Nietzsche, Schopenhauer och utbildning, en essä mot flocktänkande
Nietzsche erkände att han var långt ifrån att ha förstått Schopenhauer, även om han genom honom hade lärt sig att förstå sig själv lite bättre. Därför talar den här boken, med en prolog, anteckningar och översättning från tyska av Luis Fernando Moreno Claros, inte så mycket om Frankfurts slingor som om filosofen med hammaren. En ung Nietzsche hade stött på 'Världen som vilja och representation' i en begagnad bokhandel i Leipzig för tio år sedan, och hade blivit förförd av en sorts inre aristokrati som blandade helighet och kontemplation, misstänksamheten mot borgerlig optimism och avvikelsen från vulgariteten, utan att hamna i fromhet.
Ledd av sin lärares exempel, tänkte han på en serie filippiker mot kulturell filistinism och pulslös vetenskap som han titulerade "Otidiga överväganden" och som i slutändan representerade ett försök att rädda kulturen från dess förfalskare. I den tredje, som är den som berör oss, attackerar Nietzsche flocksubjektet som, trots att han vet att han är en unik varelse, föredrar att avsäga sig sin singularitet och ta skydd under den varma täckmanteln av mottagna åsikter, klickar, doktriner och i allmänhet det tama livets begåvade nöjen. Att utbilda kommer därför inte att innebära att proppa lärjungen med kunskap, utan snarare att rensa honom från allt som hindrar honom att få honom att bli vad han i hemlighet redan är.
Schopenhauer framstår alltså som en hård, oförlåtande lärare; en ensam, fri, sårad och exemplarisk tillvaro. För Nietzsche måste tanken också överge sina vadderade stolar och sina otaliga varningar. Därav relevansen av denna nya utgåva, som dyker upp när många kallar träning för vad författaren till Zarathustra skulle ha kallat dressyr, det vill säga massproduktion av fogliga proffs som jobbar hårt i konsten att inte störa någon.
Ett och ett halvt sekel senare luktar Schopenhauer som pedagog fortfarande krut.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
7 july 2026, 12:52
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Nietzsche, Schopenhauer y la educación, un ensayo contra el pensamiento rebaño
Beskrivning
Nietzsche confesó que estaba lejos de haber comprendido a Schopenhauer , aunque por medio de él había aprendido a comprenderse un poco mejor a sí mismo. De ahí que este libro, con prólogo, notas y traducción del alemán de Luis Fernando Moreno Claros, no hable tanto del cascarrabias de Fráncfort como del filósofo del martillo. Un joven Nietzsche había dado con 'El mundo como voluntad y representación' en una librería de viejo de Leipzig diez años atrás, y se había visto seducido por una suerte de aristocracia interior que mezclaba la santidad y la contemplación, la sospecha del optimismo burgués y el apartamiento de la vulgaridad, sin caer por ello en la beatería. Llevado del ejemplo de su maestro, concibió una serie de filípicas contra el filisteísmo cultural y la erudición sin pulso que tituló 'Consideraciones intempestivas' y que representaba a la postre una tentativa de salvar la cultura de sus falsificadores. En la tercera, que es la que nos ocupa, Nietzsche arremete contra el sujeto rebañego que, aún sabiéndose criatura única, prefiere abdicar de su singularidad y guarecerse bajo el capote tibio de las opiniones recibidas , las camarillas, las doctrinas y, en general, las regaladas molicies de la vida domesticada. Educar no será, en consecuencia, atiborrar de saberes al discípulo, sino desbrozarlo de cuanto le estorba para hacerlo devenir lo que secretamente ya es. Schopenhauer comparece así como un maestro áspero, inclemente ; una existencia solitaria, libre, herida y ejemplar. Para Nietzsche, también el pensamiento ha de abandonar sus cátedras acolchadas y sus innumerables cautelas. De ahí la pertinencia de esta nueva edición , que aparece cuando muchos llaman formación a lo que el autor del Zaratustra habría llamado doma, esto es, la producción en masa de profesionales dóciles que se emplean a fondo en el arte de no molestar a nadie. Siglo y medio después, Schopenhauer como educador sigue oliendo a pólvora.
