Menchu Gal, pionjär och avantgarde med en egen look
Utställningen "Bilder av ett liv" samlar - tjugo år efter hans sista separatutställning i Madrid - ett noggrant urval av femtio stycken som tillhör stiftelsen med hans namn, staden Irún och privata samlingar. Att prata om Menchu Gal (1919-2008) handlar om en pionjär med en exceptionell konstnärlig personlighet. 1959 blev hon den första kvinnan som fick det nationella målarpriset, i ett sammanhang - efterkrigstidens Spanien - där närvaron av kvinnor på det konstnärliga området var knapp. Lång, elegant, fast karaktär och med en subtil ironi rörde hon sig naturligt i mansdominerade kretsar, både i Baskien och i Madrid, där hon bodde i årtionden.
I rundturen i utställningen på Serrería Belga, organiserad av genrer - landskap, stilleben...– varvas vinyl med relevanta citat och fotografier där konstnären visas. En av sjuttiotalet väcker uppmärksamhet, omgiven av Gaspar Montes Iturrioz (hennes första lärare), Benjamín Palencia, Eduardo Chillida, Luis Vallet, Manolo Montes och Jorge Oteiza. "'Snövit och de sju dvärgarna', kallade de Menchu och hans kollegor", minns Edorta Kortadi, en specialist och vän till skaparen. Vid ett tillfälle frågade hon honom vad som skulle bli kvar av hans arbete bland så många avantgardister.
Kortadi svarade: "Utan tvekan dina landskap." Magister, levande och heterogen, i dem kan du se utvecklingen av en personlig och lång karriär (det finns en målning han målade med 13 år), där han närmade sig olika strömmar, utan att vara duvhål i någon. I vissa resonerar de kubistiska ekon, en rörelse som han upplevde tack vare sin vistelse i Paris med målaren Amédée Ozenfant , även om hans sanna passion var spelet med färg och den böjda linjen som är typisk för Matisse, som han träffade. Allt du behöver göra är att se de livliga skogarna i det första rummet eller skördens duk där arbetarna - bara välvda penseldrag - förväxlas med blommorna.
Platserna är varierade, från de kastilianska horisonterna som han lärde sig att begrunda tillsammans med Benjamín Palencia - där han upptäcker ett stramt ljus och en nästan arkitektonisk struktur i utrymmet - till utsikten över Madrid, såsom hustak eller det kungliga palatset, där staden blir ett nätverk av plan och rytmer långt ifrån bokstavlighet. Och dess älskade norr, med stränderna i Fuenterrabía och marinorna, där formerna förenklas, penseldragen släpps och färgen intensifieras. I hypnotiska verk som "Nocturno en el Bidasoa" sticker fauvistisk kromatik ut.
I hans porträtt översätts samma frihet till ett sökande efter det väsentliga som prioriterar närvaro och psykologisk karaktär. De av målaren Vela Zanetti och hans mor är goda exempel - innehållna, täta, introspektiva - eller hans kvinnliga nakenbilder, ovanliga som kvinna. I interiörer och stilleben ser vi en tydlig väg från naturalism till avantgardistisk komplexitet, alltid med en helt egen stil.
Menchu Gal målade direkt på duken, utan skisser eller tidigare nät, i en snabb och avgörande gest som gör saken synlig. I allt hans arbete finns en fysisk dimension som är omöjlig att bedöma genom en skärm. Hans målningar kräver att ses på nära håll: i färgens densitet ligger strecket och den pulserande färgen dess styrka. ”Jag målar det jag känner och det jag känner har färg”, sa han.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
23 march 2026, 12:57
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Menchu Gal, pionera y vanguardista con una mirada propia
Beskrivning
La muestra 'Imágenes de una vida' reúne –veinte años después de su última individual en Madrid– una cuidada selección de medio centenar de piezas pertenecientes a la Fundación con su nombre, el Ayuntamiento de Irún y colecciones privadas. Hablar de Menchu Gal (1919-2008) es hablar de una pionera con una personalidad artística excepcional. En 1959 se convirtió en la primera mujer en recibir el Premio Nacional de Pintura, en un contexto –la España de posguerra– donde la presencia femenina en el ámbito artístico era escasa. Alta, elegante, de carácter firme y con una ironía sutil, se movió con naturalidad en círculos dominados por hombres, tanto en el País Vasco como en Madrid, donde residió durante décadas. En el recorrido de la exposición en Serrería Belga, organizado por géneros –paisaje, bodegón...–, se intercalan vinilos con citas relevantes y fotografías donde aparece la artista. Llama la atención una de los años setenta rodeada de Gaspar Montes Iturrioz (su primer maestro), Benjamín Palencia, Eduardo Chillida, Luis Vallet, Manolo Montes y Jorge Oteiza. «'Blancanieves y los siete enanitos', llamaban a Menchu y sus colegas», recuerda Edorta Kortadi, especialista y amigo de la creadora. En una ocasión, ella le preguntó qué quedaría de su obra entre tantas vanguardias. Kortadi le respondió: «Sin duda, tus paisajes». Magistrales, vibrantes y heterogéneos, en ellos se puede ver la evolución de una personal y larga trayectoria (hay un cuadro que pintó con 13 años), en la que se acercó a diversas corrientes, sin encasillarse en ninguna. En algunos resuenan ecos cubistas, movimiento que experimentó gracias a su estancia en París con el pintor Amédée Ozenfant , aunque su verdadera pasión era el juego con el color y la línea curva propios de Matisse, a quien conoció. No hay más que ver los bosques vibrantes de la primera sala o el lienzo de la vendimia en el que los trabajadores –meras pinceladas arqueadas– se confunden con las flores. Las localizaciones son variadas, desde los horizontes castellanos que aprendió a contemplar junto a Benjamín Palencia –donde descubre una luz austera y una estructura casi arquitectónica del espacio– hasta las vistas de Madrid, como azoteas o el Palacio Real, en las que la ciudad se convierte en un entramado de planos y ritmos alejados de la literalidad. Y su querido norte, con las playas de Fuenterrabía y las marinas, donde las formas se simplifican, la pincelada se libera y el color se intensifica. En obras hipnóticas como 'Nocturno en el Bidasoa', destaca el cromatismo fauvista. En sus retratos, esa misma libertad se traduce en una búsqueda de lo esencial que prioriza la presencia y el carácter psicológico. Los del pintor Vela Zanetti y de su madre son buenos ejemplos –contenidos, densos, introspectivos–, o sus desnudos femeninos, poco habituales siendo mujer. En los interiores y bodegones, vemos un claro recorrido del naturalismo a la complejidad vanguardista, siempre con un estilo muy propio. Menchu Gal pintaba directamente sobre el lienzo, sin bocetos ni redes previas, en un gesto rápido y decidido que deja visible la materia. En toda su obra hay una dimensión física imposible de valorar a través de una pantalla. Sus cuadros exigen ser vistos de cerca: en la densidad de la pintura, el trazo y el color palpitante reside su fuerza. «Yo pinto lo que siento y lo que siento tiene color», decía.
