Maricarmen gick på bingo och andra skräckhistorier
"Politik för överlevande" är ett veckobrev från Iñigo Sáenz de Ugarte uteslutande för medlemmar av elDiario.es med berättelser om nationell politik. Om du också vill läsa och få den varje söndag i din brevlåda, bli medlem, bli medlem i elDiario.es Policyn kan bli dödligt repetitiv. Politiker håller fast vid sitt budskap och upprepar det vecka efter vecka.
Medierna tar upp andra frågor, men följer till stor del den agenda som regeringen eller oppositionen har satt. Plötsligt inträffar en händelse som inte är ny, som har hänt tidigare, och som av någon anledning väcker människors uppmärksamhet och tvingar alla (politiker och media) att ändra register. Det som tidigare verkade omöjligt blir möjligt eller troligt.
Detta är vad som hände med vräkningen av 87-åriga Maricarmen Abascal. Efter flera försök lyckades de kasta ut henne ur lägenheten där hon bott sedan hon var tonåring. Det fanns en mobilisering för att stödja det, som det har varit i andra liknande fall.
Vid det här tillfället kände alla sig oroliga och den spanska politiken tog en fullständig vändning. Sánchez regering satte igång, också för att dölja sin nedslående balans i bostadspolitiken. PP visste inte vad de skulle göra och fruktade att nyheten om en okänd äldre kvinna skulle utvisa den informativa kost som bäst passade deras intressen.
Hennes mediasupportrar bestämde några dagar senare att de skulle göra något åt det. Hans plan var att åtala offret. Det låter läskigt, men de trodde att det skulle vara effektivt.
De var tvungna att sätta stopp för symbolen för en mobilisering som de trodde kunde gynna vänstern. Det började med debattartiklar, vilket inte är det bästa sättet att få reda på något i pressen i det här landet. En krönikör för The Objective sa att hon var mycket nöjd med vräkningen.
Hade det varit tidigare hade det varit bättre: ”Skammen är inte att vräkningen verkställdes, utan att det tog så lång tid.” Isabel Díaz Ayuso satte in skeden för att skicka ett meddelande till sina medhjälpare: ”Låt mig veta i vilken ålder jag slutar betala och kanske vid nästa manifestation av hyresgäster kommer jag att gå med.” Det återstod bara för honom att säga att gamla kvinnor är jetplan. Maricarmen hade aldrig slutat betala, men han kunde inte möta det faktum att företaget Urbagestión, ägare till lägenheten, fördubblade eller tredubblade hyran. Verksamheten var perfekt: vräk henne och sälj huset till ett pris som var tre gånger högre än det de betalade till ett annat företag.
Just det, att Maricarmen ”är en bitch”, är vad en krönikör från El Confidencial sa. ”Eftersom jeta är någon som utnyttjar en annan utan att ha rätt att göra det.” Marknaden dikterar sina regler och har rätt att kasta ut gamla kvinnor på gatan. Och om du inte gillar det eller är upprörd är du en farlig kommunist. På Iker Jiménez show blev hon hånad och ställde sig på företagets sida.
Det var dags att prata med grannarna och saken sattes på nivån i filmen The Community, av Álex de la Iglesia. Se upp att Maricarmen inte var ”vräkningarnas hjältinna”. Vid 87 års ålder kunde få hjältedåd utföras, men den mobiliserande kraften i hans berättelse måste avaktiveras. "Vi hade det subventionerat i åratal och nu, med skatter", berättade en familjemedlem som tidigare hade ägt lägenheten för ABC.
Det är tydligt att han beklagade att en lösning hade sökts för honom att fortsätta bo i sitt hem. "Han var en extremt irriterande person. Han klagade hela tiden: om uppvärmningen, hissen, bullret... Jag hade tre små barn och det fanns också klagomål eftersom barnen gjorde ljud", sa han i sitt åtal.
Vad som händer i många närliggande samhällen. Telecinco- och Antena 3-programmen skyndade sig att intervjua honom. Informationsintresset reducerades till... det är svårt att veta vad det journalistiska intresset var.
Var inte Maricarmen som Jeanne d 'Arc eller helgonet Teresa av Jesus? Om du klagar på att barn gör ljud - det finns äldre människor som kommer dåligt överens med ljud och många andra saker - är du redan en föraktlig person du inte kan lita på? Koncentration för rätten till bostad i Valencia på lördag.
Kolumnisterna kunde inte låta bytet fly. Allt var "grov känslomässig utpressning". De var tvungna att lägga in Maricarmen på sjukhus för att hon led av stress och ångest, en dålig sak för en person i hennes ålder, och vissa var upprörda över att hon sågs i en sjukhussäng.
Jesús Lillo, en ABC-krönikör, såg referenserna tydligt. Bilden påminde honom om bilderna på John Lennon och Yoko Ono i en hotellsäng eller Javier Bardem i rollen som Ramón Sampedro i filmen Mar adentro. Det föreföll honom som ett exempel på "såpopera sentimentalitet".
Det är möjligt att Yoko Ono också klagade över de ljud som barn gör. Hon fick trots allt skulden för allt. Trodde författaren till den kolumnen verkligen att Maricarmen agerade från en sjukhussäng?
Den sista sträckan kom med en artikel från El Español. Han var lite sen till slagsmålet, men han hängav sig ivrigt. Hade grannarna något dåligt att säga om henne?
Notera, unge man. Det visar sig att han gick till bingo då och då och det är redan känt att han börjar med det och slutar med att bli en seriemördare som klagar över att uppvärmningen är mycket hög (du vet, på grund av liken). De säger att han åkte "på semester varje helg", vilket är osannolikt och påminner om vad som har sagts nyligen om ungdomar, som om de inte åkte på semester eller inte registrerade sig för Netflix, betalade 8,99 euro i månaden, kunde köpa en lägenhet på 300 000 euro utan problem.
Man undrar om det inte finns någon i ett nyhetsrum som, när man hör en idé om en artikel av detta slag, inte undrar högt om någon missar märket. Vill vi verkligen sätta en gammal kvinna i siktet bara för att hon har blivit en symbol för vem hon är? Du kan vara oense med något politiskt parti eller rörelse i alla frågor av allmänt intresse.
Det är möjligt att Maricarmen fattade fel ekonomiska beslut i sitt liv på grund av att hon hyrde eller köpte en lägenhet.
Det har hänt många människor. Svaret på det är att säga åt honom att dra åt helvete och att hans rättigheter är värdelösa inför ett företags önskan att slå bollen i en investering? När du analyserar din nuvarande situation, är det inte legitimt att tillåta dig själv att känna värden som medkänsla?
Är det viktigare att komma ihåg gamla berättelser om vardagen för att sätta den på den allmänna opinionen som en syndare? Skyldig till att gå på bingo? Det finns en publik för allt, uppenbarligen som inkluderar skjutning av äldre kvinnor, och det finns också en affärsmodell som satsar på denna halsbrytande journalistik eftersom den kan locka läsare.
Jag avslutar med en fras av Mauro Entrialgo, som beskrev dessa beteenden i boken Malismo: ”I malismo finns det alltid en viss aspirationsidentitet. Att förolämpa Maricarmen, till och med vara en mindundi, placerar dig på samma sida som de omänskliga ultraspekulanterna, så att du kan titta över axeln på hyresgästerna, som om du bara var en annan miljonärskurk. ”Var inte som de människorna.
Originalkälla
Publicerad av elDiario.es
4 oktober 2026, 08:23
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Maricarmen iba al bingo y otras historias de terror
Beskrivning
'Política para supervivientes' es una carta semanal de Iñigo Sáenz de Ugarte exclusiva para socios y socias de elDiario.es con historias sobre política nacional. Si tú también lo quieres leer y recibir cada domingo en tu buzón, hazte socio, hazte socia de elDiario.es La política puede llegar a ser mortalmente repetitiva. Los políticos se atienen a su mensaje y lo repiten semana tras semana. Los medios de comunicación plantean otros temas, pero siguen en buena parte la agenda que marcan desde el Gobierno o la oposición. De repente, ocurre un acontecimiento que no es nuevo, que ha ocurrido antes, y que por alguna razón despierta la atención de la gente y obliga a todos (políticos y medios) a cambiar de registro. Lo que parecía imposible antes se convierte en posible o probable. Es lo que ocurrió con el desahucio de Maricarmen Abascal, de 87 años. Después de varios intentos, consiguieron echarla de su piso donde vivía desde que era una adolescente. Hubo una movilización para apoyarla, como la ha habido en otros casos similares. En esta ocasión, todos se sintieron concernidos y la política española dio un giro completo. El Gobierno de Sánchez se puso en marcha, también para ocultar su decepcionante balance en la política de vivienda. El PP no supo qué hacer y temió que las noticias sobre una anciana desconocida expulsaran la dieta informativa que más convenía a sus intereses. Sus apoyos mediáticos decidieron unos días después que debían hacer algo al respecto. Su plan consistía en cargar contra la víctima. Suena rastrero, pero ellos pensaban que sería efectivo. Tenían que acabar con el símbolo de una movilización que pensaban que podía favorecer a la izquierda. Empezó con artículos de opinión, que no es la mejor forma de enterarse de algo en la prensa de este país. Una columnista de The Objective dijo que le parecía muy bien el desahucio. Si hubiera sido antes, mejor: “La vergüenza no es que se haya ejecutado el desahucio, sino que haya tardado tanto”. Isabel Díaz Ayuso metió la cuchara para enviar un mensaje a sus acólitos: “Que me avisen a partir de qué edad dejo de pagar y, a lo mejor, en la próxima manifestación de inquilinas me sumo”. Sólo le faltó decir que las ancianas son unas jetas. Maricarmen nunca había dejado de pagar, pero no podía afrontar que la empresa Urbagestión, dueña del piso, doblara o triplicara el alquiler. El negocio era perfecto: desahuciarla y vender la vivienda a un precio tres veces mayor que el que ellos abonaron a otra empresa. Precisamente eso, que Maricarmen “es una jeta”, es lo que decía un columnista de El Confidencial. “Porque jeta es quien se aprovecha de otro sin tener derecho a ello”. El mercado dicta sus reglas y tiene derecho a echar a ancianas a la calle. Y si no te gusta o te indigna, eres un peligroso comunista. En el programa de Iker Jiménez, se burlaron de ella y se pusieron del lado de la empresa. Llegó la hora de hablar con los vecinos y la cosa se puso al nivel de la película La comunidad, de Álex de la Iglesia. Cuidado que Maricarmen no era “la heroína de los desahucios”. A sus 87 años, pocas heroicidades podía cometer, pero había que desactivar la fuerza movilizadora de su historia. “La tuvimos subvencionada durante años y ahora, con los impuestos”, dijo a ABC un miembro de la familia que había sido antes propietaria del piso. Está claro que lamentaba que se hubiera buscado una solución para que siguiera residiendo en su vivienda. “Era una persona extremadamente molesta. Se quejaba constantemente: de la calefacción, del ascensor, del ruido… Yo tenía tres hijos pequeños y también había quejas porque los niños hacían ruido”, dijo en su acta de acusación. Lo que viene a pasar en muchas comunidades de vecinos. Programas de Telecinco y Antena 3 se apresuraron a entrevistarle. El interés informativo se reducía a... es difícil saber cuál era el interés periodístico. ¿Maricarmen no era como Juana de Arco o Santa Teresa de Jesús? ¿Si te quejas porque los niños hacen ruido –hay personas mayores que llevan mal lo del ruido y muchas otras cosas–, ya eres una persona despreciable de la que no te puedes fiar? Concentración por el derecho a la vivienda en Valencia el sábado. Los columnistas no podían dejar escapar la presa. Todo era un “burdo chantaje emocional”. Tuvieron que hospitalizar a Maricarmen por sufrir estrés y ansiedad, mal asunto en una persona de su edad, y algunos estaban molestos por el hecho de que se la viera en la cama de un hospital. Jesús Lillo, columnista de ABC, vio claras las referencias. La imagen le recordaba las fotos de John Lennon y Yoko Ono en la cama de la habitación de un hotel o a Javier Bardem en el papel de Ramón Sampedro en la película Mar adentro. Le parecía un ejemplo de “sentimentalismo de telenovela”. Es posible que Yoko Ono también se quejara por los ruidos que hacen los niños. A fin de cuentas, ella tenía la culpa de todo. ¿De verdad pensaba el autor de esa columna que Maricarmen estaba actuando desde la cama de un hospital? La traca final vino con un artículo de El Español. Llegó un poco tarde a la pelea, pero se aplicó con ganas. ¿Tenían los vecinos algo malo que decir sobre ella? Tome nota, joven. Resulta que iba de vez en cuando al bingo y ya se sabe que se empieza con eso y se acaba convertido en un asesino en serie que se queja de que la calefacción está muy alta (ya se sabe, por los cadáveres). Dicen que se iba “de vacaciones todos los fines de semana”, lo que es poco probable y recuerda a eso que se dice últimamente de los jóvenes, que si no se fueran de cañas o no se apuntaran a Netflix, pagando 8,99 euros al mes, podrían comprar un piso de 300.000 euros sin problemas. Uno se pregunta si no hay nadie en una redacción que, cuando escucha una idea sobre un artículo de esta naturaleza, no se pregunta en voz alta si alguien está errando el tiro. ¿De verdad queremos poner a una anciana en el punto de mira solo porque se ha convertido en un símbolo de quién sea? Se puede discrepar con cualquier partido político o movimiento sobre cualquier asunto de interés público. Es posible que Maricarmen tomara decisiones económicas equivocadas en su vida a cuenta del alquiler o compra de un piso. Le ha pasado a mucha gente. ¿La respuesta a eso es decirle que se joda y que sus derechos no valen nada frente al deseo de una empresa de dar el pelotazo en una inversión? A la hora de analizar su situación actual, ¿no es legítimo permitir sentir valores como la compasión? ¿Es más importante recordar antiguas historias de la vida cotidiana para ponerla en el cadalso de la opinión pública como culpable? ¿Culpable de ir al bingo? Hay un público para todo, aparentemente eso incluye el fusilamiento de ancianas, y también existe un modelo de negocio que apuesta por este periodismo de recortada porque es capaz de atraer lectores. Acabo con una frase de Mauro Entrialgo, que describió estas conductas en el libro Malismo: “En el malismo siempre hay algo de identidad aspiracional. Insultar a Maricarmen, aun siendo un mindundi, te coloca del mismo lado que los ultraespeculadores inhumanos, así que puedes mirar por encima del hombro a los inquilinos, como si fueras un sinvergüenza millonario más”. No seáis como esa gente.
