Jean-Michel Jarre, som skryter om revolutioner ett halvt sekel senare på Botanist's Nights
Fem minuter efter den angivna tiden pekar många vita lasrar mot himlen och en röst räknar ner på spanska, som om Apollo XI skulle lyfta mot månen. Flera lager av syntar och effekter låter, tills Jean-Michel Jarre (Lyon, 1948) äntligen dyker upp på scenen och "The Opening" spelar, hans speciella hyllning till den franske kompositören Pierre Henry, pionjären inom musique concrete. Efter de första applåderna och innan hans parad av robotar börjar, surrealistiska scener tagna från en målning av Esther, blixtar, rörliga geometriska former, smittande melodier och beats, beger sig kompositören till mitten av scenen, med mikrofonen i handen, och övertalar publiken genom att försäkra hur mycket Dalí, Velázquez, Gaudí, Almodizvar, Pedro Almodizvar, Pedro Almodizvar har påverkat honom.
Populism i en musikalisk nyckel. Garanterat applåder, som passar på att börja med 'Magnetic Fields Part 1', 'Sex In The Machine', 'Oxymore' och 'Waterphone', med de där metalliska klangfärgerna som något ur 'Close Encounters of the Third Kind', i ett svep. Allt låter perfekt, verkligen.
Soundet är oklanderligt och för ett ögonblick är det svårt att tro att några av de där låtarna med ekon från framtiden skrevs för ett halvt sekel sedan. I intervjun som publicerades av ABC Cultural för två månader sedan berättade Jarre för mig att han hade "en mycket speciell överraskning för denna turné i Spanien", vars första konsert på Botanical Nights har sålt ut alla biljetter. Han försäkrade också att han själv hade designat scenen och hela den visuella delen genom att använda – och här kommer nyheten för en 77-årig kompositör – "artificiell intelligens som ett annat instrument." För två veckor sedan erkände dessutom en medlem i organisationen i 'petit Committee' att han sett montaget och att det var det mest imponerande som hänt på Madrid-festivalen sedan den öppnade för ett decennium sedan.
Som hook är det inte dåligt, speciellt om vi tar med i beräkningen att Jarre inte hade uppträtt i Madrid på nästan tjugo år. Närmare bestämt, sedan han 2008 framförde sitt ikoniska album "Oxygène" i sin helhet, det som slungade honom till världsberömdhet, i Amusement Park Auditorium. I går kväll anlände vi till Botánico de la Complutense med mycket höga förväntningar, i hopp om att fördjupa oss i "rave" hos en av pionjärerna inom "raves".
Han säger det, inte jag, men det fungerar, för 'Oxygene Part 2', 'Arpegiator', 'The Architect', 'Zoolookology' och 'Equinoxe Part 7' får publiken att dansa och klappa.
Detta är också en popkonsert. Han ger sedan en annan "mästarklass", som om han var tvungen att rättfärdiga sitt korståg vid det här laget: «Elektronisk musik har ingenting att göra med USA, rock eller jazz. "Han föddes här, i Spanien, i Frankrike... i Europa." Allmänheten applåderar den nationella bedriften och han fortsätter med lektionen: «Den är född ur vårt arv av klassisk musik och en permanent anda av innovation. Det är därför jag ikväll vill bjuda in dig att gå in i det jag kallar "mitt kök".
Jag har alltid trott att att göra elektronisk musik är som att laga mat: att skapa texturer, harmonier och vågformer, blanda ingredienser på ett organiskt sätt. "Precis som att göra en god paella!" Skämtet är förberett, men det fungerar. Allt han säger är tidigare skrivet på spanska, så att vi alla kan förstå det, på de två stora dukarna som flankerar scenen. 'Zero Gravity'-spel som framkallar rymdresor; 'Industriell revolution del 2', som hyllar de stora tekniska förändringarna, och 'Oxygene 19'. Människor är särskilt förtjusta i "Exit", som Jarre komponerade med duon Pet Shop Boys, med dess texter inspirerade av ett tal som hölls av Edward Snowden, den före detta CIA-arbetaren anklagad för spionage och en flykting i Ryssland.
Egentligen skulle jag kunna göra tusen olika repertoarer och alla skulle fungera. Han har ingen brist på framgångar. Hans mer än femtio år långa CV och en ziljon album stödjer honom, så han fortsätter som ett lokomotiv.
Han ger bara små vapenvila när han vill ge ett nytt rally: «Vi ska inte vara rädda för framsteg och teknik. Teknik kan också vara poetisk och organisk. Till exempel är många idag rädda för artificiell intelligens, men tekniken är neutral, allt beror på hur vi använder den.
För en konstnär som mig kan det bli en möjlighet att utöka fantasin. För mig betyder AI "förstärkt fantasi". "Den här showen har faktiskt skapats delvis med hennes hjälp," bekräftar han. Jarre smittar av sig mycket mer på publiken när han spelar alla de där medryckande melodierna som publiken nynnar på som om de lyssnade på sommarens låt.
Melodier som han alltid försvarade, men som tog avstånd från den där tyska strömningen ledd av Kraftwerk, lite mer experimentell, där maskiner gick före känslor. Han vill dock röra våra hjärtan hela tiden, inte för att vi ska bli automater. Det är därför han verkar njuta av det mer än någon annan: han dansar animerat på sin plattform, omgiven av tangentbord, enheter av alla slag och kablar, många kablar.
Det är inte lätt att föreställa sig hur det måste kännas att uppträda för 4 000 personer, jämfört med den miljon han samlade på Place de la Concorde i Paris 1979, som Napoleon av elektronisk musik som erövrar världen. Den dagen sa Mick Jagger att han var chockad. För att inte tala om miljonen och en halv i Houston vid firandet av NASA:s 25-årsjubileum 1986, och de 3,5 miljonerna i Moskva 1996, den största föreställningen i historien.
Gårdagen borde inte ha varit något för honom, men han ler, uppmuntrar publiken att hoppa och fortsätter att dansa i den sista sträckan av denna korta konsert, som om han tagit flera år av sina axlar med 'Brutalism', 'Epica' och 'Stardust'. Musik som också övervägs, som att se "Tron" på bio. Han avslutade konserten med att återvända till en av de viktigaste sångerna från den första scenen, "Magnetic Fields Part 2", och bjöd in allmänheten att återvända till Botánico den 10 juli, i vad som kommer att bli hans andra framträdande i huvudstaden.
De närmaste dagarna kommer han även att vara i Valencia (Marina Norte, 8), Marbella (Starlite Occident Festival, 13) och denna söndag på nattklubben Amnesia på Ibiza för att fira 50-årsjubileet av klubben och hans debut, den där "Oxygène" från 1976 som snabbt skickade 12 miljoner exemplar.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
4 july 2026, 01:59
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Jean-Michel Jarre, presumiendo de revoluciones medio siglo después en las Noches del Botánico
Beskrivning
Cinco minutos después de la hora indicada, numerosos láseres blancos apuntan al cielo y una voz realiza la cuenta atrás en español, como si el Apolo XI estuviera a punto de despegar hacia la Luna. Suenan varias capas de sintetizadores y efectos, hasta que Jean-Michel Jarre (Lyon, 1948) aparece por fin en el escenario y suena 'The Opening', su particular homenaje al compositor francés Pierre Henry, pionero de la música concreta. Tras la primera ovación y antes de que comience su desfile de robots, escenas surrealistas sacadas de un cuadro de Esther, rayos, formas geométricas en movimiento, melodías contagiosas y beats, el compositor se dirige al centro del escenario, micrófono en mano, y engatusa al público asegurando lo mucho que le han influido Dalí, Velázquez, Gaudí, Pedro Almodóvar, Albéniz y Rosalía. Populismo en clave musical. Aplauso asegurado, que aprovecha para arrancarse con 'Magnetic Fields Part 1', 'Sex In The Machine', 'Oxymore' y 'Waterphone', con esos timbres metálicos como sacados de 'Encuentros en la tercera fase', de un tirón. Todo suena perfecto, la verdad. El sonido es impecable y, por un momento, cuesta pensar que algunos de esos temas con ecos del futuro fueran escritos hace medio siglo. En la entrevista publicada por ABC Cultural hace dos meses , Jarre me contó que tenía «una sorpresa muy especial para esta gira por España», cuyo primer concierto en las Noches del Botánico ha agotado todas las entradas. Aseguró también que él mismo había diseñado el escenario y toda la parte visual, usando –y aquí viene la novedad en un compositor de 77 años– «la inteligencia artificial como un instrumento más». Hace dos semanas, además, un miembro de la organización reconoció en 'petit comité' que había visto el montaje y que era lo más impresionante que había pasado por el festival madrileño desde que se inauguró hace una década. Como anzuelo no está mal, sobre todo si tenemos en cuenta que hacía casi veinte años que Jarre no actuaba en Madrid. En concreto, desde que en 2008 interpretó íntegramente su icónico álbum 'Oxygène', el que le catapultó a la fama mundial, en el Auditorio del Parque de Atracciones. Anoche llegamos al Botánico de la Complutense con las expectativas muy altas, esperando zambullirnos en la 'rave' de uno de los pioneros de las 'raves'. Lo dice él, no yo, pero cumple, porque 'Oxygene Part 2', 'Arpegiator', 'The Architect', 'Zoolookology' y 'Equinoxe Part 7' ponen al público a bailar y tocar las palmas. Esto es también un concierto de pop. A continuación da otra 'masterclass', como si tuviera que reivindicar su cruzada a estas alturas: «La música electrónica no tiene nada que ver con Estados Unidos, el rock o el jazz. Nació aquí, en España, en Francia… en Europa». El público aplaude el logro patrio y él sigue con la lección: «Nace de nuestra herencia de la música clásica y de un permanente espíritu de innovación. Por eso esta noche quiero invitaros a entrar en lo que yo llamo 'mi cocina'. Siempre he pensado que hacer música electrónica es como cocinar: crear texturas, armonías y formas de onda, mezclando ingredientes de una manera orgánica. ¡Igual que hacer una buena paella!». El chiste lo trae preparado, pero funciona. Todo lo que dice está previamente escrito en español, para que todos lo entendamos, en las dos grandes pantallas que flanquean el escenario. Suena 'Zero Gravity', evocando los viajes espaciales; 'Industrial Revolution Part 2', homenajeando las grandes transformaciones tecnológicas, y 'Oxygene 19'. La gente se regodea especialmente con 'Exit', que Jarre compuso junto al dúo Pet Shop Boys, con esa letra inspirada en un discurso pronunciado por Edward Snowden, el extrabajador de la CIA acusado de espionaje y refugiado en Rusia. En realidad, podría hacer mil repertorios diferentes y todos funcionarían. No le faltan éxitos. Su currículo de más de cincuenta años y tropecientos discos le avala, así que continúa como una locomotora. Solo da pequeñas treguas cuando quiere pronunciar otro mitin: «No deberíamos tener miedo al progreso y a la tecnología. La tecnología también puede ser poética y orgánica. Por ejemplo, hoy mucha gente tiene miedo a la inteligencia artificial, pero la tecnología es neutra, todo depende del uso que hagamos de ella. Para un artista como yo puede convertirse en una oportunidad para ampliar la imaginación. Para mí la IA significa 'imaginación aumentada'. Este espectáculo, de hecho, ha sido creado en parte con la ayuda de ella», confirma. Jarre contagia mucho más al público cuando despliega todas esas melodías pegadizas que los asistentes tararean como si estuvieran escuchando la canción del verano. Melodías que él siempre defendió, pero que le distanciaron de esa corriente alemana liderada por Kraftwerk, un poco más experimental, en la que primaban las máquinas sobre los sentimientos. Él, sin embargo, quiere tocarnos el 'cuore' a cada rato, no que nos convirtamos en autómatas. Por eso él parece disfrutar más que nadie: baila animado sobre su plataforma, rodeado de teclados, aparatos de todo tipo y cables, muchos cables. No es fácil imaginarse qué debe sentir actuando para 4.000 personas, en comparación con el millón que reunió en la Plaza de la Concordia de París en 1979, cual Napoleón de la música electrónica a la conquista del mundo. Aquel día Mick Jagger dijo haberse quedado impactado. Por no hablar del millón y medio de Houston en la celebración del 25 aniversario de la NASA, en 1986, y los 3,5 millones de Moscú en 1996, la actuación más multitudinaria de la historia. Lo de anoche no debió ser nada para él, pero sonríe, jalea al público para que salte y sigue bailando en el tramo final de este corto concierto, como si se hubiera quitado varios años de encima con 'Brutalism', 'Epica' y 'Stardust'. Música que también se contempla, como ir a ver 'Tron' al cine. Cerró el concierto regresando a uno de los temas esenciales de aquella primera etapa, 'Magnetic Fields Part 2', e invitó al público a regresar al Botánico el 10 de julio, en la que será su segunda actuación en la capital. En los próximos días también estará en Valencia (Marina Norte, 8), Marbella (Starlite Occident Festival, 13) y este domingo en la discoteca Amnesia de Ibiza para celebrar el 50 aniversario del club y de su debut, aquel 'Oxygène' de 1976 que despachó rápidamente 12 millones de copias.
