Pascal Bruckner, offer som en börda för demokratin
De senaste åren har medborgare i demokratier upptäckt att de i verkligheten var offer. "Respektera mitt lidande", kräver medborgaren som endast ålagts rättigheter. "Visa mig att du lider", svarar staten, försäkringsbolagen, media och opinionen. Och vad ska man göra med dem som varken lider eller lider? The majority.
Men nuförtiden sprids idén om att "självkröna" som martyr.
Protesten låter som bra bakgrundsmusik. Arbetarna är de som demonstrerar minst. Idag består kören av demonstranter av överviktiga, kvinnor, minoriteter av alla slag, "queer", homosexuella, transer och en lång etcetera.
Idag väntar vi inte längre på att bli erkända, utan på att göra oss till offer och få något tillbaka. Demokratin har varit fylld av alla slags anspråkare som inte är medvetna om de trakasserier som de utsätter den för och försvagar den. Det demokratiska löftet, i sig utopiskt, om frihet bortom frihet, förvärrar missnöjet.
Du kan inte längre tillfredsställa de redan mätta. För Bruckner misskrediterar denna offerideologi stoicism inför ondskan, inverterar prioriteringar, främjar falska offer och blir ett alibi för mördare. Den förmodade fiktiva martyren ger hämnd och förbittring.
Vita eller svarta supremacister, radikala islamister, bittra maskulinister, rabiata neofeminister, arga miljöpartister eller hämndlystna slavofiler. I slutändan förvandlas offerskap till krigshets. Våra demokratier utgör par excellence regimen för juridisk omättlighet.
Allt vill censureras till det ovanliga (att gå från man till kvinna med skägg, eller tro sig vara ett djur och agera som ett sådant). Och inför sådana förvirringar, inför sådana omöjligheter, plågas medborgaren mer av de varor han tror att han borde få än av dem han redan har, många av dem, i förhållande till tidigare generationer. Demokratin har misslyckats igen i sin svaga pedagogik: unga människor måste läras att vara lyckliga och njuta av det de redan har förvärvat, som måste bevaras.
Att leva i hedonism och glömma att möta att vara dödlig är ett misstag. Om vi inte hjälper till och kämpar för Providence State kommer den att kollapsa. Demokrati är inte en älva gudmor med sin trollstav.
Vi känner oss aldrig tillräckligt älskade och omhändertagna utan bättre på det här sättet för då framträder populismens och den totalitära statens bedrägliga skugga med sin libidinösa och bedrägliga mask. Har demokratin varit så värd att den har lett oss till tristess? Arbeta som alienation eller som befrielse?
Invandrare utför de underliga uppgifter som bortskämda medborgare inte längre vill utföra. Tiggerstaten kan inte stå emot i längden. Återigen, bristen på utbildning och undervisning.
Humaniora försvann, kravet avskaffades, lärarnas bristande auktoritet, eleverna förlorade livet på sociala nätverk. Det verkar som om demokratin har skyldigheten att tillåta allt men så är inte fallet. Att förbjuda låter inte särskilt demokratiskt men allt kan inte godkännas.
Men för att göra detta måste medborgarna veta vad deras välgörande gränser är. The good student today is the brilliant lazy person who succeeds as a blogger, 'youtuber', 'instagrammer' or 'influencer'. Det finns inget lärande utan smärta.
Men demokratin föredrar okunnighet framför smärta. Och, naturligtvis, det styrande partiet. Enligt Bruckner, Medicipristagare och Montaigne-essäist, säljer lidande idag mer än sex.
Nyckeln är att presentera dig själv som ett offer men sälja dig själv som en överlevare. Berättaren (Polanski filmade sin roman 'Bitter Moon') är mycket kritisk till det internationella modet för bekännelsefiktion: "Denna trend steriliserar litteraturens fertilitet." "Jag lider, någon måste vara orsaken", skriver Nietzsche.
Idag bär demokratin all skuld. Medborgarna, på grund av sin dåliga utbildning, vet inte att demokratin är dem själva. "Det finns ingen historia av undvikna katastrofer, men det finns konsten att göra katastrofer undvikbara", kommenterade Raymond Aron. Om kristendomen föreslog återlösning, överväger lagen i dag gottgörelse.
Innan räckte det vackra helandet, nu är det en plåga. "Offensologi"-experter säger att vi lever i en tid av förbittring. Ta bort de stora mästerverken, de stora filmerna, målningarna, musiken. Hämnd och förbittring av det mediokra folket som är oförskämt mot demokrati.
Förstör skönhet för att prisa dess fulhet och våld. Förinta eller "pastörisera" degen. Att klaga idag är ett sätt att anklaga andra, det är ett sätt att fördöma sin nästa.
Klagomål är ett av demokratins ogräs. Det är inte bra att ha bortskämda medborgare. Bönen till Gud har ersatts av bönen till demokrati. 'Jag lider, därför är jag' är en magnifik bok.
Vi skulle vilja att våra tråkiga fåtöljsakademiker och essäister skulle skriva sådana böcker, men de är fortfarande i katakomberna när de inte är medskyldiga till allt som kritiseras här. Denna essä fortsätter djärvt med att hänvisa till Israels historiska demonisering, till Putin som en kriminell tjänsteman, till det döende Europa eller till islamism. Volymen inleds med flera citat, ett av dem från Louis Pasteur som säger: "Jag frågar dig inte vad din ras, din nationalitet eller din religion är, jag vill bara veta vad du lider av."
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
10 june 2026, 16:13
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Pascal Bruckner, el victimismo como lastre de la democracia
Beskrivning
En estos últimos años los ciudadanos de las democracias han descubierto que, en realidad, eran víctimas. «Respete mi sufrimiento», exige el ciudadano cargado solo de derechos . «Demuéstreme que usted sufre», replican el Estado, los seguros, los medios de comunicación, la opinión pública. Y ¿qué hacer con los que ni sufren ni padecen?, la mayoría. Pero hoy en día se está extendiendo la idea de la 'auto coronación' como mártir. La protesta suena como una gran música de fondo. Ya los obreros son los que menos se manifiestan. Hoy el coro de los contestatarios está formado por los obesos, las mujeres, las minorías de todas clases, los 'queer' , los homosexuales, los trans y un largo etcétera. Hoy ya no se espera a ser reconocido, sino a victimarse y obtener algo a cambio. La democracia se ha llenado de reclamantes de todo tipo que no son conscientes del acoso al que la someten y la debilitan. La promesa democrática, utópica en sí misma, de la libertad más allá de la libertad, exacerba la insatisfacción . No se puede saciar más al ya saciado. Para Bruckner esta ideología victimista desacredita el estoicismo frente al mal, invierte las prioridades adelantando a las falsas víctimas, y se convierte en una coartada de asesinos. El supuesto mártir ficticio alimenta la venganza y el resentimiento. Supremacistas blancos o negros, islamistas radicales, masculinistas amargados, neofeministas rabiosos, ecologistas furiosos o eslavófilos vengativos. Al final, el victimismo se convierte en un belicismo. Nuestras democracias constituyen por excelencia el régimen de la insaciabilidad legal. Todo quiere ser censado hasta lo insólito (pasar de hombre a mujer manteniendo la barba, o creerse un animal y actuar como tal). Y ante tamaños desquiciamientos, ante semejantes imposibilidades, el ciudadano se atormenta más por los bienes que cree debería recibir que por los que ya tiene, muchos, en relación a generaciones anteriores. La democracia ha fallado de nuevo en su débil pedagogía: hay que enseñar a los jóvenes a ser felices y disfrutar de lo ya mucho adquirido que habrá que conservar. Vivir en el hedonismo y olvidarse de afrontar el ser mortal es un error. Si no se ayuda y se lucha por el Estado-Providencia, este se derrumbará. La democracia no es un hada madrina con su vara mágica. Nunca nos sentimos lo suficientemente amados y cuidados pero mejor así porque entonces la sombra engañosa del populismo y el estado totalitario surge con su máscara libidinosa y engañosa. ¿La democracia ha sido tan benemérita que nos ha conducido al aburrimiento? ¿Trabajo como alienación o como liberación? Los inmigrantes realizan las tareas bajas que los ciudadanos consentidos ya no quieren realizar. El estado limosnero no puede resistir a la larga. De nuevo, la falta de educación e instrucción. Las humanidades desaparecidas, la exigencia abolida, la falta de autoridad de los profesores, los alumnos perdiendo su vida en las redes sociales. Parece que la democracia tiene la obligación de permitirlo todo pero no es así. Prohibir no suena muy democrático pero no todo puede ser consentido. Pero para ello los ciudadanos deben saber cuáles son sus límites benefactores. El buen alumno es hoy el vago genial que triunfa como bloguero, 'youtuber', 'instagrammers' o 'influencer'. No hay aprendizaje sin dolor . Pero la democracia prefiere la ignorancia al dolor. Y, por supuesto, el partido gobernante. Según Bruckner, Premio Médicis y Montaigne de ensayo, el sufrimiento vende hoy más que el sexo. La clave está en presentarse como víctima pero venderse como superviviente. El también narrador ( Polanski rodó su novela 'Luna amarga') es muy crítico con la moda internacional de la ficción confesional: «Esta tendencia esteriliza la fecundidad de la literatura». «Sufro, alguien debe ser la causa», escribe Nietzsche. Hoy la democracia carga con todas las culpas. Los ciudadanos, debido a su mala educación, no saben que la democracia son ellos mismos. «No existe una historia de las catástrofes evitadas, pero sí el arte de hacer que las catástrofes sean evitables», comentaba Raymond Aron. Si el cristianismo proponía la redención, hoy en día la ley contempla la reparación. Antes lo bello sanador era suficiente, ahora es un tormento. Los expertos en 'ofensología' dicen que vivimos en el tiempo del resentimiento. Expurgar las grandes obras maestras, las grandes películas, las pinturas, la música. Venganza y resentimiento de los mediocres maleducados por la democracia. Destruir la belleza para ensalzar su fealdad y violencia. Aniquilar o 'pasteurizar' a la masa. Quejarse hoy es una manera de acusar a los otros, es una manera de denunciar al prójimo. El lamento es una de las malas hierbas de la democracia. No es bueno tener ciudadanos consentidos. La plegaria a Dios ha sido sustituida por la plegaria a la democracia. 'Sufro, luego existo' es un libro magnífico . Ya quisiéramos que nuestros aburridos académicos y ensayistas de salón escribieran libros así, pero aún están en las catacumbas cuando no son cómplices de todo lo que aquí se critica. Este ensayo continúa con audacia refiriéndose a la demonización histórica de Israel , a Putin como funcionario del crimen, a la Europa falleciente, o al islamismo. El volumen se inicia con varias citas, una de ellas de Louis Pasteur que dice: «No te pregunto cuál es tu raza, tu nacionalidad o tu religión, solo quiero saber de qué sufres».
