Gerardo Rodríguez Salas, poeten som gjorde Oxford till en dans av identiteter
Gerardo Rodríguez Salas (Granada, 1976) kommer till intervjun med viss nervositet. Monster har alltid låtit i hans huvud. Samma som han åberopar i sitt unika verk "Oxford Circus", belönades med III Marpoética Poetry Prize.
Den där frasen av Paul Preciado som lyder "Jag är monstret som talar till dig", ger startsignalen till en diktsamling som är svår att klassificera på grund av dess experimenterande. Det som är tydligt är dialogen i hans dikter med teman som är mycket närvarande under detta kvartssekel, såsom främlingskap i första person och det 'queera' temat som bär över från 'Anachronía' (Valparaíso, 2020) och 'The threads of infamy' (Valparaíso, 2024). Författaren själv erkänner att "titeln är en fälla". "Oxford Circus" är inte bara en av de mest trafikerade tunnelbanestationerna i London. «Det är ett vägskäl och jag upplevde det som ett livsviktigt vägskäl.
I Oxford avslutade jag min magisterexamen i genusvetenskap och började uppleva min egen identitet", säger den Granada-födde poeten. Londonplatsen förekommer inte i boken som sådan, utan leker med den mänskliga bakgrunden eftersom den för honom representerar "korsvägen mellan alla främmande saker." Diktsamlingens utveckling (Vaudeville, Burlesque, Shadow Theatre, Shadow Theatre, the Show) the Show; och musiksal från 1800-talet "Jag har försökt att omdefiniera ordet 'cirkus' och försöka visa en kritik av det förflutna av tystnad mot massakrerade grupper, där kroppar som ansågs avvikande ställdes ut och beundrades", förklarar professorn och tillägger sedan att han i sin poesi alltid försöker respektera traditionen med en "deklaration" av den första dikten. ljus / av ett nedsuttat tält / tror att det inte finns någon rost." För Rodríguez Salas är skrivandet "en reparationshandling som innebär att ge röst och skapa alternativ, eftersom poesi är den mest hybrida genren av alla. "Den har den där porositeten som tjänar till en etisk och politisk position, men inte en moralisk." Den syftar inte till att föreläsa någon, utan att ställa frågor så att läsaren "kan hitta sin egen mening". Om det är något som underbygger 'Oxford Circus' så är det begreppet främlingskap som går bortom biografiska frågor och identitetsfrågor.
Vi ser det i dikten 'Cuppa', där desorienteringen hos någon som anländer till en stad som inte namnger honom framträder: "Modersmålet / med sina läderbokstäver / som inte längre skyddar", skriver poeten. «Det finns en poetisk sammandrabbning mellan det vuxna jaget och en kollektiv röst. Ett barn som är främmande för sig själv, som inte har haft stöd i sin önskan, och som när han blir stor, när hans föräldrar besöker honom, upptäcker att de delar den främlingen. Inte bara av det poetiska jaget, utan av det kollektiva.
Jag vill att läsaren ska komma in i den här cirkusen och känna sig främmande, men inte på ett dåligt sätt", säger han om huvudgrodden till sitt verk. Våld dyker upp i 'Teselas' i första person som en form av förstörelse (snaran, brännandet av böcker, Stonewall-natten 1969). Författaren medger att det är något han arbetat hårt för att undvika att hamna i, lätt att märka: " orsaka lätt gråt.
För mig finns klagomålet där, men jag tar till bilder, till språkspel, till en dialog med traditionen. Som professor i engelsk litteratur verkade det viktigt för mig att skapa den dialogen med en tradition som bygger oss. Han vågar också kommentera den här typen av 'queer' litteratur kopplad till mainstream och förtydliga att "att falla in i mainstream kan vara lätt, men du kan också vara där och behålla marginalbrottet." Diktsamlingen avslutas med 'Arded', en lång prosadikt som är coven och manifest.
Rage och hopp? «Båda, men i diktsamlingen finns ingen ilska, utan självbestämmande. Om vi förstår främlingskap och empati kan vi gynnas mycket, eftersom vi kan skapa en kollektiv 'cirkus' där alla har sin roll", deklarerar han kraftfullt. Poeten och professorn är redan igång med ett nytt projekt.
För honom är varje diktsamling en utmaning och än så länge är den här cirkusen öppen.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
18 july 2026, 13:05
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Gerardo Rodríguez Salas, el poeta que convirtió Oxford en un baile de identidades
Beskrivning
Gerardo Rodríguez Salas (Granada, 1976) llega a la entrevista con algo de nerviosismo. En su cabeza siempre han sonado monstruos. Esos mismos que invoca en su singular obra 'Oxford Circus', galardonada con el III Premio de Poesía Marpoética. Aquella frase de Paul Preciado que reza «Yo soy el monstruo que os habla», da el pistoletazo de salida a un poemario difícil de catalogar por su experimentación. Lo que sí queda claro es el diálogo de sus poemas con temáticas muy presentes en este cuarto de siglo como la extranjería en primera persona y la temática 'queer' que arrastra de 'Anacronía' (Valparaíso, 2020) y 'Los hilos de la infamia' (Valparaíso, 2024). El propio autor reconoce que «el título es una trampa». 'Oxford Circus' no es solamente una de las estaciones de metro más transitadas de Londres . «Es un cruce de caminos y lo viví como una encrucijada vital. En Oxford cursé mi máster en Estudios de Género y comencé a experimentar mi propia identidad», expresa el poeta granadino. El lugar londinense no aparece en el libro como tal, sino que juega con el trasfondo humano pues para él representa «el cruce de caminos de todas las extranjerías». El desarrollo del poemario (Vodevil, Burlesque, Teatro de sombras, Fenómenos; Freak Show) recupera los actos del circo y el music-hall del siglo XIX. «He intentado resignificar la palabra 'circo' y tratar de mostrar una crítica de ese pasado de silenciamiento hacia los colectivos masacrados, donde los cuerpos considerados anómalos eran exhibidos y admirados», explica el catedrático para luego añadir que en su poética siempre trata de respetar la tradición. Un respeto que se nota desde el primer poema titulado 'Escribir' con una declaración ética: «Prender la luz / de una carpa raída / creer que no hay herrumbre». Para Rodríguez Salas escribir es «un acto de reparación que supone dar voz y crear alternativas , porque la poesía es el género más híbrido de todos. Tiene esa porosidad que sirve para un posicionamiento ético y político, pero no moral». No busca aleccionar a nadie, sino hacer preguntas para que el lector «pueda encontrar su propio significado». Si hay algo que vertebra 'Oxford Circus' es el concepto de extranjería que va más allá de lo biográfico e identitario. Lo vemos en el poema 'Cuppa', donde aparece la desorientación de quien llega a una ciudad que no le nombra: «La lengua madre / con sus letras de piel / que ya no abrigan», escribe el poeta. «Hay un choque poético entre el yo adulto y una voz colectiva. Un niño extranjero de sí mismo, que no ha tenido apoyo en su deseo, y que de mayor, cuando sus padres lo visitan, descubre que comparten esa extranjería . No solo del yo poético, sino del colectivo. Quiero que el lector entre a este circo y que se sienta extranjero, pero no en el mal sentido», afirma sobre el germen principal de su obra. La violencia aparece en 'Teselas' en primera persona como forma de destrucción (la soga, la quema de libros, la noche de Stonewall de 1969 ). El autor admite que es algo que trabajó mucho para no caer en el victimismo: «Cuando pulo y quito, noto que puede ser simple provocar un llanto fácil. Para mí la denuncia está, pero recurro a imágenes, a juegos de lenguaje, a un diálogo con la tradición. Como profesor de Literatura Inglesa , me parecía fundamental generar ese diálogo con una tradición que nos está construyendo». Se atreve también a opinar sobre ese tipo de literatura 'queer' ligada a lo mainstream aclarando que «caer en lo mainstream puede ser fácil, pero también se puede estar ahí y mantener la ruptura de los márgenes». El poemario se cierra con 'Arded', un largo poema en prosa que es aquelarre y manifiesto. ¿Rabia y esperanza? «Ambas, pero en el poemario no hay rabia, sino autodeterminación. Si entendemos la extranjería y la empatía nos podemos beneficiar muchísimo, porque podemos generar un 'circo' colectivo donde cada uno tenga su papel», declara con contundencia. El poeta y catedrático ya está embarcado en un nuevo proyecto. Para él, cada poemario es un reto y, por ahora, este circo sigue abierto.