EU-domstolens dom för de spanska domstolarna: amnestin strider inte mot europeisk lag

En av domarna från EU-domstolen hänvisar, med respektfull häftighet, till hur de spanska domstolarna ska agera när de tillämpar amnestilagen: domarna måste utfärda ett beslut om utplåning av ansvar, utan ytterligare utvärderingar. Punkt 119 är ett mer än självklart budskap till de domstolar som hittills inte har agerat på detta sätt. EU-domstolen stöder amnestilagen som ett medel för "nationell försoning".

Vi har redan haft en lång tid då vissa spanska rättsliga resolutioner, när de finns i media, är onödigt långrandiga och blir förutsägbara, inte av juridiska skäl utan av politiska skäl. Detta faktum, tillsammans med de systematiska läckorna av innebörden av domsluten, gör att vi i den här typen av fall upplever ett kritiskt ögonblick i våra domstolar som en dag måste korrigeras, helt enkelt för att justitie alltid måste visa ett strikt allvar, och med den här typen av snedsteg visar den det inte alls. Ovanstående är uppenbart när vi observerar hur Europeiska unionens domstol fungerar.

För det första har det inte skett en enda läcka av domen, vilket har räddat oss från att behöva stå ut med profeter som vanligtvis förutspår i media innebörden av en resolution, efter skvaller från någon skamlös intresserad part. För det andra är de två meningarna korta (38 och 28 sidor), precisa, fullständiga och mycket välmotiverade, och ger ett korrekt svar på alla frågor som ställs, utan att falla in i subjektiva kommentarer som kan avslöja fördomar, fientligheter, sympatier eller enkel politisk läggning. Och för det tredje, just på grund av ovanstående, var domstolens utslag fullt förutsebart för alla som känner till europeisk rätt.

Och det kallas rättssäkerhet, vilket också är vad domstolarna i alla fall måste gynna. Tja, EG-domstolen säger i sina två avgöranden i huvudsak att amnestin inte strider mot europeisk lag, som garanterar att stater, i utövandet av sin lagstiftningsautonomi, kan besluta att använda detta instrument. Och att avsikten med den organiska amnestilagen dessutom är att främja nationell försoning i ett specifikt fall, vilket gör att denna institution kan tillämpas även vid terroristbrott.

Och sanningen är att domstolen inte kunde säga något annat. Amnestiinstrumentet finns i praktiken eller potentiellt, på ett eller annat sätt, i alla EU:s medlemsstater, under utövandet av deras suveränitet. Att konstatera att amnestin som institution strider mot europeisk lag skulle ha inneburit en politisk konflikt av enorm omfattning som i onödan skulle ha passerat de spanska gränserna.

Å andra sidan tar en av meningarna också upp den möjliga inverkan av jämställdhetsprincipen, på grund av att vissa fakta har fått amnesti och inte andra som skulle kunna vara analoga. EG-domstolen ser inte alls detta problem, eftersom den förstår att de amnestierade händelserna är tillräckligt individualiserade och beslutet att amnestiera dem är vederbörligen motiverat, just för detta mål med nationell försoning. Dessa ord stöder utan tvekan den dom om amnestilagen som redan har meddelats av den spanska författningsdomstolen och gör det faktiskt mycket lätt för dem att vägleda innebörden av sina framtida uttalanden.

För det tredje hade amnestilagen undergrävts, vilket kunde ha brutit mot europeisk lag genom amnesti för förskingringsbrott som äventyrade den gemensamma europeiska kassan. Vid denna tidpunkt, med delikat kraft, slår EG-domstolen fast att så inte är fallet med tanke på de belopp och poster som det handlar om, som bara påverkar den nationella budgeten, och att även om beloppen hade tjänat till att främja Kataloniens utsöndring, så skulle det inte heller vara fallet, eftersom territoriet i detta fall skulle upphöra att vara en del av Europeiska unionen, med avbrott i ytterligare, utan avbrott, utan avbrott i budgeten. Som hände i fallet med Brexit till exempel.

Detta förkastar helt detta argument, även om det också löser, på återhämtningen, en av de redan bortglömda frågorna som diskuterades mest under processen: om Katalonien uppnår självständighet skulle det upphöra att vara en del av Europeiska unionen. Uppenbarligen, om inte en annan, mindre traumatisk lösning skulle kunna gynnas politiskt, som EG-domstolen, som inte kunde vara annorlunda, inte nämner. Slutligen hänvisar en av meningarna, återigen med respektfull häftighet, till hur de spanska domstolarna ska agera vid tillämpningen av amnestilagen.

Enligt EG-domstolen måste domare utfärda ett beslut om att undanröja ansvar, utan ytterligare utvärderingar. Den punkten 119 i det längre straffet är ett mer än uppenbart budskap till de domstolar som hittills inte har agerat på det sättet och faktiskt främjar tvärtom. Med tanke på allt ovanstående återstår bara att vänta på författningsdomstolens utslag, som det är rimligt att förutse kommer att vara helt förenligt med allt ovanstående, givet dess utslag av den 26 juni 2025.

Men när det gäller resten av domstolarna går vi återigen, tyvärr, in i det oförutsedda området. Det återstår att se om Högsta domstolen vidhåller sin ståndpunkt att – helt utanför lagstiftarens uppenbara vilja – anse att den förskingring som fördömts i dess dom inte omfattas av amnestilagen, en fråga där det för övrigt är möjligt att författningsdomstolen kommer in, även om det återstår att se om den gör det och i vilken utsträckning. Och vi måste också vara medvetna om vad resten av domstolarna med pågående mål om tillämpningen av denna lag säger.

Domstolens ord har varit kraftfulla: "I detta sammanhang är skyldigheten för nationella domstolar att utfärda ett beslut om upphävande av ansvar utan att bedöma anklagelserna och befriande bevis som är en naturlig del av själva principen om amnesti. När det fastställs att beteendet i fråga faller inom tillämpningsområdet för amnestin, måste den domstol som behandlar ett ansvarsförfarande utan att tidigare bedöma det och bedöma det med anklagelserna. bevis.” Det är omöjligt att vara mer direkt och lämna absolut inget utrymme för tvetydigheter.