King Africa: «Vilken musik lyssnar jag på? "Miles Davis and The Clash"
Ingen vet när "somrarnas kung" föddes, som Alan Duffy beskriver sig själv flera gånger under intervjun, även om hundratals miljoner människor har hört och dansat till hans berömda låt: "Jag föddes 1742 f.Kr.
C. Sedan bet jag Dracula och jag kommer inte ihåg någonting längre. Men är du från Buenos Aires? "Det svarar han, det är mer överraskande, säger han, det är mer överraskande. nästan ingen i Spanien vet att kung Africa existerade långt innan han var kung Africa, och att den tidigare kung Africa redan hade uppnått flera guldskivor och till och med spelat in några av sina låtar med Los Del Río "Det är sant.
Kung Afrika brukade vara en annan person. Jag arbetade som datavetare i en möbelfabrik i Argentina och samtidigt kom jag med att komponera radio- och tv-låtar för skivbolaget Oíd Mortales, som senare föreslog att projektet King Africa skulle återupplivas 1996, eftersom det hade stagnerat [dess första solist var den argentinske rapparen Martín Laacré]. Jag tackade ja och här är jag fortfarande.
Strax innan hade jag jobbat med en reklamkampanj för ett välkänt rommärke, vars "jingle" jag framförde på nattklubbar omgivna av de mest kända modellerna i mitt land", säger musikern. Duffy svarar på ABC:s uppmaning från sitt hem i Valladolid, staden där han tog sin tillflykt för några år sedan efter att ha bott i New York, Los Angeles, São Paulo och Buenos Aires. Om du går till jobbet klockan tio måste du gå upp klockan sju eftersom en två timmar lång trafikstockning väntar dig, jag har redan lidit av det länge, nu kan jag ge mig själv nöjet att vara i Madrid om 55 minuter med AVE.
Den första kung Africa som Duffy aldrig träffade publicerade sin debut, 'El Africano', 1993. Den blev guld i Argentina. Ett år senare släppte han 'Al Palo' och placerade sig mellan reggae och hiphop.
Hans berömmelse spred sig över hela Latinamerika och Laacré uppträdde till och med på Viña del Mars internationella sångfestival. Allt verkade gå bra och plötsligt övergav han projektet på grund av skillnader med producenterna. På den tiden ersatte Duffy honom och tog varumärket till nivåer som aldrig tidigare setts med låtar som 'El Camaleón', 'El Humahuaqueño' och framför allt 'La Bomba', en cover av det bolivianska bandet Azul Azul. «Vi spelade in den av en slump eftersom vi saknade fyra låtar till ett album.
Jag sjöng den när jag läste texterna eftersom jag inte ens kunde dem. Sedan åkte vi till USA och i Dallas ringde mitt skivbolag mig för att berätta att jag måste återvända till Spanien snabbt. "Det här är bomben!" upprepade de. Jag visste inte vad de pratade om.
När jag landade sa till och med flygplatspolisen skämtsamt till mig: 'Man, det här är bomben!' Företagets president och hela hans team väntade på mig. Ämnet hade exploderat och vi visste inte varför. Två dagar senare gick vi till programmet "Música si" och jag var tvungen att ligga på golvet och spela död så att publiken kunde sjunga det för mig.
Jag kunde fortfarande inte texten. Tänk om det var oväntat", minns han. Albumet, med titeln "Greatest Hits" (Numuzik, 2000), var nummer ett på Los 40 Principales och erövrade Europa.
Duffy turnerade mer än 150 konserter genom Spanien, Portugal, Frankrike, Italien, Tyskland, Belgien, Schweiz, Rumänien, Rumänien och flera av deras främsta tv-shower i flera år, och blev ett av deras främsta tv-program i dessa länder, guldskivor i flera år. singeln överträffade 250 000 sålda exemplar i Frankrike och nådde nummer tre i Japan, där den turnerade i mer än en och en halv månad, blev Duffy världskungen av Pachanga, även om han citerade Vivaldi, Tchaikovsky och Mozart som influenser från barndomen. till. Sedan kom rocken. «Jag älskar Genesis, Supertramp och The Alan Parsons Project, "Jag har en enorm samling av skivor från 70- och 80-talet", säger han till och med ett hyllningsband för polisen musiker som Wynton och Branford Marsalis", understryker han. Nuförtiden ägnar kung Afrika sin tid åt att uppträda på festivaler för nostalgiker, byfestivaler och, de senaste tre åren, på bröllop.
Han har precis kommit från en i Toledo. En marknad som, enligt vad han säger, skjutit i höjden efter att han oväntat dök upp vid bröllopsceremonin för María Pombos syster: "Samma kväll, när vi var på väg tillbaka till hotellet, sa min chef till mig: 'Jag har fått sextio mejl som frågar om dina tjänster." Nyheten dök upp i tidningen "Hej!" och den sköts." Har det någonsin påverkat dig när du spelar på bröllop? "Aldrig. Vad tjänar det till att tro på Gud?
Det finns artister som tycker att det är en misskredit att uppträda på vissa ställen, men det gör jag inte. Jag gör pachanga- och sommarlåtar och jag ägnar mig åt att få folk att le och dansa. År 2000 uppträdde jag på Son Latino-festivalen på Kanarieöarna inför 250 000 människor som jag är en glad skara för att jag ser för mig som jag är för mig.
Ju mer du tror att du står över andra, desto svårare blir det när det hela är över, motiverar han och hur mycket kostar det mig att uppträda på mitt bröllop.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
16 july 2026, 16:26
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
King África: «¿Qué música escucho? Miles Davis y The Clash»
Beskrivning
Nadie sabe cuándo nació el «rey de los veranos», como se califica Alan Duffy varias veces a lo largo de la entrevista, aunque cientos de millones de personas hayan escuchado y bailado su famosa canción: «Nací en 1742 a. C. Luego mordí a Drácula y ya no me acuerdo de nada». ¿Pero eres de Buenos Aires? «Eso dicen», responde, haciéndose el misterioso. Sorprende todavía más que casi nadie en España sepa que King África existía mucho antes de que él fuera King África, y que el King África anterior ya había conseguido varios discos de oro e incluso había grabado algunos de sus temas con Los Del Río. «Es cierto. King África antes era otra persona. Yo trabajaba como informático en una fábrica de muebles de Argentina y, al mismo tiempo, colaboraba componiendo sintonías de radio y televisión para la discográfica Oíd Mortales, que luego propuso reflotar el proyecto de King África en 1996, ya que se había estancado [su primer solista fue el rapero argentino Martín Laacré ]. Acepté y aquí sigo. Justo antes había trabajado en una campaña publicitaria de una conocida marca de ron, cuyo 'jingle' interpretaba en discotecas rodeado de las modelos más conocidas de mi país», asegura el músico. Duffy contesta a la llamada de ABC desde su casa en Valladolid, la ciudad en la que se refugió hace ya unos años tras haber vivido en Nueva York, Los Ángeles, São Paulo y Buenos Aires. «Me cansé, esos sitios tan grandes son un manicomio. Si entras a trabajar a las diez, te tienes que levantar a las siete porque te esperan dos horas de atasco. Ya lo sufrí durante mucho tiempo, ahora puedo darme el gusto de estar en Madrid en 55 minutos con el AVE», reconoce. Aquel primer King África al que Duffy nunca conoció publicó su debut, 'El Africano', en 1993. Fue disco de oro en Argentina. Un año después editó 'Al Palo', situándose entre el reggae y el hip hop. Su fama se extendió por toda Latinoamérica y Laacré llegó a actuar en el Festival Internacional de la Canción de Viña del Mar. Todo parecía ir bien y, de repente, abandonó el proyecto por diferencias con los productores. En ese momento, Duffy lo sustituyó y llevó la marca a niveles nunca vistos con canciones como 'El Camaleón', 'El Humahuaqueño' y, sobre todo, 'La Bomba' , una versión de la banda boliviana Azul Azul. «La grabamos de casualidad porque nos faltaban cuatro temas para un disco. Lo canté leyendo la letra porque ni siquiera me la sabía. Después nos fuimos a Estados Unidos y, en Dallas, me llamó mi discográfica para decirme que tenía que regresar a España rápidamente. '¡Esto es la bomba!' repetían. Yo no sabía de qué hablaban. Al aterrizar, hasta el policía del aeropuerto me dijo de broma: '¡Hombre, esto es la bomba!'. El presidente de la compañía y todo su equipo me esperaban. El tema había explotado y no sabíamos por qué. Dos días después fuimos al programa 'Música sí' y tuve que tirarme al suelo, haciéndome el muerto, para que el público la cantara por mí. Todavía no me sabía la letra. Imagínate si fue inesperado», recuerda. El disco, titulado 'Grandes éxitos' (Numuzik, 2000), fue número uno en Los 40 Principales y conquistó Europa. Duffy realizó una gira de más de 150 conciertos por España, Portugal, Francia, Italia, Alemania, Bélgica, Suiza, Rumania y Holanda y se convirtió en disco de oro de varios de esos países, actuando en sus principales programas de televisión. Un año después, el sencillo superó las 250.000 copias vendidas en Francia y llegó al número tres de Japón, donde realizó otra gira de más de un mes y medio. Una locura. Duffy se convirtió en el rey mundial de la pachanga, aunque entre sus influencias de la infancia cite a Vivaldi, Chaikovski y Mozart. De adolescente estudió en un colegio militar, pero fue un punk de los de Sex Pistols, The Clash y Ramones, grupos que aún escucha. Luego vino el rock. «Me encantan Genesis, Supertramp y The Alan Parsons Project. Tengo una colección enorme de discos de los 70 y 80», asegura. Incluso formó una banda tributo a Police. Y trabajó como ayudante de técnico de sonido de artistas como Javier Calamaro, hermano de Andrés Calamaro. «Si ahora miras mi reproductor, de hecho, lo que más escucho es a Miles Davis y a otros músicos de jazz como Wynton y Branford Marsalis», subraya. Hoy en día King África dedica su tiempo a actuar en festivales para nostálgicos, verbenas de pueblos y, desde hace tres años, en bodas. Acaba de llegar de una en Toledo. Un mercado que, según cuenta, se disparó después de que se presentara por sorpresa en la ceremonia nupcial de la hermana de María Pombo: «Esa misma noche, cuando volvíamos al hotel, mi mánager me dijo: 'Me han entrado sesenta correos preguntando por tus servicios'. La noticia salió en la revista '¡Hola!' y se disparó». ¿Nunca le afectó tocar en bodas? «Jamás. ¿De qué sirve creerse Dios? Hay artistas que piensan que actuar en determinados sitios es un desprestigio, pero yo no. Yo hago pachanga y canciones del verano y me dedico a sacar sonrisas y hacer bailar a la gente. En 2000 actué en el Festival Son Latino de Canarias delante de 250.000 personas y aquí me ves. Soy igual de feliz cantando para esa multitud que en una boda. Cuanto más te creas por encima de los demás, más dura será la caída cuando todo termine. Hay que mantener los pies en la tierra», justifica. ¿Y cuánto me cuesta que actúe en mi boda? «Yo solo canto. Para hablar de dinero está mi oficina». Por si se lo está pensando, clientes recientes nos hablan de entre tres mil y diez mil euros.
