Och vad ska Feijóo göra med Katalonien?

Rajoy gömde sig bakom "Jag varken vill eller kan" för att undvika att förhandla med självständighetsrörelsen och nu klargör inte PP vad dess strategi med Katalonien kommer att vara om den lyckas återfå regeringen. Författningsdomstolen får det europeiska godkännandet inför nästa konflikt med Högsta domstolen om amnestin för Puigdemont process. Den dåvarande regeringspresidenten och ledaren för PP varken ville eller kunde förhandla fram en folkomröstning, något som kan vara förståeligt, men han var inte heller villig att förhandla, eller ens att föra dialog, om någon annan fråga som kunde locka till sig en överenskommelse från en stor majoritet av det katalanska samhället.

När allt sprängdes gav regeringen också upp att söka en lösning på den enorma författningskrock som inträffade, så att allt överlämnades i händerna på domstolar som ingrep i en politisk konflikt genom brottsbalken. Det är det sammanhang i vilket, efter benådningarna och med en PSOE som behövde Junts för att investera Pedro Sánchez, amnestilagen dök upp, godkänd nästan sju år efter den 1 oktober. Då var det hundratals personer dömda eller åtalade för orsaker relaterade till processen och den politiska situationen var fortfarande i väntan på normalisering, med Carles Puigdemont oförmögen att återvända till Junidemont Catalonia och diskvalificerade för valet.

Frustration och politisk orörlighet lämnades bakom och tack vare förhandlingar och dialog började åtgärder vidtas. Syftet var att sätta stopp för en situation som inte gynnade någon och som inte motsvarade majoritetens vilja att blicka framåt. Ingen som kan katalansk politik kan säga att amnestilagen inte har tjänat just det syftet.

När kongressen förvandlade amnestin till lag, och därmed uttryckte den lagstiftande grenens tydliga vilja, började de av "jag varken vill eller kan" fokusera på den andra delen. Det var önskat, men var det möjligt? Vissa insisterade på att säga nej.

Inte bara från den politiska sfären, utan särskilt från den rättsliga sfären. Avslaget på amnestin för Puigdemont och Junqueras med argumentet att de berikade sig själva genom att inte betala för folkomröstningen ur egen ficka utgör en laglig piruett som nu väntar på en resolution från författningsdomstolen. Den nationella domstolen och revisionsrätten ställde bland annat preliminära frågor till EU-domstolen om lämpligheten av amnesti för terroristbrott eller om fällande domar för förskingring kunde ha påverkat europeiska medel.

Kort sagt frågade de om amnestilagens förenlighet med Europeiska unionens rättsliga ram. Allt detta har klarats upp denna torsdag med avgörandet från EU:s högsta domstol som för övrigt undviker alla uttryck som är främmande för juridiskt språk, ett exempel som vissa av våra domstolar också borde följa, så givet att införliva onödiga flor i sina skrifter. Domen i Luxemburg stöder praktiskt taget hela regeln om brottslig glömska, med det enda undantaget av skyldigheten att häva försiktighetsåtgärder, en aspekt vars formulering redan var mycket tveksam.

Med detta viktiga europeiska stöd har författningsdomstolen det mycket lättare att avsluta valideringen av amnestin, något som den redan delvis har gjort, dock utan att gå in på sakfrågan. Det slutgiltiga beslutet kommer i en efterlängtad mening. Domstolen har själv föredragit att inte utfärda den innan den fått kännedom om EU-domstolens åsikt, men nu, när Europafrågan är klar, tyder allt på att den kommer att döma till hösten.

Om den intygar att regeln är konstitutionell kommer Högsta domstolen att få mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att vägra att tillämpa amnestin på Puigdemont, Junqueras och resten av de drabbade. Och det kommer att bekräftas att ”kan inte” reduceras till ”vi vill inte”, något som i en demokrati som skryter så mycket om sig själv, en domstol inte borde kunna tillåta sig själv. Den första intresserade parten, förutom Sánchez och de som direkt drar nytta av amnestin, där denna röra definitivt lösts är Alberto Núñez Feijóo, oavsett hur mycket de populära gestikulerar eller att José María Aznar talar om en "uppviglande attack mot lagen." "Fortfarande tio år senare försöker Katalonien att återhämta sig från denna stora giftiga process", sade PP i ett uttalande i torsdags.

Frågan som partiet bör ställa sig är vad det har gjort för att bidra till denna återhämtning. Eftersom det okända inte är vad Rajoy gjorde med Katalonien, det vet vi redan, utan vad Feijóo kommer att göra om han når Moncloa. Och än så länge svarar PP fortfarande inte på den frågan.