Luis Alberto de Cuenca förklarade av sig själv
Motvilligt har Luis Alberto de Cuenca länge levt i den svåra – och roliga – balansen mellan den mest akademiska traditionen och den mest pop-världen: efter en mörkare början gav han form åt en "tydlig linje" poesi som handlar om allt och som är giltig för alla. Dels som en god läsare och dels som klassisk filolog har Luis Alberto ständigt reflekterat över sin poesi sedan dess början i ett långt spår av kommentarer och mycket varierande texter utspridda här och var mellan välkända framträdande platser och andra mer oklara. Av denna anledning är boken 'I sånger är det alltid sommar' (poetisk konst 1971-2025)' lika nödvändig som användbar.
Detta är en antologi över den lilla Cuenquista-poetiken under vård av Pablo Núñez Díaz och Rodrigo Olay Valdés, goda 'luisalbertianare' och luisalbertianister (i denna ordning), som med tillgivenhet och skicklighet har valt ut både välkända uttalanden och mer nyfikna och dolda anteckningar. Tillsammans med klassiker som 'Språkets generation', 'The Breeze of the Street' och 'The Destiny of Literature' återvinns således en minideklaration om hans poetiska början ('Jag började skriva verser'), 'The Moral Usefulness of Poetry' och anteckningar om Gil de Biedma, Gimferrer, Miguel d'Orssan, Miguel d'Or, och Maruel d'Or. Spansk poesi i morgon”.
Närmare bestämt samlar den här lilla boken 60 förstapersonsreflektioner av Luis Alberto de Cuenca om hans egen poesi, som är uppdelad i 5 kategorier: 13 poetiska, 2 kommentarer till hans egna dikter (i sanning två texter som berör 7 dikter), 19 artiklar om poetik (från dess relationer till teatern och översättningen), från dess relationer till narrativa "berättande"), fragment av intervjuer och 12 metapoem, eftersom - som man kan se Meditationer tar många former. Allt ackompanjeras dessutom av en saftig och kort inledning med några huvudtangenter (som processen "genom tillägg" i dess vändningar) som fungerar som en kompass för att navigera i denna lilla och mångformiga "avhandling om poetens mästare", som utgör hans "personliga, fragmentariska och försenade Epistula ad Pisones". Eller vad är detsamma: en poet som förklarar sig själv i alla möjliga små texter, nu samlade i en väsentlig volym för att läsa, förstå och njuta av maestro Luis Alberto de Cuencas poesi.
Ja, det är underförstått att det är fritt från anteckningar, men på detta sätt avnjutas det mycket mer.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
22 june 2026, 14:45
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Luis Alberto de Cuenca explicado por sí mismo
Beskrivning
Como quien no quiere la cosa, Luis Alberto de Cuenca vive desde hace tiempo en el difícil —y divertido— equilibrio entre la tradición más académica y el mundo más pop: luego de unos inicios más oscuros, dio forma a una poesía de «línea clara» que trata de todo y vale para todos. Un poco por buen lector y otro tanto por filólogo clásico de raza, Luis Alberto ha reflexionado constantemente sobre su poética desde sus inicios en un largo reguero de comentarios y textos muy variopintos diseminados aquí y allá entre lugares de postín bien conocidos y otros más esquinados. Por eso, el libro 'En las canciones es verano siempre' (arte poética 1971-2025)' es tan necesario como útil. Se trata de una antología de las pequeñas poéticas cuenquistas al cuidado de Pablo Núñez Díaz y Rodrigo Olay Valdés , buenos 'luisalbertianers' y luisalbertianistas (en este orden), que han seleccionado con afecto y tino tanto declaraciones archiconocidas como apuntes más curiosos y recónditos. Así, junto a clásicos como 'La generación del lenguaje', 'La brisa de la calle' y 'El destino de la literatura', se recupera una minideclaración sobre sus inicios poéticos ('Empecé a escribir versos'), 'La utilidad moral de la poesía' y notas sobre Gil de Biedma , Gimferrer, Miguel d'Ors y Martínez Mesanza, más el sagaz balance 'Hoy y mañana de la poesía española'. Más precisamente, en este librito se recogen 60 reflexiones en primera persona de Luis Alberto de Cuenca sobre su propia poesía, que se divide 5 categorías: 13 poéticas, 2 comentarios de poemas propios (en verdad, dos textos que tocan 7 poesías), 19 artículos sobre poética (desde sus relaciones con la narrativa y el teatro hasta la traducción), 9 «confesiones poéticas» tomadas de fragmentos de entrevistas y 12 metapoemas, porque —como puede verse— las meditaciones adquieren muchas formas. Todo, además, se acompaña de una jugosa y breve introducción con algunas claves principales (como el proceso «por adición» en sus idas y vueltas) que vale cual brújula de navegar por este pequeño y multiforme «tratado del mester del poeta», que constituye su «personal, fragmentaria y demorada Epistula ad Pisones». O lo que es lo mismo: un poeta que se explica a sí mismo en toda suerte de textitos, ahora reunidos en un volumen imprescindible para leer, entender y disfrutar la poesía del maestro Luis Alberto de Cuenca. Que sí, que se entiende libre de notas, pero así se saborea mucho más.
