska laget har "en mycket hög nivå, ja, utan fransmännen gick alltså in i den europeiska extremhögerns stora klassiker med en lögn som också peppats med rasism på grund av de 26 utvalda barnen." barnbarn till immigranter gör dem inte mindre franska på samma sätt som att vara barnbarn till spanska emigranter i Tyskland eller Schweiz inte gör dem till mindre spanska det mest skruvade och diskriminerande sättet att säga att hudfärgen eller efternamnet bestämmer nationell renhet.
Och det är också det sätt på vilket extremhögern smygande har introducerat institutionell rasism i den offentliga debatten i flera år, därför har han inte hittat på någonting, han har helt enkelt anslutit sig till ett reaktionärt, rasistiskt och främlingsfientligt tillskott som redan har funnits i det existerande och främlingsfientliga värdet. Samlevnadsprinciperna har inte förgäves varit enhälliga i att varna för kommentarerna om att politiker från hela det franska spektrumet, från den kommunistiska vänstern till den konservativa högern, har kommit överens om att fördöma det som har hänt att den tidigare presidenten är överens om att det finns lite utrymme för det. förvrängning som PP har utövat för att inte korrigera, vanställe eller fördöma orden från sin tidigare ledare. Förutom att smutsa ner förbindelserna med Frankrike på tröskeln till VM-semifinalen och använda sin absoluta majoritet i senaten för att förlama den definitiva ratificeringen av vänskapsfördraget med Frankrike som undertecknades av båda regeringarna i januari av efternamnet eller hudens färg, men av rötterna En grundläggande princip som bör komma ihåg så många gånger som nödvändigt för att inte tappa var vi befinner oss i Spanien, i Europa och i världen När en tidigare president i regeringen leker med samma idéer som Vox om återerövringen av den europeiska identiteten, sänder han otvetydiga signaler om vart vi är på väg.
Och allt tyder på att vi med PP+VOX åker till ett land där vissa vill att det ska finnas första och andra klassens medborgare, och att passet inte räcker om det inte åtföljs av ett sammansatt efternamn och ett nukleärt mål i hudfärgen. Rajoys fall var inte bara ytterligare ett anfall av honom, utan snarare normaliseringen i PP av en diskurs som tills nyligen endast förknippades med extremhögern och som idag redan antas vara sin egen bland dem som strävar efter att styra landet, alltid med Vox tillstånd, förstås.
Originalkälla
Publicerad av elDiario.es
13 july 2026, 21:19
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Rajoy y la pureza nacional
Beskrivning
El expresidente del Gobierno entra en los grandes clásicos de la extrema derecha al introducir el racismo institucional en el debate público. No ha inventado nada, simplemente se ha sumado a una deriva reaccionaria, xenófoba y racista que ya existe y amenaza la convivencia y los valores sobre los que se fundó Europa El PP enfanga las relaciones con Francia en vísperas de la semifinal del mundial Ha vuelto. Y no como imputado en el caso Kitchen, que ya saben que pudo serlo pero no fue. García Castellón mediante, el expresidente del Gobierno, Mariano Rajoy, se libró de ser juzgado por la mayor trama de corrupción institucional en democracia. Así que ahora, además de ejercer de registrador de la propiedad, mata el tiempo libre escribiendo columnas. Opina sobre fútbol, pero podría hacerlo de natación sincronizada, de equitación, de boxeo o de gimnasia rítmica, ya que es conocido por todos que siempre fue más apasionado del deporte que de la política, aunque viviera casi 40 años de ella. Su pereza infinita y su oratoria, repleta de trabalenguas, ha regalado no pocas frases surrealistas para los anales de la política: que si “es el vecino el que elige al alcalde y es el alcalde el que quiere que sean los vecinos el alcalde”; que si tenemos que fabricar máquinas que nos permitan seguir fabricando máquinas...“; que si ”España es una gran nación y los españoles muy españoles y mucho españoles“ y ”somos sentimientos y tenemos seres humanos“; que si ”me gustan los catalanes porque hacen cosas“; que si ”un vaso es un vaso y un plato es un plato“... La última nos llega con motivo del mundial de fútbol a las puertas de la semifinal que este martes juegan las selecciones de España y Francia y no fue fruto de la improvisación, sino de una sino de una reflexión profunda, ya que la dejó escrita negro sobre blanco. Lean, lean: la selección francesa tiene “un altísimo nivel, eso sí, sin franceses”. Rajoy entraba así en los grandes clásicos de la extrema derecha europea con una mentira además salpimentada de racismo porque de los 26 convocados por el seleccionador oficial, solo tres eran nacidos fuera de Francia. Que muchos de ellos sean hijos o nietos de inmigrantes no los hace menos franceses del mismo modo que ser nieto de emigrantes españoles en Alemania o Suiza no hace a nadie menos español. El expresidente no ha cometido un error, ni ha tenido uno de sus habituales lapsus, simplemente ha construido un argumento sobre una premisa falsa de una forma tan burda que cuesta creer que no supiera lo que estaba escribiendo. “Nivel alto, pero sin franceses” es la manera más retorcida y discriminatoria de decir que el color de la piel o el apellido determinan la pureza nacional. Y es la manera también con la que la extrema derecha lleva años introduciendo de soslayo el racismo institucional en el debate público. Rajoy, por tanto, no ha inventado nada, simplemente se ha sumado a una deriva reaccionaria, racista y xenófoba que ya existe y que amenaza los valores sobre los que se fundó Europa, además de los principios fundamentales de la convivencia. No en vano la respuesta, en Francia y en España, ha sido unánime para alertar contra los comentarios que alimentan los ataques racistas. Políticos de todo el espectro francés, desde la izquierda comunista hasta la derecha conservadora han coincidido en condenar sin matices lo que ha dicho el expresidente. Si todos están de acuerdo en señalar que ha habido racismo, queda poco margen para la duda, la equidistancia y el contorsionismo dialéctico que ha practicado el PP para no corregir, afear o condenar las palabras de quien fuera su jefe de filas. Además de enfangar las relaciones con Francia en vísperas de la semifinal del mundial y usar su mayoría absoluta en el Senado para paralizar la ratificación definitiva del Tratado de Amistad con Francia suscrito por ambos gobiernos en enero de 2023, alguien debería explicar a los populares que la pertenencia a un país no se mide por el apellido o el color de la piel, sino por el arraigo. Un principio básico que conviene recordar cuantas veces haga falta para no perder de vista el punto en el que estamos en España, en Europa y en el mundo. Cuando un expresidente de Gobierno juega con las mismas ideas que Vox sobre la reconquista identitaria europea está emitiendo señales inequívocas de dónde estamos y hacia dónde nos dirigimos. Y todo indica que, con PP+VOX, vamos a un país en el que algunos quieren que haya ciudadanos de primera y de segunda, y que el pasaporte no baste si no va acompañado de un apellido compuesto y un blanco nuclear en el color de la piel. Lo de Rajoy no ha sido una boutade más de las suyas, sino la normalización en el PP de un discurso que hasta hace poco se asociaba solo a la extrema derecha y hoy ya está asumido como propio entre quienes aspiran a gobernar el país, con permiso siempre de Vox, claro.
