Jonas Jonasson: "Jag har inte haft ett riktigt jobb på 30 år"
Jonas Jonasson (Vaxjo, Sverige, 1961) gav ut sin första bok 2009, 'Farfadern som hoppade ut genom fönstret och sprang iväg', det internationella fenomen som gjorde Allan Karlsson till en av de mest populära karaktärerna inom samtida skönlitteratur. 17 år och fem romaner senare återvänder han med 'Algots och Anna Stinas välsignade konjak' (Salamandra), berättelsen om sonen till en skuldsatt bonde som med hjälp av en briljant ung kvinna förvandlar ett hemligt destilleri till ett framgångsrikt företag, med de konsekvenser det innebär för makten. Han tar emot oss på svenska ambassaden i Madrid, alltid med sin gemytliga attityd och ett snus vilande på tandköttet. — Varifrån kom idén till 'Algots och Anna Stinas välsignade brännvin'? —Det kommer från min farfars pappa, som var född och bodde i den trakten –Småland– på den tiden, så beskrivningen av fattigdom är hans. Namnen på grevarna och slottet är inte riktigt som jag målar dem, men allt är inspirerat av områdets hövdingar på den tiden. —Verket talar mycket om sociala förändringar och de människor som söker dem... —Ja, till viss del ja.
Det är värt att fråga sig om dessa transformationer kommer från ovan eller underifrån. Jag tror att det kommer från människorna i botten som tvingar dem på toppen att förändras. Algot och Anna Stina kan vara förkroppsligandet av dessa normala människor. — På tal om de människorna "underifrån", så sticker Annas karaktär ut för att vara särskilt hämndlysten och en feminist före sin tid.
Vem är den inspirerad av? —Anna är mitt favoritinslag i boken. Hon nämner en författare som heter Lars Johan Almqvist, författare till 'Ja vi kan', som verkligen fanns och som på sätt och vis var en av de första feministerna. Hans karaktär är väldigt inspirerad av honom.
Vi kan föreställa oss hur Annas barn kommer att bli, och en dag kommer det att finnas tillräckligt många barn för att världen ska kunna ta ett steg framåt. —I boken kommer nästan ingen ut oskadd av dess ironi. Känner du att humor är det bästa vapnet för att göra upp med eliten och makten? —Jag minns att Amos Oz, den israeliske poeten och författaren som tyvärr inte fick Nobelpriset, skrev en massa bra saker, bland annat en liten bok som heter 'How to Cure a Fanatic', relaterad till Israel, Hamas och allt skit som händer. Han sa att man botar de radikala med humor och genom att ta avstånd från dem.
Tänk om du kunde applicera humor och distans på Trump, Netanyahu, Putin och så många andra. Jag tror att det också finns i "Morfar som hoppade ut genom fönstret och sprang iväg". Allan Karlsson säger att när det gäller att lösa konflikter i världen är lösningen att låsa in världsledare i ett rum med en flaska vodka på bordet, och ingen kommer ut förrän de är klara och kommit överens.
Hans vän frågar honom: 'Men tror du verkligen att en flaska vodka kommer att lösa konflikten mellan Israel och Palestina?' Och Allan tänker på det och svarar att det kanske skulle ta två flaskor. —Det finns ett mycket specifikt porträtt av ägarna genom grevarna som dominerar platsen där mycket av romanen utspelar sig. Vidare använder han termer som är smärtsamt bekanta för läsaren. Är girighet en tidlös komisk enhet? —Jag tror inte att det är så mycket en fråga om girighet.
Jag tror att de människorna, särskilt på den tiden, trodde att de var överlägsna och att de förtjänade det, och att Gud hade bestämt att saker och ting måste vara så. Därför ska du gärna inta din position i livet och inte försöka ta dig uppåt. Jag minns för många år sedan, när en kvinnlig röst läste nyheterna för första gången i Sveriges radio, var det många som ringde stationen för att klaga.
En av dem sa, efter att ha protesterat: "Jag bor på Östermalm – Stockholms rikaste stadsdel – så vad jag säger spelar roll." Det är inte precis girighet; Det är något annat. —När man läser romanen får man en känsla av att berättelsen flyter av sig själv och utvecklas organiskt allt eftersom skrivandet fortskrider. Var det en naturlig process eller krävde det mycket strikt kart- och kompassarbete? —Jag vet början, mitten och slutet. Det är som en busslinje: du vet vart den ska gå, men du måste markera hållplatserna, och det kan bli några omvägar.
Till sist lär jag känna mina karaktärer med tiden och då och då måste jag ta ett steg tillbaka. Med Allan Karlsson, till exempel, efter sidan 130 kände jag honom redan. Han brydde sig inte om någonting, han var oförmögen att bry sig.
Men på sidan 12 hade jag skrivit att jag var orolig, så jag var tvungen att gå tillbaka och ändra på det. Sedan kommer jag tillbaka, stryker över och skär. Om det finns fyra rader som beskriver en solnedgång tar jag bort dem.
Alla vet vad en solnedgång är. Så upprätthålls rytmen. — Vid ett tillfälle i boken definierar han att bli full och baksmälla som "att dricka tills du glömmer att nästa dag skulle allt vara sig likt, men med huvudvärk." Är det en metafor för dagens eskapism eller delar den den där avmystifierande visionen om alkohol? —Jag tror att det är ett sätt att beskriva hjälplöshet, hopplöshet, brist på framtid och bristande tilltro till varje möjlighet till förändring; precis vad makten ville. Men det är också en historisk genomgång av ett faktum.
I Sverige, i början av 1800-talet, nästan självförstörde man med att dricka, och sedan dess har vi ett väldigt ambivalent förhållande till alkohol, till skillnad från i Spanien, där allt är mycket mer naturligt. Om jag lägger en flaska vodka framför dig och en till framför mig, kanske du kan dricka allt, men du vet att du har gått för långt. Som svensk tittar jag på flaskan och känner mig redan skyldig.
Men jag mår så dåligt att jag måste dricka det för att eliminera de idéerna som angriper mig. — För flera år sedan erkände du att humor var din livlina mot depression. Har skrivandet om denna 'Välsignade Ande' fortsatt att fungera som personlig terapi för dig? —Jag är väldigt mån om religionsfrihet, yttrandefrihet, korruption, krig... Jag gör det på ett pedagogiskt sätt; Jag är här för att påminna folk om vad som händer.
Men jag måste göra det med lite bus för att överleva medan jag skriver och inte hamna i depression. Och även för läsarna, så att de inte hänger med att läsa allt detta. —Det har gått nästan två decennier sedan fenomenet 'Morfar som hoppade ut genom fönstret och sprang iväg'. Hur har ditt liv förändrats?
Känner du fortfarande pressen av den framgången eller är Allan Karlsson en gammal vän som du inte tävlar med? – Nej, det har inte förändrat mitt liv. Jag försöker hålla mig borta från tv. Intervjuer för att prata om mina böcker?
Ja, snälla, vad du vill. Men att vara den roliga killen i programmet? Nej, det är inte min grej.
Jag är inte heller aktiv på sociala nätverk. Det jag gillar är att skriva. Jag fick nyligen frågan: "När har du semester?" Semester?
Vad är det? Jag har inte haft ett riktigt jobb på 30 år. Jag är alltid på semester och jag är alltid författare.
När han var klar med en bok skickade han den till förlaget. Några dagar senare skriver jag igen.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
8 june 2026, 19:13
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Jonas Jonasson: «Hace 30 años que no tengo un trabajo de verdad»
Beskrivning
Jonas Jonasson (Vaxjo, Suecia, 1961) publicó en 2009 su primer libro, 'El abuelo que saltó por la ventana y se largó', el fenómeno internacional que convirtió a Allan Karlsson en uno de los personajes más populares de la narrativa contemporánea. 17 años y cinco novelas después, vuelve con 'El aguardiente bendito de Algot y Anna Stina' (Salamandra), la historia del hijo de un granjero endeudado que, con la ayuda una joven brillante, convierten una destilería clandestina en un exitoso negocio, con las consecuencias que eso implica para el poder. Nos recibe en la embajada de Suecia en Madrid, siempre con su actitud jovial y un snus apoyado en la encía. —¿Dónde nace la idea de 'El aguardiente bendito de Algot y Anna Stina'? —Viene del padre de mi abuelo, que nació y vivió en esa región –Småland– en aquella época, así que la descripción de la pobreza es suya. Los nombres de los condes y el castillo no son exactamente como los pinto, pero todo está inspirado en los jefes de la zona de entonces. —La obra habla mucho de las transformaciones sociales y de la gente que las busca... —Sí, en cierta medida sí. Cabe preguntarse si esas tranformaciones vienen de arriba o de abajo. Yo creo que viene de la gente de abajo que fuerzan a los de arriba a cambiar. Algot y Anna Stina podrían ser la encarnación de esas personas normales. —Hablando de esa gente «de abajo», el personaje de Anna destaca por ser especialmente reivindicativo y una feminista adelantada a su época. ¿En quién está inspirada? —Anna es mi elemento favorito del libro. Ella menciona a un autor llamado Lars Johan Almqvist, autor de 'Sí se puede', que existió de verdad y que, en cierta manera, fue uno de los primeros feministas. Su personaje se inspira mucho en él. Podemos imaginar cómo serán los hijos de Anna, y un día habrá suficientes niños como para que el mundo dé un paso adelante. —En el libro casi nadie sale ileso de su ironía. ¿Siente que el humor es el mejor arma para ajustar cuentas con las élites y el poder? —Recuerdo que Amos Oz, el poeta y autor israelí que desgraciadamente no llegó a recibir el Nobel, escribió un montón de cosas buenas, entre ellas un librito pequeñito que se llama 'Cómo curar a un fanático', relacionado con Israel, Hamás y toda la porquería que está pasando. Decía que al radical lo curas con humor y tomando distancia de él. Imagínate que pudieras aplicar humor y distancia a Trump, a Netanyahu, a Putin y a tantos otros. Creo que eso también está en 'El abuelo que saltó por la ventana y se largó'. Allan Karlsson dice que, cuando se trata de resolver conflictos en el mundo, la solución es encerrar a los líderes mundiales en una habitación con una botella de vodka sobre la mesa, y que nadie salga hasta que se la hayan terminado y hayan llegado a un acuerdo. Su amigo le pregunta: '¿Pero de verdad crees que una botella de vodka va a solucionar el conflicto entre Israel y Palestina?'. Y Allan se lo piensa y responde que quizá para eso harían falta dos botellas». —Hay un retrato muy concreto de los propietarios a través de los condes que dominan el lugar donde transcurre gran parte de la novela. Además, utiliza términos que al lector le resultan dolorosamente familiares. ¿Es la codicia un recurso cómico atemporal? —No creo que sea tanto una cuestión de codicia. Creo que esa gente, especialmente en aquella época, pensaba que eran superiores y que se lo merecían, y que Dios había decidido que las cosas tenían que ser así. Por lo tanto, deberías alegrarte de ocupar tu posición en la vida y no intentar ascender. Recuerdo que hace muchos años, cuando una voz femenina leyó las noticias por primera vez en la radio sueca, mucha gente llamó a la emisora para quejarse. Uno de ellos dijo, después de protestar: «Yo vivo en Östermalm –el barrio más rico de Estocolmo–, así que lo que yo diga importa». No es exactamente avaricia; es otra cosa. —Al leer la novela da la sensación de que la historia fluye sola, desarrollándose de forma orgánica a medida que avanzaba la escritura. ¿Fue un proceso natural o requirió un trabajo de mapa y brújula muy estricto? —Yo sé el principio, el medio y el final. Es como una línea de autobús: sabes por dónde va a pasar, pero tienes que marcar las paradas, y quizá haya algún desvío. Al final, voy conociendo a mis personajes con el tiempo y, de vez en cuando, tengo que dar un paso atrás. Con Allan Karlsson, por ejemplo, después de la página 130 ya lo conocía. A él no le preocupaba nada, era incapaz de preocuparse. Pero en la página 12 yo había escrito que estaba preocupado, así que tuve que volver atrás y cambiarlo. Luego regreso, tacho y corto. Si hay cuatro líneas describiendo una puesta de sol, las elimino. Todo el mundo sabe lo que es una puesta de sol. Así se mantiene el ritmo. —En un momento del libro define emborracharse y la resaca como «beber hasta olvidar que al día siguiente todo seguiría igual, pero con dolor de cabeza». ¿Es una metáfora del escapismo de ahora o comparte esa visión desmitificadora del alcohol? —Yo creo que es una manera de describir el desvalimiento, la desesperanza, la falta de futuro y la falta de confianza en cualquier posibilidad de cambio; justo lo que el poder quería. Pero también es una revisión histórica de un hecho. En Suecia, a principios del siglo XIX, casi se autodestruyeron con la bebida, y desde entonces tenemos una relación muy ambivalente con el alcohol, a diferencia de España, donde todo es mucho más natural. Si te pongo una botella de vodka delante a ti y otra a mí, tú a lo mejor te la puedes beber entera, pero sabes que te has pasado. Yo, como sueco, miro la botella y ya me siento culpable. Pero me siento tan mal que tengo que beberla para eliminar esas ideas que me asaltan. —Hace años confesó que el humor fue su salvavidas contra la depresión. ¿Escribir sobre este 'Aguardiente bendito' le ha seguido funcionando como terapia personal? —Me preocupa mucho la libertad religiosa, la libertad de expresión, la corrupción, la guerra… Lo hago de forma pedagógica; estoy aquí para recordarle a la gente lo que está pasando. Pero tengo que hacerlo con un poquito de picaresca para sobrevivir mientras escribo y no caer en una depresión. Y también por los lectores, para que no se cuelguen leyendo todo esto. —Han pasado casi dos décadas desde el fenómeno de 'El abuelo que saltó por la ventana y se largó'. ¿Cómo le ha cambiado la vida? ¿Siente todavía la presión de aquel éxito o Allan Karlsson es ya un viejo amigo con el que no compite? —No, no me ha cambiado la vida. Intento mantenerme alejado de la televisión. ¿Entrevistas para hablar de mis libros? Sí, por favor, las que quieras. Pero ¿ser el gracioso del programa? No, eso no es lo mío. Tampoco soy activo en redes sociales. A mí lo que me gusta es escribir. Hace poco me preguntaron: «¿Cuándo tienes vacaciones?». ¿Vacaciones? ¿Eso qué es? Hace 30 años que no tengo un trabajo de verdad. Siempre estoy de vacaciones y siempre soy escritor. Cuando termino un libro, lo envió a la editorial. Pocos días después, vuelvo a escribir.
