Juan Gómez-Jurado och Bárbara Montes pratar om spöken och trasslar in sig i mysterier i sin nya barnroman

Författarna Juan Gómez-Jurado och Bárbara Montes ger sig återigen ut på äventyret att föra de små i huset närmare vanan att läsa. De har redan gjort det med "Rexcatadores", "Herederos" och framför allt med " Amanda Black ", med mer än en miljon sålda exemplar. "Misterios S.A." (B de Blok) ansluter sig till dessa framgångsrika sagor som duons nya verk. Den här gången möter vi Claudia, en orädd tjej som just har förlorat sin mamma och som tillsammans med sin pappa flyttar till Santa Muerta, "en ö som lever på det övernaturliga.

Medier, spåkvinnor, hemsökta turer, hus med spöken..." Ett mystiskt äventyr som tar dem till de mest dolda hörnen av deras nya hem. ”De kommer tillbaka till barnpubliken med en annan berättelse, hur kom de fram till den?” -Barbara Montes: Vi behövde inte leta efter henne så mycket. Vi ville båda göra lite mystik och vår redaktör var okej med det. Det var verkligen ett sammanflöde av allt. ”I sina tidigare romaner kommenterade de att idén bildades tillsammans och sedan skrev Barbara ner den.

Har du följt samma process? —B.M.: Absolut ja. —Juan Gómez-Jurado: Det är så det fungerar bäst för oss, två personer kan inte skriva en mening samtidigt. —B.M.: Vi sitter tillsammans, vi tänker på historien, vi skapar en tidslinje med allt som måste hända och sedan skriver jag den. Och när jag skriver det behåller jag också brevet om att ändra vad jag vill. Men grundtanken och skapandet av karaktärerna är alltid båda.

Naturligtvis, när jag mitt i skrivandet tvivlar, går jag upp från mitt kontor, kommer till Juan och frågar honom. I den här boken finns spöken, vidskepelser, en ö som lever på paranormal turism och en mycket stark huvudperson. —B.M.: Huvudpersonen, Claudia, tror inte på spöken, inte heller på hemsökta hus, och bestämmer sig för att undersöka för att försöka bevisa att allt är falskt. Och det visar sig att han kommer att göra det med en vän som är ett spöke.

Han är det enda riktiga spöket på den ön. —J.G.J.: Det är väldigt roligt och intressant att se hur barn, när de läser boken, stöter på en enorm inkongruens. Den här skeptikern måste leva med en idé som inte är den han ursprungligen har i huvudet och även om den orsakar avslag måste han lära sig att leva med det. Något som vi var mycket tydliga med var att det är nödvändigt att inte bara uppmuntra vanan att läsa hos ungdomar, utan också att hjälpa barn att ha kritiskt tänkande, inte att stanna med den första idén de får höra. ”Det är en berättelse som både stora och små kan läsa.” —J.G.J.: Det är bara det att vi är väldigt bra [skrattar].

Vi tror på vad Roald Dahl sa: ”En berättelse är inte för barn, men en bra berättelse kan läsas av vem som helst”. —B.M.: När du pratar med barn eller ungdomar måste du bara komma ihåg att det finns vissa saker som de inte kommer att förstå. Då är du ansvarig för att förklara dem på ett enklare sätt, men berättelsen måste vara bra. Du ger en 10-årig pojke eller flicka en dålig bok och de kastar den på ditt huvud.

Vi har alltid hållit oss borta från att nedlåta oss till dem. Vi kan göra det enkelt, men inte enkelt. —J.G.J.: I morse har vi varit med många pojkar och flickor i en skola. Och det de gillade mest med våra böcker är att de inte behandlar dem nedlåtande.

De förstod inte ordet, men de förstod konceptet perfekt och det gjorde oss väldigt glada. —Hur är det att dela den läsupplevelsen med barnen? —B.M.: Ibland med mycket rädsla för att du säger "åh, vad de inte gillar det...". Barnpubliken är grymmast: om de inte gillar det läser de inte för dig igen och berättar öppet. Men när återkopplingen är positiv är det de som levereras mest. "Det här är en något annorlunda historia från den tidigare, den har spel och pussel." —J.G.J.: Amanda Black är ett rent och hårt äventyr, här är en sak till. —B.M.: Spel är en riktig prövning.

Jag tar lång tid på mig att skapa dem eftersom jag inte vill att berättelsen ska stå i spelets tjänst, utan att spelet ska stå i berättelsens tjänst. Och nu ångrar jag verkligen att jag gjorde den begäran till mina redaktörer [skrattar]. När berättelsen fortskrider sår du ledtrådarna till mysteriet.

Jag har blivit expert på gamla chiffer och nycklar. Även om lösningarna är i slutet av boken... —B.M.: Om du vill stoppa och lösa det, kan du göra det. Om du inte känner för det, för att du vill fortsätta läsa, behöver du bara vända sidan, för karaktärerna kommer att lösa det.

Det är upp till dem att välja hur de vill läsa. ”Båda har skrivit böcker för vuxna, vad är skillnaden i att skriva för de yngre?” —B.M.: Här ska jag citera Roald Dahl igen. Och jag ska säga att att skriva för barn är exakt samma sak som att skriva för vuxna, bara svårare. När jag skriver för vuxna har jag inte det åldersskillnadssteget.

Att skriva för barn, och mer aktuella barn som har så mycket informationsbombardement, du måste göra ett hårt jobb med att undersöka vad de gillar, vad de ser, vad de läser. "Det är en generation som har vuxit upp med sociala nätverk, mobiltelefoner... Varför tror du att de ansluter till sina berättelser?" —J.G.J.: Vi har ingen aning. Det finns tillfällen när jag blir rädd, för när en liten 11-årig sak säger till dig, "Jag går för Amanda Blacks 13: e", är det som...

När hände det här? Under alla dessa år har vi ägnat oss åt att skapa dessa berättelser och du är chockad över att uppfatta det sambandet, vilket nästan är ett omättligt förtärande begär. —B.M.: Jag antar att när vi var små var det lättare att bli läsare, eftersom det inte fanns mycket fritid att erbjuda. Nu, med sociala nätverk, plattformar, konsolen, datorn... att de väljer dig, det är en skönhet.

Det är ett privilegium. —Vad är det mest tillfredsställande med att skriva dessa böcker? —J.G.J.: Han tycker att du måste utmana dem lite, du måste kasta ut dem ur deras komfortzon. Dessa barn har vuxit upp med att se mycket mer avancerade kulturprodukter än vi såg när vi var små. Och du har, som författare, som kreatör och som en person som är medveten om vem du vänder dig till, du måste förändras, du måste utvecklas med din publik.

Det ultimata målet, både vårt och föräldrarnas och pedagogernas som rekommenderar dessa böcker, liksom barnets själv, är att läsa, för att få dem fastnade vid att läsa. Eftersom det är så en läsvanor genereras och genom att generera en läsare genererar du bättre medborgare och därmed en bättre värld. Den delen av vårt arbete är den vi anser vara viktigast och naturligtvis den med det största ansvaret.