Perreo och känslighet, modernitet och tradition: nycklarna till Bad Bunnys musik

Bad Bunny skulle kunna anklagas för att ha segrat tack vare en kombination av tradition och modernitet, men att förklara hans framgång med den bilden, den sista han har erbjudit oss, den av patriotiska och salsero "Jag skulle ha tagit fler bilder", skulle inte anpassa sig till verkligheten: den onda kaninen var redan en jätte innan det albumet som bekräftar rötter till den karibiska musikhistorien publicerades. I vilket fall som helst har det här senaste albumet satt grädden på moset av ett imperium byggt på två element: dembow-beatet och Roland 808-trummaskinen. Det vill säga om reggaeton och trap.

Samma som andra zillioner aktuella artister, kan man tycka. Vad har gjort skillnaden med Don Benito? Hans talang att hitta det han gillar, hans intelligens när han väljer producenter och ett sätt att komponera som fullbordar uppgiften med sin egen identitet inom en oerhört homogeniserad musikscen.

En personlig stämpel som därför har varit störande i båda genrerna. Ingen förväntade sig att en blivande kung av reggaeton skulle skriva texter mot machismo eller att han skulle bli öm och modig och visa sin sårbarhet och osäkerhet. Mycket mindre att de visade anmärkningsvärda stänk av samhällskritik.

Det var på antipoderna till en rörelse som alltid hade varit höjden av hedonism, kaxighet och individualism, saker som Bad Bunny inte ens avsäger sig på ett litet sätt, men som han har bidragit med de ovan nämnda nya elementen, som är just de som saknades för att höja den över den traditionella mainstream-pop, Taylor Swifts, för att använda sin stora rival på streamingmarknaden. En så känd institution som Harvard University har försökt reda ut dessa nycklar med en djupgående studie av en av dess musikprofessorer, Alejandro L. Madrid, som påpekar att "Bad Bunnys första låtar var den spanska versionen av trap och lät inte särskilt latinsk trots att de sjöngs på spanska." Efter genrens föreskrifter skrev Benito om droger, våld och sexualitet, "precis som amerikansk fälla", påpekar maestro i sin forskning. «Först kritiserades hans musik för att många Puertoricaner inte ville att deras kultur och identitet skulle förknippas med trap, som sågs som något vulgärt och saknade estetiska värden.

Men vi måste komma ihåg att andra musikgenrer, som danzón, maxixe och mambo, också stämplades som vulgära i sin början. Lite i taget smälte Bad Bunny ihop trappa med traditionell rap och reggaeton, och sedan, precis i samma ögonblick, banade sammanhanget vägen för honom när framväxten av latinmusik nådde sin topp med bombskalet 'Despacito'. "Det var då latinmusiken blev global, och Bad Bunny, som hade släppt sin första låt 2016, var på rätt plats och vid rätt tidpunkt", säger Madrid. «Med stor vision för framtiden började han samarbeta med Cardi B, J Balvin, Karol G, Drake, Rosalía och andra populära artister, samtidigt som han fick kontakt med olika publiker och skapade sin egen. År 2020 var han redan en stjärna och bjöds in som huvudartist till Super Bowl, ett evenemang som även innehöll Jennifer Lopez och Shakira som headliners.

Det viktigaste med hans uppgång till den globala musikscenen är att han uppnådde det på spanska, vilket är en extraordinär bedrift. Det är sant att det redan var ett globalt fenomen innan "Jag borde ha tagit fler foton", men det är också sant att precis som det gick till en annan skala med C. Tangana och "El Madrileño", så behövde det fortfarande en sektor av allmänheten för att erövra, det som inte är "up-to-date" eller lyssnar på moderiktiga spellistor som vädjar till tidigare generationers känslor.

Det vill säga att dra på tradition och samarbeta med klassiska konstnärer. "Det här albumet har förändrat många människors åsikter om Bad Bunny, inklusive mig", bekräftar Harvard-professorn. "När jag först hörde talas om honom 2017 såg jag Bad Bunny som en bra artist i den spanska trapvärlden, men för mig var han bara en annan reggaetonsångare." Precis som det har hänt med otaliga fäder och mammor runt om i världen, har Madrid varit tvungen att lyssna på Bad Bunny ad nauseam för sin dotter, "och det har fått henne att se sin musikaliska utveckling under det senaste decenniet", säger hon. «Han har mognat musikaliskt, och med det här senaste albumet har han återvänt till sina rötter. Det är ett mycket Puerto Rico album; Det låter helt annorlunda än hans tidigare. Han kopplar ihop reggaeton och trap med traditionella puertoricanska musikgenrer som plena, bomb och salsa.

Innan det här albumet sa folk att han inte kunde sjunga och att han saknade musikalisk talang, men han bevisar att alla har fel. Det visar att han är en bra musiker. "Han sjunger, rappar och ackompanjeras av puertoricanska musiker som är ikoner, respekterade av både kritiker och fans på ön." Det återstår bara att veta om Bad Bunny kommer att bli ytterligare en ikon som kommer att fortsätta att höras om femtio år, eller om hans namn tvärtom kommer att blekna från världspopulärmusikens altare med tiden. Och i den meningen avslutar Harvard-forskaren: «Han tar Puerto Ricas musik och kultur till världsscenen, något som andra inte har kunnat göra.

I den meningen, om han fortsätter i den riktningen och håller spansk och Puerto Rico kultur i centrum för sin musikaliska karriär, finns det en möjlighet att hans musikaliska arv kommer att bestå längre än andras.