Nostalgi för strykjärn och ånga
Nostalgi är inte längre vad det brukade vara.
Och inte tågen heller. De äldsta invånarna i Tudela och Tarazona bevarar minnet av "El Tarazonica", järnvägen som förenade de två städerna, en 22 kilometer lång resa som tog en timme och fem minuter att resa. Den stängdes den 31 december 1972 då den bara transporterade några dussin passagerare dagligen.
Lyckligtvis har hundratals fotografier bevarats som illustrerar hur denna järnväg, dess rullande materiel, dess anställda och resenärer såg ut. En av dem, tagen 1886, visar hundratals människor vid invigningen av Tarazona-stationen, en tvåvåningsbyggnad. Du kan se en präst, flera altarpojkar och ett musikband.
Ett annat skott verkar vara direkt ur en Monet-målning: ångan från ett lok döljer vagnarna på ett tåg som passerar mellan telegrafstolpar. En annan bild fångar bönder som väntar på en plattform vid Cascante-stationen. Det blev fyra tur- och returresor om dagen, även om vittnesmålen minns om att tidtabellerna var flexibla.
Lokomotivet översteg aldrig 40 kilometer i timmen, även om det i vissa avsnitt rörde sig i en persons takt. 'El Tarazonica' var känd som 'Escachamatas', ett smeknamn som syftade på dess långsamhet. Koncessionen för linjen går tillbaka till 1882 och dess konstruktion utfördes av Compañía del Norte. Tanken var att koppla samman de två städerna, vilket underlättar transporten av resenärer och gods.
Betorna som erhölls i Tarazona fördes till en sockerfabrik i Tudela, som hade en egen järnväg. Jordbruksprodukterna från Tudela-slätten gick till den aragoniska staden och transporterades sedan till Zaragoza. Idén om att förlänga järnvägen till Moncayo uppstod snart, något som aldrig förverkligades, och inte heller projektet att ansluta till Calatayud.
Investeringen som gjordes uppgick till en miljon pesetas, en summa som finansierades av nationella banker. 'El Tarazonica' började cirkulera på smalspår tills Renfe, som tog över driften 1946, bestämde sig för att byta till den iberiska järnvägen.
Infrastrukturen var mycket försämrad. Arbetet genomfördes 1951 och ledde till att tjänsten förlamades under ett år. Från och med det ögonblicket kan linjen länkas till det nationella nätet.
På den tiden utfördes persontransporter med järnvägsvagnar, med kapacitet för 30 personer, medan gods fortsatte att transporteras med ångmaskiner. Bilarna tillverkades av ett företag i Zaragoza och liknade bussar med en stor nos som inhyste motorn. Det var en futuristisk bild jämfört med de gamla och haltande ångloken, som drog trävagnar utan el.
I början av 1960-talet, med vägtransporternas framväxt, började linjens användbarhet ifrågasättas. Vissa invånare i Tarazona minns att de satte sig på vagnarna för att åka till Tudelas tjurfäktningsarena, med smeknamnet "La Chata de las Griseras", där tjurfäktningar hölls i juli. "El Tarazonica"-linjen har varit en grönväg som går genom Queiles-flodens dal i ett kvarts sekel. Liksom det gamla tåget korsar det städerna Murchante, Cascante, Tulebras, Malón och Vierlas.
Tarazona-stationen är idag ett kulturcentrum. När den passerar genom Tulebras passerar vägen bredvid klostret Santa María de la Caridad, det första kvinnliga cistercienserklostret som byggdes på 1100-talet. Det finns praktiskt taget inga tåg kvar i trafik som "El Tarazonica" eller Castellón-tåget "La Panderola", vars minne kommer att gå förlorat när de människor som nu är över 80 år gamla och som var dess användare dör.
Idag förbinder höghastighetsstråk de stora städerna på halvön medan regionala tjänster också dör.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
24 june 2026, 18:38
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Nostalgia de hierro y vapor
Beskrivning
La nostalgia ya no es lo que era. Y los trenes, tampoco. Los vecinos más viejos de Tudela y Tarazona guardan el recuerdo de 'El Tarazonica', el ferrocarril que unía las dos localidades, un trayecto de 22 kilómetros que se tardaba una hora y cinco minutos en recorrer. Fue cerrado el 31 de diciembre de 1972 cuando apenas transportaba algunas decenas de pasajeros a diario. Afortunadamente se han conservado cientos de fotografías que ilustran cómo era este ferrocarril, su material rodante, sus empleados y los viajeros. Una de ellas, tomada en 1886, muestra cientos de personas en la inauguración de la estación de Tarazona, un edificio de dos pisos. Se pueden ver un sacerdote, varios monaguillos y una banda de música. Otra toma parece sacada de un cuadro de Monet: el vapor de una locomotora oculta los vagones de un tren que pasa entre postes telegráficos. Otra imagen capta a campesinos que esperan en un andén de la estación de Cascante. Había cuatro trayectos de ida y vuelta al día, aunque los testimonios recuerdan que los horarios eran flexibles. La locomotora jamás sobrepasaba los 40 kilómetros a la hora, aunque en algunos tramos avanzaba al paso de una persona. 'El Tarazonica' era conocido como 'Escachamatas', apelativo que hacía referencia a su lentitud. La concesión de la línea data de 1882 y su construcción fue acometida por la Compañía del Norte. La idea era conectar las dos localidades, facilitando el transporte de viajeros y mercancías. La remolacha obtenida en Tarazona era llevada a una azucarera de Tudela, que llegó a disponer de un ferrocarril propio. Los productos agrícolas de la vega de Tudela iban a la localidad aragonesa y luego eran transportados a Zaragoza. Pronto surgió la idea de prolongar el ferrocarril hasta el Moncayo, algo que nunca se materializó, como tampoco el proyecto de conectar con Calatayud. La inversión realizada ascendió a un millón de pesetas, una suma financiada por bancos nacionales. 'El Tarazonica' empezó a circular por vía estrecha hasta que Renfe, que se hizo cargo de la explotación en 1946, decidió cambiar al ibérico. La infraestructura estaba muy deteriorada. La obra se acometió en 1951 y supuso la paralización del servicio durante un año. A partir de ese momento, la línea podía enlazar con la red nacional. Por aquel entonces, el transporte de viajeros era realizado por automotores, con capacidad para 30 personas, mientras que las mercancías seguían siendo trasladas por máquinas de vapor. Los automotores eran fabricados por una empresa de Zaragoza y se asemejaban a autobuses con un gran morro que albergaba el motor. Era una imagen futurista respecto a a las viejas y renqueantes locomotoras de vapor, que tiraban de vagones de madera sin electricidad. A comienzos de los 60, con el auge del transporte por carretera, la utilidad de la línea empezó a ser cuestionada. Algunos residentes en Tarazona recuerdan subirse a los vagones para dirigirse a la plaza de toros de Tudela, apodada 'La Chata de las Griseras', donde se celebraban corridas en julio. La línea de 'El Tarazonica' es desde hace un cuarto de siglo una vía verde que discurre por el valle del río Queiles. Como el antiguo tren, atraviesa las localidades de Murchante, Cascante, Tulebras, Malón y Vierlas. La estación de Tarazona es hoy un centro cultural. A su paso por Tulebras, el camino pasa junto al monasterio de Santa María de la Caridad, el primer convento cisterciense femenino, erigido en el siglo XII. Prácticamente ya no queda ningún tren en servicio como 'El Tarazonica' o el castellonense de 'La Panderola', cuya memoria se perderá cuando mueran las personas que ahora tienen más de 80 años y que fueron sus usuarios. Hoy la alta velocidad enlaza las grandes ciudades de la Península mientras los servicios regionales también se mueren.
