Luis Ybarra, chef för Flamencobiennalen i Sevilla: «Min dröm är att denna festival ska ses som Stilla veckan eller mässan»

Mer än 70 föreställningar i elva lokaler i den andalusiska huvudstaden, inklusive 52 nya produktioner, 22 av dem absoluta premiärer, 24 nätter och 6 unika matinéer är figurerna som sköter den nya upplagan av Flamencobiennalen i Sevilla, som kommer att hållas mellan den 9 september och den 3 oktober med sikte på hundraårsjubileet för en 19-skola som vanligtvis kallar flamenco-biennalen. "Flamencooperan". 'El mundo por montera', en föreställning som kommer att medverka José Mercé, José de la Tomasa, Martirio, Arcángel, La Tremendita, Ballet Flamenco de Andalucía med Patricia Guerrero, Ángeles Toledano, El Perrete och Manuel de la Tomasa, kommer att tjäna till att inviga biennalen genom att öppna upp ett nytt program av den perioden och sedan dess glansperiod. föreställningar, omfattar gatukonserter, konferenser, utställningar, gastronomiska förslag och aktiviteter för barn. Många föreställningar har redan sålt slut; Faktum är att den dagen programmet presenterades, i början av april, hade mer än tio föreställningar redan sålts ut: de av Pedro El Granaíno, Encarna Anillo och Alejandro Hurtado på Iglesia San Luis de los Franceses, föreställningarna av Aurora Vargas tillsammans med Juana Amaya och Mayte Martín och Dorantes på Teatro the Lope de Vega, Teatro the Lope de Vega, som Juan Tomás de la Molía och Águeda Saavedra i Teatro Central och Ángeles Toledano-konserten på Teatro Alameda. Men Ybarra understryker att "det finns fortfarande platser för många föreställningar", så älskare av genren som vill besöka Sevilla de dagarna måste bara kolla festivalens hemsida och välja. —Det är din andra upplaga som chef för biennalen.

Tar man det mer lugnt och tryggt efter att ha lyckats framgångsrikt? —Det stämmer att den förra hade mycket bra resultat, med historisk kassadata och programmering som togs emot mycket väl. Det har skapat en del förväntningar, och min avsikt är inte att möta dem utan att överträffa dem, först med programmeringen och sedan med biljettförsäljningen, som just nu går väldigt bra eftersom tretton föreställningar redan är slutsålda. I juni kommer vi att presentera parallella aktiviteter med filmserier, gatukonserter, utställningar, konferenser, flamencosessioner och vinprovning etc. —Hur har du ställt dig till hyllningen till flamencon från 1920-talet, den tid då inspelningar började normaliseras, då genren började sändas på radio och som nu också hade så många unga artister? —Det stämmer, jag ser det särskilt på gitarren, med folk som Alejandro Hurtado eller till och med Yerai Cortés.

Det är ett tillvägagångssätt utan nostalgi, eftersom det kommer att återupptas som ungdomar gör, från samtida tider. Det är också femtio år sedan Pepe Marchenas död, en figur som något förbises i Sevilla och i Bienalen i dess första upplagor, eftersom man ansåg att han skapade en mer lyrisk och musikalisk flamenco, en flamenco mycket långt från mairenismen och vad Camarón senare antog. När jag drog i tråden insåg jag att Marchena på tjugotalet skrev på med affärsmannen Carlos Hernández "Vedrines" och blev en del av Flamencooperans show, som inte har något med opera att göra [skratt].

Vedrines insåg att operan beskattades med sju procent istället för tio, och han hittade på tricket att betala mindre skatt. Detta 2026 kommer också att markera hundra år sedan Gyllene Nyckeln gavs till Manuel Vallejo. Som du sa, också på den tiden började många album spelas in, speciellt på La Voz de su Amo-etiketten.

Det är en tid av brusande, då flamencon börjar utvecklas som en masskonst. För mig är det som en generation av 27 flamenco, som inte gick att repetera. — Alla festivaler har besattheten av att växa, växa, växa. Men på biennalen mäts tillväxten med ett förstoringsglas för att bevara dess väsen, eller hur? —Vi måste undvika att dö av framgång.

Flamenco växer mycket men det är ingen stadionkultur, och vi måste satsa på teatralisk flamenco. Men det är också viktigt att förbinda sig att ta hand om ett evenemang som enligt mig är en av de största singulariteterna som Sevilla har. Min dröm är att Sevillianen, eller besökaren, skulle se biennalen som Stilla veckan eller aprilmässan, de stora kulturella milstolparna med rötter.

Flamenco är i ett mycket bra ögonblick, även om det där endemiska med flamencon fortfarande består, den där besattheten som genren dör av. Lorca och Falla anordnade den första cante jondo-tävlingen i Granada 1922 med tanken att essensen hade gått förlorad och måste räddas från glömskan. Det finns också en mycket nyfiken intervju som Antonio Chacón gav från samma år, där han sa att flamenco inte längre är vad det var, etc. — Du vill också förstärka närvaron av biennalen i Sevilla under de år då det inte finns någon festival, eller hur? —Vi skapade Amalgama-cykeln för att ge en röst åt flamencos under åren när det inte finns någon biennal, med konserter och konferenser, och min idé är att utöka det genom att ta det ut på gatorna med sammankomster, för att ta en öl med artisterna och lära känna kuriosa om deras arbete och deras liv. —Vilka prestationer av den här utgåvan är du personligen mest nöjd med? —Å ena sidan balansen mellan att sjunga, spela och dansa.

Och å andra sidan, balansen mellan antalet nya figurer som ansluter sig, som David de Arahal, Alejandro Hurtado, Ángeles Toledano eller Macarena López, etablerade figurer som José Mercé, José de la Tomasa eller Sara Baras, som inte hade kommit på fjorton år och det var på tiden, eller veteraner från alla andalusiska provinser och som vi redan har härstammar från. Från Huelvas kommer El Pecas, från Sevilla kommer El Boquerón, från Córdoba kommer Curro Lucena, från Almería José Sorroche de Almería, från Cádiz kommer Romerito de Jerez, 94 år gammal... Någon sa till mig "men vid det här laget, hur ska jag sjunga?", men det ska bli magiskt att se dem tillsammans på Teatro de la Maestran.

Jag hoppas att allt detta kommer att värderas om tjugo år.