'Munnen full av vete', yrseln på den tomma duken
Problemet med 'The Mouth Full of Wheat' (Anagrama, 2026), av Mayte Gómez Molina (Madrid, 1993), är att den inte har bråttom att behaga. På de första sidorna upplevs ett visst motstånd: texten vägleder eller underlättar inte en tydlig ingång. Man går framåt med ett lätt obehag och något – diskret men ihärdigt – börjar dock upprätthålla uppmärksamheten. Jag började romanen nästan distraherad – mellan Villa Borghese och trädgården på Palazzo Barberini – och under en lång sträcka hade jag en känsla av att boken gick framåt utan mig. Vid något tillfälle slutade jag leta efter en tydlig historia och började lyssna på rösten. Därifrån började boken sätta sig. Det är ingen naiv debut. Gómez Molina – Miguel Hernández 2023 vinnare av National Young Poetry Prize för "Los Trabajos sin Hércules" – skriver med en mycket fin uppmärksamhet på språket. Hans prosa beror inte på handling, utan på tolkning: varje mening verkar något förskjuten, som om man undviker det uppenbara. Den gesten, som till en början är förvirrande, slutar med att vara kärnan i hans styrka. Det finns en samhörighet med Rachel Cusk i den rösten: en fridfull yta, laddad med observation. Den organiserar inte upplevelsen explicit, utan följer snarare tanken medan den formuleras. Intresset slutar vara för det som händer och går över till perception. Argumentationen är minimal. Anna, en ung målare, får i uppdrag att göra femton målningar för ett viktigt galleri. Men romanen är inte uppbyggd kring det målet, utan snarare dess avstängning. Den tomma duken blockerar inte dramatiskt; snarare ändrar det rytmen på allt annat. Tiden vidgas, beslut tappar klarhet. I denna rörelse uppträder avslöjande scener. Oförmögen att arbeta återvänder Anna från sin verkstad, utan förvarning, till sina föräldrars hus. Hans ankomst introducerar en liten komisk oöverensstämmelse – det finns ingen mat för tre – som signalerar något mer smärtsamt: han tillhör inte längre helt till den platsen. Han rör sig genom huset med en märklig förtrogenhet. Han låser in sig i sitt gamla rum. Han tittar på en målning han valde för flera år sedan och tittar på den med en blandning av igenkänning och distans. Sedan lägger hon sig på sängen och somnar. Ingenting händer i narrativa termer. Men innebörden av boken är koncentrerad i den stillheten: en uppmärksamhet på de minimala former där livet rör sig utan att göra oväsen. Konstvärlden är inte en enkel bakgrund, utan ett kraftfält som löper genom romanen: spänningar, hierarkier och osäkerheter. Därifrån kommer den där känslan av obalans som genomsyrar allt. Romanen uppehåller sig ofta vid det längre än nödvändigt, men det är också i den enträget där den finner sin verkliga styrka. Det som först förbryllar slutar med att det hittar sin plats. Inte för att romanen förändras, utan för att man justerar blicken. Boken tar aldrig fart, men den blir svår att lägga ifrån sig. Gómez Molina bekräftar att hans naturliga territorium är språket; och även om den berättande duken inte är helt löst, finns dess röst kvar.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
20 april 2026, 14:46
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
'La boca llena de trigo', el vértigo del lienzo en blanco
Beskrivning
El problema de 'La boca llena de trigo' (Anagrama, 2026), de Mayte Gómez Molina (Madrid, 1993), es que no tiene ninguna prisa por gustar. En las primeras páginas se percibe cierta resistencia: el texto no guía ni facilita una entrada clara. Uno avanza con una ligera incomodidad y, sin embargo, algo –discreto pero persistente– empieza a sostener la atención . Comencé la novela casi distraída –entre la Villa Borghese y el jardín del Palazzo Barberini– y durante un buen tramo tuve la sensación de que el libro avanzaba sin contar conmigo. En algún momento dejé de buscar una historia nítida y empecé a escuchar la voz . A partir de ahí, el libro empezó a asentarse. No es un debut ingenuo. Gómez Molina – premio Nacional de Poesía Joven Miguel Hernández 2023 por 'Los trabajos sin Hércules'– escribe con una atención muy afinada al lenguaje. Su prosa no depende de la acción, sino de la interpretación: cada frase parece ligeramente desplazada, como si evitara lo obvio. Ese gesto, que al principio desconcierta, acaba siendo el núcleo de su fuerza. Hay en esa voz una afinidad con Rachel Cusk : una superficie serena, cargada de observación. No organiza la experiencia de forma explícita, sino que acompaña el pensamiento mientras se formula. El interés deja de estar en lo que ocurre y pasa a la percepción. El argumento es mínimo. Anna, una joven pintora, recibe el encargo de realizar quince cuadros para una importante galería. Pero la novela no se construye en torno a ese objetivo, sino a su suspensión. El lienzo en blanco no bloquea de forma dramática; más bien altera el ritmo de todo lo demás. El tiempo se dilata, las decisiones pierden claridad . En ese desplazamiento aparecen escenas reveladoras. Incapaz de trabajar , Anna regresa de su taller, sin avisar, a casa de sus padres. Su llegada introduce un pequeño desajuste cómico –no hay comida para tres– que señala algo más doloroso: ya no pertenece del todo a ese lugar. Se mueve por la casa con una familiaridad extraña. Se encierra en su antigua habitación. Observa un cuadro que eligió años atrás y lo mira con una mezcla de reconocimiento y distancia . Después se tumba en la cama y se queda dormida. No ocurre nada en términos narrativos. Pero en esa quietud se concentra el sentido del libro: una atención a esas formas mínimas en las que la vida se desplaza sin hacer ruido . El mundo del arte no es un simple fondo, sino un campo de fuerzas que atraviesa la novela: tensiones, jerarquías e inseguridades. De ahí nace esa sensación de desajuste que lo impregna todo. A menudo la novela se detiene en ella más de la cuenta, pero es también en esa insistencia donde encuentra su verdadera fuerza. Lo que al principio desconcierta termina encontrando su lugar. No porque la novela cambie, sino porque uno ajusta la mirada . El libro nunca acelera, pero se vuelve difícil de abandonar. Gómez Molina confirma que su territorio natural es el lenguaje; y, aunque el lienzo narrativo no esté del todo resuelto, su voz permanece.
