Feijóo mot rätten att bli sjuk
När Feijóo kallar "cancer" det faktum att en sjuk arbetare får sin lön, tillkännager han vilken värld han har i sitt huvud. Det är en varning till sjömän i Spanien, med tanke på den hypotetiska ankomsten av en höger- och extremhögerregering. Inför baskiska affärsmännens krets har Alberto Núñez Feijóo uttalat att frånvaro från arbetet är "en cancer" som kostar 30 000 miljoner euro, och har lovat att han, vare sig han styr med eller utan avtal med fackföreningarna, ska fatta ett beslut.
Beslutet, översatt, går ut på att sänka lönen och förmånerna för dem som inte går till jobbet, vare sig det beror på sjukledighet, tjänstledighet eller någon annan frånvaro som inte ens bryr sig om att delas upp. Feijóo förnyar sig inte, eftersom det är det femtioelfte uttrycket för en ideologi som går i hela Europa och som strävar efter att, en efter en, upphäva erövringarna av den sociala staten. Låt oss börja med vad Feijóo helst inte tittar på.
Sjukdagar är överväldigande koncentrerade till manuella jobb, de som straffar kroppen: bära lådor, städa, leverera, uthärda fysiskt ansträngande dagar. Det är under dessa svåra förhållanden som ”frånvaro” mest blomstrar – även om det i icke-manuella arbeten finns andra typer av hälsokonsekvenser. Det säger redan nästan allt: offren är en direkt återspegling av dessa fysiska och psykiska tillstånd.
Om de förbättrades skulle antalet offer minska avsevärt. Alla som pratar med sjukvårdspersonal finner samma bild om och om igen: offer till följd av press, osäkerhet och i slutändan människokroppens svårighet att anpassa sig utan att bryta mot kriterierna för ekonomisk lönsamhet som arbetsgivarna kräver. Det finns också en faktor som Feijóo har ännu mindre intresse av att namnge, eftersom han pekar direkt på sitt eget partis regeringar.
Om många sjukdagar varar längre än nödvändigt beror det till stor del på nedskärningar av folkhälsan från de autonoma regionerna. När primärvården strypts och väntelistorna skjuter i höjden, kan en arbetare som behöver ett test, en konsultation med en specialist eller ett kirurgiskt ingrepp tillbringa veckor eller månader i limbo, utan att kunna återgå till arbetet eftersom systemet som ska bota dem får dem att vänta. Högern försämrar först folkhälsan och skandaliseras sedan av konsekvenserna av den försämringen.
Först gör det att systemet blir sjukt och presenterar det sedan som ett bevis på att det finns för många rättigheter. Och här är kärnan i saken, som jag har påpekat andra gånger. För affärsmännen Feijóo talade med är detta ett problem med "mänskliga resurser" som inte "presterar" tillräckligt.
Det är ingen slump att "mänskliga resurser" är vad ekonomiska fakulteter och affärsavdelningar kallar tekniken att "leda" människor inom maskineriet som utvinner mervärde. Uttrycket säger allt: arbetaren placerad på samma nivå som en hammare eller en skruv, ett verktyg som, när det slits och slutar ge nytta, kasseras. Inför denna logik måste vi komma ihåg något elementärt, nämligen att människor är människor, inte redskap, och vi är inte gjorda för att konsumera oss själva underordnade kapitalets cykel, till utmattande timmar och permanent tillgänglighet.
Inget av detta innebär att förneka att det finns fall av övergrepp, av arbetare som förlänger sjukskrivningen längre än de borde.
De finns förstås. Men det är värt att komma ihåg två saker. Den första, att vårdpersonal redan har kontrollmekanismer för att upptäcka och granska dem, särskilt efter 365 dagar, när ledningen övergår till National Social Security Institute; mekanismer som utan tvekan kan förbättras, men som finns.
Det andra, och viktigare, är att dessa fall är marginella. Högern agiterar dem som om de vore normen eftersom de fungerar som ett alibi: de förvandlar undantaget till ett argument för deras sanna mål, som är att inskränka allas rättigheter. Det finns också ett historiskt faktum som jag skulle vilja lyfta fram.
Sjukskrivningen som Feijóo klagar över fanns inte på 1800-talet, vilket verkar vara PP:s och den europeiska högerns verkliga referensmodell. Det var en värld utan arbetets prestationer, där tolv, tretton eller fjorton timmars dagar kedjades samman utan förmåner eller kompensation, utan något ansvar från arbetsgivaren, som hade arbetarens och hans familjs liv överlämnad till hans fullständiga barmhärtighet. Inför dessa förhållanden uppstod arbetarrörelsen, som inte bara förde med sig demokrati som ett formellt förfarande för att rösta vart fjärde år, utan just alla dessa sociala erövringar som européen just nu vill avveckla.
Att klaga på sjukskrivning är, innerst inne, att längta efter en tid då arbetarens kropp inte hade rätt att bli sjuk och när arbetsgivarnas övergrepp inte stod inför några gränser. Någon kanske invänder att jag överdriver, att högern inte strävar efter så mycket, att den bara föreslår gradvisa justeringar. Men låt dig inte luras: att gradualism är metoden.
Högern privatiserar inte plötsligt offentliga tjänster eller upphäver sociala rättigheter i ett slag; Det försämrar dem lite i taget, stryper deras finansiering och försvagar deras skyddskapacitet, och väntar på att den resulterande försämringen ska motivera en definitiv nedmontering. I hela Europa är ursäkten den minst viktiga, eftersom vi har sett den tyske förbundskanslern vädja till energikrisen eller konkurrensen från Kina för att skära ner en välfärdsstat som dessa högerpartier aldrig kände sig bekväma med. Låt oss inte glömma att människokroppen har gränser men att marknaden i sig själv inte erkänner dem: just därför finns det arbetsrättigheter.
Men vi har konservativa ledare som inte längre är engagerade i efterkrigstidens socialpakt som gav upphov till uppbyggnaden av institutioner som socialstaten; Istället tror de att allt detta är ett hinder för företagens ekonomiska tillväxt (och deras ägares fickor). Kort sagt, när Feijóo kallar "cancer" det faktum att en sjuk arbetare får sin lön, tillkännager han vilken värld han har i sitt huvud. Det är en varning till sjömän i Spanien, inför den hypotetiska ankomsten av en regering från höger och extremhöger.
Jag hoppas att vi hinner innan det byggs. Fördelen med den här typen av tal är att de lägger många kort på bordet.
Originalkälla
Publicerad av elDiario.es
7 july 2026, 22:07
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Feijóo contra el derecho a enfermar
Beskrivning
Cuando Feijóo llama “cáncer” al hecho de que un trabajador enfermo cobre su salario está anunciando qué mundo tiene en la cabeza. Es un aviso a navegantes en España, ante la hipotética llegada de un gobierno de la derecha y la extrema derecha Ante el Círculo de Empresarios Vascos, Alberto Núñez Feijóo ha afirmado que el absentismo laboral es “un cáncer” que cuesta 30.000 millones de euros, y ha prometido que, gobierne con o sin acuerdo con los sindicatos, tomará una decisión. La decisión, traducida, consiste en recortar sueldo y prestaciones a quien no acude a trabajar, sea por una baja médica, un permiso o cualquier otra ausencia que ni se molesta en desagregar. Feijóo no innova, ya que es la enésima expresión de un ideario que recorre toda Europa y que persigue deshacer, una a una, las conquistas del Estado social. Empecemos por lo que Feijóo prefiere no mirar. Las bajas laborales se concentran de forma abrumadora en los trabajos manuales, esos que castigan el cuerpo: cargar cajas, limpiar, repartir, aguantar jornadas físicamente extenuantes. Es en esas condiciones duras donde florece mayoritariamente el “absentismo” —aunque en los trabajos no manuales hay otro tipo de consecuencias sanitarias—. Eso ya lo dice casi todo: las bajas son el reflejo directo de esas condiciones físicas y psicológicas. Si mejorasen, el número de bajas caería de manera considerable. Cualquiera que hable con profesionales de la sanidad se encuentra el mismo cuadro una y otra vez: bajas producto de la presión, de la precariedad y, en el fondo, de la dificultad del cuerpo humano para adaptarse sin romperse al criterio de la rentabilidad económica que exigen los empresarios. Hay, además, un factor que Feijóo tiene todavía menos interés en nombrar, porque señala directamente a los gobiernos de su propio partido. Si muchas bajas se prolongan más de lo necesario es, en buena medida, por los recortes en la sanidad pública por parte de las comunidades autónomas. Cuando se estrangula la atención primaria y se disparan las listas de espera, un trabajador que necesita una prueba, una consulta con el especialista o una intervención quirúrgica puede pasar semanas o meses en el limbo, sin poder reincorporarse porque el sistema que debería curarlo lo hace esperar. La derecha deteriora primero la sanidad pública y después se escandaliza por las consecuencias de ese deterioro. Primero provoca la enfermedad del sistema y luego la presenta como prueba de que sobran derechos. Y aquí está el núcleo del asunto, como he señalado otras veces. Para los empresarios a los que hablaba Feijóo, esto es un problema de “recursos humanos” que no “rinden” lo suficiente. No por casualidad “recursos humanos” es como se llama en las facultades de economía y los departamentos empresariales a la técnica de “gestionar” a las personas en el seno de la maquinaria extractora de plusvalía. La expresión lo dice todo: el trabajador situado al mismo nivel que un martillo o un tornillo, una herramienta que, cuando se desgasta y deja de rendir beneficio, se descarta. Frente a esa lógica hay que recordar algo elemental, a saber, que las personas somos seres humanos, no engranajes, y no estamos hechas para consumirnos subordinadas al ciclo del capital, a las horas extenuantes y a la disponibilidad permanente. Nada de esto significa negar que existan casos de abuso, de trabajadores que estiran una baja más de lo debido. Existen, claro. Pero conviene recordar dos cosas. La primera, que los profesionales sanitarios ya cuentan con mecanismos de control para detectarlos y revisarlos, especialmente a partir de los 365 días, cuando la gestión pasa al Instituto Nacional de la Seguridad Social; mecanismos que sin duda pueden mejorarse, pero que existen. La segunda, y más importante, que esos casos son marginales. La derecha los agita como si fueran la norma porque le sirven de coartada: convierte la excepción en argumento para su verdadero objetivo, que es recortar el derecho de todos. Hay, además, un dato histórico que quisiera destacar. Las bajas laborales de las que se queja Feijóo no existían en el siglo XIX, que parece ser el verdadero modelo de referencia del PP y de las derechas europeas. Aquel era un mundo sin conquistas del trabajo, en el que se encadenaban jornadas de doce, trece o catorce horas sin prestación ni indemnización, sin responsabilidad alguna del empresario, que tenía a su completa merced la vida del trabajador y la de su familia. Frente a esas condiciones se levantó el movimiento obrero, que trajo no solo la democracia como procedimiento formal de votar cada cuatro años, sino precisamente todas estas conquistas sociales que ahora las derechas europeas quieren desarmar. Quejarse de las bajas es, en el fondo, añorar un tiempo en que el cuerpo del trabajador no tenía derecho a enfermar y en el que los abusos de los empresarios no enfrentaban límites. Alguien podrá objetar que exagero, que la derecha no aspira a tanto, que solo propone ajustes graduales. Pero conviene no engañarse: ese gradualismo es el método. La derecha no privatiza de golpe los servicios públicos ni deroga de un plumazo los derechos sociales; los deteriora poco a poco, estrangulando su financiación y debilitando su capacidad de protección, y espera a que la degradación resultante justifique el desmantelamiento definitivo. En toda Europa la excusa es lo de menos, como hemos visto al canciller alemán apelar a la crisis energética o a la competencia de China para recortar un Estado del bienestar con el que estas derechas nunca se sintieron cómodas. No olvidemos que el cuerpo humano tiene límites pero que el mercado, por sí solo, no los reconoce: precisamente por eso existen los derechos laborales. Pero tenemos dirigentes conservadores que no están ya comprometidos con el pacto social de posguerra que dio lugar a la construcción de instituciones como el Estado social; en su lugar piensan que todo esto es un obstáculo para el crecimiento económico de las empresas (y de los bolsillos de sus propietarios). En definitiva, cuando Feijóo llama “cáncer” al hecho de que un trabajador enfermo cobre su salario está anunciando qué mundo tiene en la cabeza. Es un aviso a navegantes en España, ante la hipotética llegada de un gobierno de la derecha y la extrema derecha. Ojalá estemos a tiempo de que no llegue a construirlo. La ventaja de este tipo de discursos es que ponen muchas cartas sobre la mesa.
