Marina Núñez eller teknikens diskreta charm
I "Stardust" visar Marina Núñez återigen att hennes förhållande till nya medier inte föds ur en teknisk fascination, utan ur ett behov av eftertanke. I hans arbete framstår det digitala inte som en effekt, utan som ett språk som kan forma en fantasi där konst, vetenskap och visuell kultur flätas samman utan hierarkier. Utnämningen på Rocío Santacruz-galleriet bygger således ett hybridkosmos, där människan flödar över i grönsaken, mineralet och det tekniska, och där all identitet framstår som något instabilt, alltid i mutationsprocessen.
Kanske av denna anledning är en av de vackraste bitarna också en av de minst slående: "Natural History", det lilla glaset graverat med laser och LED-ljusbas som knappt tar plats, men som koncentrerar en enastående intensitet. Inuti verkar figuren suspenderad mellan prov, utseende och fossilt minne. Det finns ingen styrka, utan en innesluten, nästan intim vibration som tvingar oss att närma oss och titta långsamt.
Där är Núñez särskilt klarsynt: att förstå att det tekniska kan vara känsligt, och att visuell spekulation, för att vara djup, inte behöver påtvinga sig själv, utan att förbli flytande i blicken.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
7 april 2026, 13:20
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Marina Núñez o el discreto encanto de la tecnología
Beskrivning
En 'Polvo de estrellas', Marina Núñez vuelve a demostrar que su relación con los nuevos medios no nace de una fascinación técnica, sino de una necesidad de pensamiento. En su trabajo, lo digital no comparece como efecto, sino como lenguaje capaz de dar forma a una imaginación donde arte, ciencia y cultura visual se entrelazan sin jerarquías. La cita en la galeria Rocío Santacruz construye así un cosmos híbrido, en el que lo humano se desborda hacia lo vegetal, lo mineral y lo tecnológico, y donde toda identidad aparece como algo inestable, siempre en proceso de mutación. Quizá por eso, una de las piezas más bellas sea también una de las menos llamativas: 'Historia natural', ese pequeño cristal grabado con láser y base de luz led que apenas reclama espacio, pero que concentra una intensidad singular. En su interior, la figura parece suspendida entre espécimen, aparición y memoria fósil. No hay estridencia, sino vibración contenida, casi íntima, que obliga a acercarse y mirar despacio. Ahí Núñez resulta especialmente lúcida: al comprender que lo tecnológico puede ser delicado, y que la especulación visual, para ser profunda, no necesita imponerse, sino quedar flotando en la mirada.
