Mot dagens vulgära sand
Ängel Antonio Herrera vet från natten vad som händer på gatorna, lögnare och mordbrännare: allt.
Din är trottoarens röst. Det brådskande måttet. Allt som stiger och tvingas falla: politiker, inlösare, presentatörer, publik, romanförfattare, blivande romanförfattare, vedetter, korrupta, tronistas, domare, fotbollsspelare, ministrar eller nyheter som upphör att vara sådana på ett ögonblick.
Efter allt detta, på sidan av det pariserhjulet, förblir han: observerar, noterar noggrant bytet. Därför passerar livet genom Angel Antonio Herrera som metafor och blir till ett ord, för dikten och tidningen är alltid desperata. Tryck, om nödvändigt, men oklanderligt. ”En glänsande sorg varar mig hela natten.
Att slakta natten, och framtiden för dess hamnar." "Jag utmärker mig verkligen, bland de fasta bestarna, genom den självmordsbenägna fredliga processen." "Mitt är det hårda vagabondsymptomet hos dem som kommer att ha en timme då de inte kommer att återvända från samma avstånd där tigrar eller djävlar är älskade, mina bröder", skriver han i verserna av "Oler a loco" , den poetiska antologin med en prolog av Marcos Ricardo Barnatán som nyligen publicerades av Renacimiento och som åtföljer veckodagarna som ser ut som dem alla, om inte för att de är hans verser, de av Ángel Antonio , de som skiljer en dag av raseri från en annan dag av raseri med ett felaktigt faktum av renaste och mest perfekta skönhet: "Det jag skriver, ja, söker rättvisa från juveler, och det har en djungelkabal, även om den inte omfattar den. Det han präglar lever omkring honom, och han förlorar med mig: skatten av klarhet, som han namnger i tystnad, och gryningsvattnet vars kopia inte existerar, och den första månen som vi är och vi inte är." Djupt, introspektivt, skarpt, omisskännligt.
Mer och mer av ditt. Detta är Ángel Antonio Herreras stil och ton. Sådan är den här diktsamlingen som strävar efter den sinnesrubbades hemliga doft och som stinker, kanske slagverk, med de gryendes ljusa svett.
Trettio års litterär karriär, årtionden av journalistik: kalk och kalk för att skydda skönheten i dagens vulgära sand. Poeten som bredvid pariserhjulet skriver det som verkligen kommer att finnas kvar.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
23 march 2026, 03:28
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Contra la vulgar arena de los días
Beskrivning
Ángel Antonio Herrera sabe de la noche lo que de las calles, los mentideros y los pirómanos: todo. La suya es la voz de la acera. La métrica de la prisa. Todo lo que sube y se ve obligado a bajar: políticos, redentores, presentadores, audiencias, novelistas, aspirantes a novelistas, vedettes, corruptos, tronistas, jueces, futbolistas, ministros o noticias que dejan de ser tales en un abrir y cerrar de ojos. Después de todo eso, a un lado de esa noria, permanece él: observando, tomando atenta nota del despojo. Por eso a Ángel Antonio Herrera la vida se le atraviesa como metáfora y acaba convertida en palabra, porque al poema y al periódico se llega siempre desesperado. A empujones, si es preciso, pero impecable. «De la noche me va durando un luciente luto. De faenar la noche, y el porvenir de sus puertos». «Ciertamente me distingue, entre las fijas fieras, el pacífico proceder del suicida». «Es el mío el duro síntoma vagabundo de quien una hora tendrá en que no vuelva de las mismas lejanías donde se aman los tigres o las diablas, mis hermanos», escribe en los versos de 'Oler a loco' , la antología poética con prólogo de Marcos Ricardo Barnatán recién publicada por Renacimiento y que acompaña los días de una semana que se parece a todas, de no ser porque son sus versos, los de Ángel Antonio , los que separan un día de furia de otro día de furia con un improperio hecho de la más pura y perfecta belleza: «Lo que escribo, sí, busca justicia de alhaja, y tiene cábala de selva, aunque no la abarque. Lo que adivina vive a su alrededor, y lo viene perdiendo conmigo: el tesoro de la claridad, que nombra en silencio, y el agua de aurora cuya réplica no existe, y la luna inaugural que somos y no somos». Profundo, introspectivo, afilado, inconfundible. Cada vez más suyo. Así es el estilo y el tono de Ángel Antonio Herrera . Así es este poemario que aspira el aroma secreto de los desquiciados y que hiede, acaso percute, con ese sudor brillante de los amanecidos. Treinta años de carrera literaria, décadas de periodismo: la cal y la cal para resguardar la belleza de la vulgar arena de los días. El poeta que junto a la noria escribe aquello que en verdad habrá de permanecer.
