Manuel Carrasco: "Jag tröttnar inte på makrokonserter eftersom jag växte upp i Mordors eldar"
På senare tid finns det ett mycket tydligt och märkbart fenomen i den massivt framgångsrika popmusiken, som gör album inspirerade av "ursprunget", som blickar mot det förflutna, mot livet före berömmelse. Quevedo, Malú, Leire, Barry B, det finns gott om exempel och de har alla samma gemensamma nämnare: svindeln att se personens seger i sin kamp mot karaktären i fara. "Mitt liv förändrades helt för tjugo år sedan", svarar Manuel Carrasco när vi frågar honom vad som har fått honom att se tillbaka så häftigt på sitt nya album 'Pueblo Salvaje I'. «Jag upplever exceptionella och mycket vackra saker, men det finns andra som jag har förlorat. Det finns en del som jag känner är mer verklig, enklare, där jag hittar sanningen om livet, vilket jag pratar om i det här albumet.
Är jordledningen förlorad när karaktären vinner? Jag vet inte varför det händer, men i det här yrket tror man att man är två olika personer. Och jag är övertygad om att vi måste gå mot det motsatta.
I mitt fall slutar artisten med att vinna striden, och det slutar med att du förlorar. Du ägnar mer tid åt ditt yrke än till ditt liv, och du börjar känna att saker och ting inte är avklarade. Och det är därför, eftersom personen förlorar.
Repertoaren börjar med 'Polaroids', som skildrar hans barndom på ett mycket vackert och suggestivt sätt. Var inte din familj mer intresserad av att utveckla rullar? Vi är från samma familj och i vår barndom hade inte alla en polaroid... jag hade den inte, jag hade den inte.
Nu har jag, se, efter åren. Men det är en bild som är mycket väl förknippad med de ögonblicken, med mycket beskrivande bilder av svunna tider. Det finns en sång som heter 'Humanity', som är ett försvar av enhet mot splittring.
Vem skulle jag sätta den på för att se om något passar? Goodoo! Det finns alla jävlar där ute...
Det är en låt som inte är tänkt att vara konfronterande. Tvärtom, den är gjord för eftertanke. Jag vet inte varför vi hela tiden försöker skapa en konfrontation mellan sidor, mellan vänster och höger, de ovanför och de under, de från norr och de från söder.
Det finns saker som går utöver det, livet, mänskligheten, empati, barns barndom. Niña Pastori berättade häromdagen att de inte delar så mycket att vi i slutändan kommer att lämnas ensamma.
Det är vad som händer. Om du säger något är du redan vid sidan av, och alla har sin ideologi, som är normalt och sunt, men de av din egen ideologi kan också göra dåliga saker. Vi behöver inte vara så fyrkantiga i det avseendet.
Pressmeddelandet för albumet skrevs av Jordi Évole, som erkänner att han känner bedragares syndrom för att ha gjort en musikkritikers arbete. Har du också känt av det där syndromet, som för övrigt också är mycket på stjärnartisters läppar på sistone? Jag har känt det.
Loquillo säger att bedragares syndrom är för förlorare. Tja, han kanske har rätt. Inte från förlorare, utan från en viss osäkerhet, från ett visst komplex, det kommer säkert.
Men Loquillo tänker inte berätta det för mig för han kände att... Titta på allt jag har gjort.
Men jag har känt det. En fras från en psykolog som behandlar mig hjälpte mig mycket. En dag sa jag till honom, "någon gång ska de fånga mig, de kommer att få kläm på det." Hon svarade: "Du tror att du är väldigt intelligent, eller hur?" Och jag: "Nå nej, det är det inte heller." Och han sa: "Ja, du har verkligen lurat så många människor så länge, eller hur?" Och det var som att han skulle få rätt.
Nu kommer fyra Charterhouses inte mindre. Så många makrokonserter på stadion, där publiken är små myror, blir det inte tröttsamt? Nej, man tröttnar inte på det.
Man tröttnar på pressen, på ansvaret.
Man tröttnar på det ibland. Men jag har blivit uppvuxen i Mordors eldar, sjungande i tio, i femton, i tjugo, där allt blev lite i taget. Du ser vad som händer nu och du säger, "det här är underbart." Speciellt när det går bra, eftersom det inte är lätt att göra stora konserter, tycker jag att vi gör det bra.
Och jag älskar det, och jag tycker om det. I låten 'Common People' sjunger han: "Ibland tar jag piller, det är svårt för mig att sova." Hur känner du för ensamheten på hotellet efter konserten? Jag har inte dålig tid, men ibland tar jag sömntabletter, speciellt när jag avslutar en konsert.
Klockan kan vara sex på morgonen och jag skulle titta i taket. Och om jag sjunger nästa dag... så sover rösten. På hotellet är det mycket normalt att börja upprepa konserten tusen gånger i tankarna.
Förstår du ilskan över makrokonserter? Det är liksom feber av det, som inte hände tidigare, alls. Jag tror att jag var en av de första som började göra arenor här, och titta nu.
Jag vet inte hur jag ska berätta att saker och ting på kulturell nivå går bra, och jag är glad, för att gå på en konsert ger dig dela med folk. Nu har han fyra Cartujas (13, 14, 19 och 20 juni, varje datum tillägnad vart och ett av hans fyra senaste album). Tror du att "residencies", som ger många konserter i utvalda städer, istället för mycket omfattande turnéer, kommer att vara en uppåtgående trend?
Visst ja. Mer lönsamt, bekvämare, färre misslyckanden. Folk verkar inte ha något emot att resa, och den som har råd tror jag att det är något som kommer att synas mycket.
Ansåg du att det var viktigt att delta i La Casa de la Música som RTVE anordnade som ett alternativ till Eurovision? Ja, jag gillade det. Mitt framträdande hade sitt politiska sammanhang, och jag gillade att provocera fram något starkt, hårt, som är verkligt, som vi ser varje dag på TV och det är den hårda verkligheten.
Det är bra att musik bidrar till den typen av rörelser, gester. Vill du göra en biopik om Manuel Carrasco? De frågade mig redan för några år sedan, och jag tänkte "men jag har fortfarande mycket att göra." Jag tänker inte på det, men jag gillar att se dem.
Den Elton John blåste bort mig. Vi får se vad som händer med tiden.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
2 june 2026, 13:51
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Manuel Carrasco: «No me cansan los macroconciertos porque yo me he criado en los fuegos de Mordor»
Beskrivning
Últimamente hay un fenómeno clarísimo y notorio en la música pop de éxito masivo, que es el de hacer discos inspirados en el «origen», que miran hacia el pasado, hacia la vida antes de la fama. Quevedo, Malú, Leire, Barry B, hay ejemplos a porrillo y todos tienen el mismo denominador común: el vértigo al ver peligrar la victoria de la persona en su batalla contra el personaje. «A mí la vida me cambió por completo hace veinte años», responde Manuel Carrasco cuando le preguntamos qué es lo que le ha hecho mirar atrás con tanta vehemencia en su nuevo álbum 'Pueblo Salvaje I'. «Vivo cosas excepcionales y muy bonitas, pero hay otras que he perdido. Hay una parte que yo siento más real, más sencilla, donde encuentro la verdad de la vida, que es de la que hablo en este disco». ¿El cable a tierra se pierde cuando gana el personaje? No sé por qué pasa, pero en esta profesión te crees dos personas distintas. Y yo estoy convencido de que hay que tirar hacia lo contrario. En mi caso, el artista acaba ganando la batalla, y acabas perdiendo tú. Le dedicas más tiempo a la profesión que a tu vida, y empiezas a sentir que no está asentada la cosa. Y es por eso, porque pierde la persona. El repertorio arranca con 'Polaroids', que retrata su infancia de una forma muy hermosa y evocadora. ¿En su familia no eran más de revelar carretes? Somos de la misma quinta y en nuestra infancia no todo el mundo tenía una Polaroid... No tenía, no tenía. Ahora tengo, mira tú, pasados los años. Pero es una imagen que se asocia muy bien a esos instantes, a imágenes muy descriptivas de tiempos pasados. Hay una canción llamada 'La Humanidad', que es una defensa de la unión contra la división. ¿A quién se la pondría, a ver si se le queda algo? ¡Buenooo! Hay cada hijo de puta por ahí... Es una canción que no está hecha para confrontar. Al revés, está hecho para la reflexión. No sé por qué estamos todo el rato intentando que haya una confrontación entre bandos, entre izquierda y derecha, los de arriba y los de abajo, los del norte y los del sur. Hay cosas que van por encima de eso, la vida, la humanidad, la empatía, la infancia de los niños. Nos decía el otro día Niña Pastori que no están dividiendo tanto que al final nos vamos a quedar todos solos. Es que pasa eso. Si dices algo ya estás en un bando, y cada uno tiene su ideología, como es normal y sano, pero los de tu propia ideología también pueden hacer cosas malas. No tenemos que ser tan cuadriculados en ese aspecto. La nota de prensa del disco la ha escrito Jordi Évole, que confiesa sentir el síndrome del impostor por estar haciendo el trabajo de un crítico musical. ¿Usted también ha sentido ese síndrome, que por cierto también está muy en boca de los artistas estrella últimamente? Yo sí lo he sentido. Loquillo dice que el síndrome del impostor es de perdedores. Pues a lo mejor tiene razón. No de perdedores, pero sí de una cierta inseguridad, de cierto complejo, seguro que viene. Pero a mí Loquillo no me va a decir que porque haya sentido eso... Mira todas las cosas que he hecho. Pero sí que lo he sentido. Una frase de una psicóloga que me trata me ayudó mucho. Un día le dije, «algún día me van a pillar, me van a coger el truco». Ella respondió: «¿Tú te crees muy inteligente, no?». Y yo: «Pues no, tampoco es eso». Y dijo: «Pues sí que has engañado tú bien a tanta gente durante tanto tiempo, ¿no?». Y fue como, hostia, pues va a ser que tiene razón. Ahora vienen cuatro Cartujas nada menos. Tanto macroconcierto de estadio, donde el público son hormiguitas, ¿no acaba cansando? No, no te cansas de eso. Te cansas de la presión, de la responsabilidad. Te cansas de eso por momentos. Pero yo que me he criado en los fuegos de Mordor, cantando para diez, para quince, para veinte, donde todo era poco a poco. Ves lo de ahora y dices, «esto es una maravilla». Más cuando sale bien, porque no es fácil hacer conciertos grandes, yo creo que lo hacemos bien. Y a mí me encanta, y lo disfruto. En la canción 'Gente corriente' canta: «A veces tomo pastillas, me cuesta dormir». ¿Qué tal lleva la soledad del hotel post-concierto? No lo llevo mal, pero a veces tomo pastillas para dormir, especialmente cuando acabo un concierto. Me pueden dar las seis de la mañana y estar mirando al techo. Y si canto al día siguiente... la voz es dormir. En el hotel es muy normal ponerte a repetir el concierto mil veces en la mente. ¿Usted entiende el furor por los macroconciertos? Hay como una fiebre de eso, que antes no pasaba, para nada. Yo creo que fui de los primeros que empecé a hacer estadios aquí, y mira ahora. No te sé decir, las cosas a nivel cultura están asando por un buen momento, y me alegro, porque ir a un concierto aporta, compartes con la gente. Ahora tiene cuatro Cartujas (13, 14, 19 y 20 de junio, cada fecha dedicada a cada uno de sus últimos cuatro discos). ¿Cree que esto de las 'residencias', dando muchos conciertos en ciudades elegidas, en lugar de giras muy extensivas, será una tendencia al alza? Seguramente sí. Más rentable, más cómodo, menos fallos. A la gente parece ser que no le importa viajar, y quien se lo pueda permitir, creo que es una cosa que se verá bastante. ¿Le pareció importante participar en La Casa de la Música que RTVE organizó como alternativa a Eurovisión? Sí, me gustó. Mi actuación tuvo su contexto político, y me gustó provocar algo fuerte, duro, que es real, que lo vemos todos los días en la tele y es la cruda realidad. Está bien que la música se sume a ese tipo de movimientos, de gestos. ¿Le gustaría que se hiciese un biopic sobre Manuel Carrasco? Ya me lo plantearon hace unos años, y yo pensaba «pero si todavía me queda mucho que hacer». No lo contemplo, pero me gusta verlos. El de Elton John me flipó. Ya veremos qué pasa con el tiempo.
