Manuel Jabois, alienation, familj och hemligheter

Manuel Jabois har valt en galicisk by som miljö för en fiktion som inte på något sätt är betryggande. I de fridfulla byarna i en flodmynning, där alla känner varandra och där det knappast finns någon annan underhållning än de vänliga vermouth-sammankomster som huvudpersonens mamma, Amalia Constela, har med sina sexåringar på hotellhotellet. De har mycket att prata om, och ingen av dem verkar viktig.

Romanen berättas i tredje person, men det mesta följer åsikter och erfarenheter från Amalias äldsta son, Chami Palmeria, en före detta fotbollsspelare som gjorde ett avgörande mål för det spanska landslaget, enligt fiktionen han uppfinner. Amalia är hyperaktiv, hon slutar inte, och hon kommunicerar knappt med Ramón, hennes pensionerade man som varken gör eller säger, att bara sitta framför tv:n räcker för honom. Hela deras liv kretsar kring de två sönerna, Chami och Mon, som åker till byn för att fira sin mammas sextiofemårsfödelsedag, på julafton.

Handlingen har en dygd: den är störande; Utan stridighet bevittnar läsaren en växande ångest, bara förklarad i fallet med Chami, som är mycket lik Mersault, huvudpersonen i romanen 'Främlingen', av Camus, inte bara i ett förhållande av psykologiskt beroende av modern, utan framför allt för att Chami lever alienerad; som en främling för livet utvecklar han sin växande avskildhet mot nästan allt. Den som översatte "L' étrangere", av Camus, hade inte fel. som 'The Stranger', istället för främling, eftersom den översättningen bättre anpassar sig till naturen hos dem som tycker att allt är främmande. Trots att hon har löst sitt liv utvecklar Chami impotens, inte bara sexuell (mötesscenerna med den unga Sara är fantastiskt smärtsamma) utan framför allt känslomässiga.

När läsaren går igenom hur Chami är beroende av sin mobiltelefon, främst på WhatsApp och Instagram, börjar han inse att dopamin, den aktuella gyllene fleece-kemikalien, är korrelerad till växande ångest. Jag tror att Jabois med denna karaktär har gett en exakt och värdefull bild av den samtida människan utan attribut. Att ha allt, han har ingenting, och han vet inte ens vad han längtar efter, vilket har fått honom att bryta sitt förhållande med sin flickvän.

Men där finns mamman. Kraftfull och gåtfull karaktär, vars trauma, efter att ha varit en tonåring våldtagen av sin farfar, förklarar nästan allt, också vad som i romanen fungerar som en lucka, ett tomrum, inte bara en berättelse, som utvecklar det mystiska försvinnandet av två pubertetsbarn, vilket styr romanens yttre handling. För det bästa med den här romanen, som händer med bra berättelser, är dess kvalitet som ett kraftfullt isberg, vars djup är outgrundligt och som Manuel Jabois har lämnat gåtfull.

Det är en gåta som läsaren måste lösa. Välsignad är en sådan här roman, som tvingar läsaren att göra mer än att ta emot domesticerade berättelser (och moral). Tillsammans med detta värde beroende av narrativa ellipser, som också påverkar allt som brodern Mon, som bor med sina föräldrar, inte säger, finns det ett annat som cirkulerar genom hela verket.

Jabois sår sin antihjältes förändrade psykologi med ångest som är mycket vanligt hos män, tvingad att utföra en prestation som den före detta fotbollsspelaren knappt kunde möta med bollen, men som nu är långt borta. Jag skulle vilja fira en sista hyllning till romanens förträfflighet: bylivet, vad vänner säger till varandra eller vad den där fiskhandlaren eller taxichauffören kommenterar förs av Jabois med precision på gatunivå, något som journalister vanligtvis gör bättre än filosofer, sociologer och den gruppen (legionen) av dem vi kallar "tänkare" som inte är nervösa för att beskriva föraktfulla människor, men som inte skulle kunna beskriva föraktfulla människor. av Amalias vänner när de har druckit två vermouths. på terrassen på Hotel Hotel. Ett sätt att säga att det i den här romanen finns existentialism, men den är inte abstrakt, den är ett ångestfyllt livsbarn, som döden.