Hur lång tid tar det för ett verk att bli en klassiker?
Hur många år tar det för ett konstverk att bli en klassiker? 'Medea', koreografin som lanserade den spanska nationalbaletten för fyrtiotvå år sedan med hjälp av José Granero, Manolo Sanlúcar och Miguel Narros, tog väldigt kort tid, eftersom den nådde den kategorin för flera år sedan. Varje gång huvudpersonen, insvept i musikens dramatiska högtidlighet, stänger portarna till scenografin skapad av Andrea d'Odorico, förstärks övertygelsen om att vi står inför ett av de största verken i den spanska dansens historia och att den inte har förlorat ett jota av sin förmåga till kommunikation och känslor. Sedan premiären, i juli 1984 i samma Teatro de la Zarzuela där den kan ses just nu, har 'Medea' blivit emblemet för den spanska nationalbaletten - en skatt av oöverskådligt värde.
Den då ovanliga alliansen mellan spansk dans och klassisk teater, dess skarpa teatralitet, dess flamenco och samtida språk på samma gång och musik av extremt inspirerad skönhet ger den den höga platsen på podiet i vår dans. Manolo Sanlúcar komponerade ett intensivt dramatiskt partitur med fängslande lyriska fragment, som pas de deux av Jasons förförelse av Medea, som Madrid Community Orchestra - med Alejandro Hurtados sologitarr och Manuel Coves regi - serverar underbart från gropen. Miguel Narros var baserad på Euripides och satte handlingen när trollkvinnan Medea, etablerad i Korinth med Jason, får reda på hans svek, som har bestämt sig för att gifta sig med Creúsa, dotter till kung Kreon; Detta bröllop kommer att väcka Medeas vrede, som utför fruktansvärd hämnd.
José Granero - som, avsevärt, var känd i den spanska dansens värld som "läraren" - skapade rollen för Manuela Vargas; Sedan dess har det förkroppsligats av figurer som Lola Greco, Merche Esmeralda och Eva Yerbabuena. I dessa Zarzuela-föreställningar spelar hon magikern Inma Salomón, som är i paritet med sina föregångare. Hennes Medea är väldigt dansad, rasande men inte vild, uttrycksfull men inte alienerad och stöttad av sin vassfigur och hennes utmärkta tekniska behärskning.
Vid hans sida, Francisco Velasco, som ger hierarki, kvalitet och erfarenhet till Jasón. Det finns i denna iscensättning (pjäsen presenterades på Teatro Real, i ett hyllningsprogram till Granero, i oktober förra året) en viktig del som blandar nostalgi med igenkänning; Det är väldigt vackert att se Lupe Gómez (Nodriza) och Currillo (Creonte), två historiska dansare i kompaniet, som har gått in i sina respektive roller i decennier. Vid premiären 1984 ackompanjerades 'Medea' av en annan nyskapande koreografi av Alberto Lorca, 'Ritmos', med musik av José Nieto.
Det var en djärv och riskabel satsning, och resultatet var mer än positivt. Rubén Olmo, nuvarande chef för Nationalbaletten, ville också gå på linan med 'Flamenco Rock Andaluz', ett verk av Rafaela Carrasco som vill vara en hyllning till en av de mest emblematiska grupperna av den så kallade 'andalusiska rocken' på sjuttiotalet av förra seklet. Låtar som 'Tu frialdad', 'Sé de un lugar', 'Open the door' eller 'A desperate night of love' låter i Ángeles Toledanos genomträngande röst, som också signerar den musikaliska anpassningen.
Rafaela Carrasco föreslår en kör, magnetisk, mörk koreografi i linje med doften som låtarna avger och som estetiskt frammanar en konsert. Han visar i den sin behärskning av scenen och ensemblerna. 'Flamenco Rock Andaluz' är en utmärkt prövosten för företaget, som visar dess flexibilitet, dess kvalitet och dess disposition. Av denna anledning är det särskilt smärtsamt att se att, trots löften och goda ord från kulturministeriet, dess dansare - liksom de från National Dance Company - fortsätter att få otrygga löner, som inte har förbättrats på många år, och som motiverade ett möte framför dörren till Teatro de la Zarzuela före föreställningen. "Applåder ger inte mat eller betalar hyran", stod det på en av banderollerna i detta mycket rättvisa påstående.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
18 july 2026, 16:45
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
¿Cuánto tiempo hace falta que una obra se convierta en un clásico?
Beskrivning
¿Cuántos años hacen falta para que una obra de arte se convierta en un clásico? A 'Medea', la coreografía que puso en pie, hace cuarenta y dos años, el Ballet Nacional de España de la mano de José Granero, Manolo Sanlúcar y Miguel Narros, le hizo falta muy poco tiempo, porque hace años que alcanzó esa categoría. Cada vez que la protagonista, envuelta en la dramática solemnidad de la música, cierra los portones de la escenografía creada por Andrea d'Odorico, se refuerza el convencimiento de que estamos ante una de las más grandes obras de la historia de la danza española y que no ha perdido ni un ápice de su capacidad de comunicación y emoción. Desde su estreno, en julio de 1984 en el mismo Teatro de la Zarzuela donde puede verse ahora mismo, 'Medea' se ha convertido en el emblema del Ballet Nacional de España -un tesoro de incalculable valor-. La entonces insólita alianza entre la danza española y el teatro clásico, su incisiva teatralidad, su lenguaje flamenco y contemporáneo al tiempo y una música de inspiradísima belleza le otorgan ese elevado lugar en el podio de nuestra danza. Manolo Sanlúcar compuso una partitura de un intenso dramatismo con fragmentos arrebatadoramente líricos, como el paso a dos de la seducción de Jason por Medea, que la Orquesta de la Comunidad de Madrid -con la guitarra solista de Alejandro Hurtado y la dirección de Manuel Coves- sirve estupendamente desde el foso. Miguel Narros se basó en Eurípides y situó la acción cuando la hechicera Medea, establecida en Corinto junto a Jasón, conoce la traición de éste, que ha decidido casarse con Creúsa, la hija del rey Creonte; esta boda despertará la ira de Medea, que lleva a cabo una terrible venganza. José Granero -a quien, significativamente, se conocía en el mundo de la danza española como «el maestro»- creo el papel para Manuela Vargas; desde entonces, lo han encarnado figuras como Lola Greco, Merche Esmeralda o Eva Yerbabuena. En estas funciones de la Zarzuela interpreta a la maga Inma Salomón, que está a la altura de sus predecesoras. Su Medea es muy bailada, furiosa pero no salvaje, expresiva pero no enajenada y apoyada en su figura juncal y en su excelente dominio técnico. A su lado, Francisco Velasco, que le otorga jerarquía, calidad y veteranía a Jasón. Hay en esta puesta en escena (la obra se presentó en el Teatro Real, en un programa homenaje a Granero, en octubre del pasado año) una importante parte que mezcla la nostalgia con el reconocimiento; es muy hermoso ver a Lupe Gómez (Nodriza) y Currillo (Creonte), dos históricos bailarines de la compañía, que llevan décadas entrando en sus respectivos papeles. 'Medea' estuvo en su estreno de 1984 acompañada por otra renovadora coreografía de Alberto Lorca, 'Ritmos', con música de José Nieto. Se trataba de una apuesta audaz y arriesgada, y el resultado fue más que positivo. Rubén Olmo, actual director del Ballet Nacional, ha querido también caminar por la cuerda floja con 'Flamenco Rock Andaluz', un trabajo de Rafaela Carrasco que quiere ser un homenaje a uno de los más emblemáticos grupos del denominado 'rock andaluz' de los años setenta del siglo pasado. Canciones como 'Tu frialdad', 'Sé de un lugar', 'Abre la puerta' o 'Una noche de amor desesperada' suenan en la voz penetrante de Ángeles Toledano, que firma también la adaptación musical. Rafaela Carrasco plantea una coreografía coral, magnética, oscura en consonancia con el aroma que desprenden las canciones y que, estéticamente, evoca un concierto. Muestra en ella su dominio de la escena y de los conjuntos. 'Flamenco Rock Andaluz' es una excelente piedra de toque para la compañía, que muestra su flexibilidad, su calidad y su disposición. Por ello es especialmente doloroso comprobar que, a pesar de las promesas y las buenas palabras por parte del Ministerio de Cultura, sus bailarines -lo mismo que los de la Compañía Nacional de Danza- siguen recibiendo unos salarios precarios, que no han mejorado en muchos años, y que motivaron una concentración ante la puerta del Teatro de la Zarzuela antes de la función. ¨El aplauso no da de comer ni paga el alquiler', se leía en una de las pancartas de esta justísima reclamación.
