Hur lurad
Jag minns att jag såg 'Los ilusos' på en piratwebbplats när jag gick på universitetet, efter rekommendation från ett forum eller en kvinna, jag vet inte längre, och jag minns att videon slutade innan filmen slutade, och att den blev en del av en intim mytologi, nästan hemlig, ej överförbar (piratwebbplatsen stängde strax), ofullkomlig, en mytologi som inte växte under åren. släppte filmer och jag fann ursäkter för att prata om hans debut oupptäckliga, en berättelse nästan utan intrig där någon försökte spela in en svartvit film där Madrid såg ut som Paris, eller där "nouvelle vague" verkade traditionell, och där man såg några gator som om de var bortskurna från tid eller natt, några gator fulla av charm genom vilka en ung man gick igenom en framtidsscen med mer hopp än en framtidsscen, och då kom han ihåg något mer törstig. - han kom bara ihåg den scenen, vem vet med vilken besvärjelse, vem vet av varför vissa inspelade bilder finns kvar hos oss och framför allt varför vi inte behåller andra, säkert viktigare eller vackrare, mer perfekt, mer designad för oss, mer vår -, en scen, säger jag, i tunneln på Plaza de los Cubos, den som du måste passera för att komma till Martín de los Cubos, där min favoritplats är Marín de los Madrid, där är min favoritplats i Madrid. man är alltid ung ett tag och där nu, tretton år efter allt det, återsläpps filmen, som i sin tid bara kunde ses lagligt i Cineteca, även om det idag inte längre är samma film som då eftersom vi inte är likadana och inte heller dess regissör och han har bestämt sig för att ge färg åt några bilder, en färg som inte är mer modern med verkligheten, som förväxlar filmen med framtiden, det förflutna, minnet med minnet, och se det igen, äntligen se det komplett, äntligen se det i ett mörkt rum, så nära den där tunneln som fortfarande är lika smutsig, lika illa, jag kom ihåg vilka vi var då, när livet fortfarande var ett avlägset projekt och inte den här solida, allt mer konkreta saken ("ja, det här är livet", sa du igår), och jag kom ihåg nöjet, vad jag inte visste vad det var att leva i, när jag inte visste vilken njutning det var att leva i det är för vatten, jag mindes de där intensiva samtalen, pratade om allt och inget speciellt, jag kom ihåg allt det där, vad som hände och vad som inte hände, och redan i slutet av filmen, det där slutet som jag aldrig hade sett förut, när några barn dyker upp på skärmen och De leker med några VHS-band och förstör dem, så barn, så roligt, tänkte jag: hur lurad.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
12 june 2026, 13:31
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Qué ilusos
Beskrivning
Recuerdo que vi 'Los ilusos' en una web pirata cuando estaba en la universidad, siguiendo la recomendación de un foro o de una mujer, ya no sé, y recuerdo que el vídeo se paró antes de que terminara la película, y que esta pasó a formar parte de una mitología íntima, casi secreta, intransferible (la web pirata cerró al poco), imperfecta, una mitología que no paró de crecer con los años, mientras Jonás Trueba seguía estrenando películas y yo encontraba excusas para hablar de su debut inencontrable, una historia casi sin trama en la que alguien intentaba rodar una película en blanco y negro en la que Madrid parecía París, o en la que la 'nouvelle vague' parecía castiza, y en la que se veían unas calles como extirpadas del tiempo o de la noche, unas calles llenas de encanto por las que paseaba un joven sediento de algo aún por definir, con más futuro que esperanza, y recordaba entonces una escena –sólo recordaba esa escena, quién sabe por qué hechizo, quién sabe por qué se nos quedan ciertas imágenes grabadas y sobre todo por qué no se nos quedan otras, seguramente más importantes o más bellas, más perfectas, más pensadas para nosotros, más nuestras–, una escena, digo, en el túnel de la Plaza de los Cubos, ese que hay que cruzar para llegar a los Cines Golem de Martín de los Heros, que es mi parte favorita de Madrid, un lugar donde uno siempre es joven por un rato y donde ahora, trece años después de todo aquello, se reestrena la película, que en su día solo pudo verse legalmente en la Cineteca, aunque hoy ya no es la misma película que entonces porque nosotros no somos los mismos y su director tampoco y ha decidido darle color a algunos planos, un color nada contemporáneo que le da más capas a la película, que confunde más la ficción con la realidad, el futuro con el pasado, la memoria con la memoria, y viéndola otra vez, viéndola al fin completa, viéndola al fin en una sala oscura, tan cerca de ese túnel que sigue igual de sucio, igual de cutre, recordé quiénes éramos entonces, cuando la vida aún era un proyecto lejano y no esta cosa sólida, cada vez más concreta («pues esto ya es la vida», dijiste ayer), y recordé el placer de vivir en los condicionales, o la obligación, recordé lo que era la sed cuando no sabes que es de agua, recordé esas conversaciones intensas, hablar de todo y de nada en concreto, recordé todo eso, lo que pasó y lo que no, y ya al final de la película, ese final que yo no había visto nunca, cuando unos niños aparecen en pantalla y juegan con unas cintas de VHS y las destrozan, tan niños, tan divertidos, pensé: qué ilusos.
