En marionettkung
Det är meningslöst att lura sig själv, politiken med den marockanska grannen har alltid handlat om underkastelse eller mutor. De som tror att utan Pedro Sánchez hade något liknande inte hänt i Ceuta, jag tror att de har fel. 1898 fanns det inga sociala nätverk när pressen i Washington DC i april meddelade att USA:s kongress förklarade krig mot Spanien med den tydliga avsikten att behålla Kuba och Filippinerna. Det var inte så mycket uppståndelse i den spanska metropolen, knappt någon fick reda på det.
Sedan blev allt klart, efter ett kort och oproportionerligt krig tog USA över det som fanns kvar av imperiet. Spanien hamnade i en stor depression. Donald Trump måste ha lärt sig av det. 1975 fanns det inga nätverk heller och pressen var en diktatur.
Många saker om Sahara återstår fortfarande att klargöra, bland annat rollen som tronsökande Juan Carlos de Borbón. Med Franco och hans morer och med Sahara vågade de också, fastän han höll på att dö, som om han levde och hade det bra, de gjorde ett krig med falsk flagg i Ifni, gömda av de där patrioterna med den lilla flaggan till och med på hundens halsband. I båda fallen låg den nordamerikanska partnern bakom.
Det är meningslöst att lura sig själv, politiken med den marockanska grannen har alltid handlat om underkastelse eller mutor. De som tror att utan Pedro Sánchez hade något liknande inte hänt i Ceuta, jag tror att de har fel. Sedan dess självständighet har Marocko varit en krönt diktatur, bakom de rituella ceremonierna för feodal efterlevnad finns ett folk som, trots trompe l'oeil, lever i misär, med miljoner av sina infödda i ekonomisk och social exil.
Utan några andra mål än att upprätthålla majzen, en domstol fylld av opportunister och översittare, identifierar Marocko sig i permanent irredentism och, precis som andra diktaturer, i sin överflöd, som folket slutar med att betala för, som de kommer att göra efter fotbolls-VM. Den förvirrade och lurade folkmassan som gick in i Ceuta trodde att de skulle till paradiset. Vilket annat paradis flydde han ifrån?
Det har varit en kraftdemonstration av hans kungliga satrap, ja, men också ett gigantiskt foto av hans elände och förtvivlan över de förhållanden som marockanerna lever under. Marocko, genom att upprätthålla en rovmonarki, kolonisationens dotter, har inga betänkligheter att underkuva sitt folk och på vägen sälja sin värdighet mot de mest behövande arabernas intressen, såsom palestinierna, i händerna på USA:s och Israels delade imperialism, de sistnämnda alltid med makten i den tidigare nämnda majzen. Bland den desperata folkmassan dominerade en klagan: Jag vill inte återvända till Marocko, kanske till och med regimens infiltratörer hade föredragit att inte återvända.
Dockmonarken i Israels och USA:s tjänst måste nu hantera denna återgång till misären. Det som just hände i Ceuta har jämförts med den gröna marschen. Det är bekvämt att jämföra, varför inte, efter det, är kungariket Spanien en konstitutionell och demokratisk monarki, även om förrädare finns i överflöd bland den opportunistiska högern; Konungariket Marocko förblir ett tyranni.
Om vi jämför bilderna kommer vi att se hur deras folk om femtio år, som används som kanonmat, fortfarande är en trasig skara, utan hopp eller illusioner, förutom utanför Marocko. Varken invånarna i Ceuta, naturligtvis, eller deras undersåtar vill vara marockaner.
Originalkälla
Publicerad av elDiario.es
2 august 2026, 23:18
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Un rey pelele
Beskrivning
Es inútil engañarse, las políticas con el vecino marroquí siempre han sido de sometimiento o de sobornos. Los que piensan que sin Pedro Sánchez no hubiera pasado algo parecido en Ceuta, creo que se equivocan. En 1898 no había redes sociales cuando la prensa de Washington DC anunció en el mes de abril que el Congreso de los Estados Unidos declaraba la guerra a España con la descubierta intención de quedarse con Cuba y Filipinas. No hubo tanto revuelo en la metrópolis española, apenas se enteró nadie. Luego quedó todo claro, tras una breve y desproporcionada guerra, los Estados Unidos se apoderaron de lo que quedaba del imperio. España cayó en una gran depresión. De aquello habrá aprendido Donald Trump. En 1975 tampoco había redes y la prensa era la propia de una dictadura. Aún quedan por aclarar muchas cosas sobre el Sáhara, entre otras el papel del pretendiente al trono, Juan Carlos de Borbón. Con Franco y sus moros y con el Sáhara también se atrevieron, aunque estaba moribundo, como estando vivito y coleando montaron una guerra de falsa bandera en Ifni, ocultada por esos patriotas de banderita hasta en el collar del perrito. En ambos casos, detrás estaba el socio norteamericano. Es inútil engañarse, las políticas con el vecino marroquí siempre han sido de sometimiento o de sobornos. Los que piensan que sin Pedro Sánchez no hubiera pasado algo parecido en Ceuta, creo que se equivocan. Marruecos desde su independencia es una dictadura coronada, tras las ceremonias rituales de acatamiento feudal hay un pueblo que, a pesar de los trampantojos, vive en la miseria, con millones de sus naturales en el exilio económico y social. Sin otros objetivos que mantener el majzen, corte rellena de oportunistas y abusones, Marruecos se identifica en el irredentismo permanente y, como otras dictaduras, en sus opulencias, que acaba pagando el pueblo, como hará tras los mundiales de fútbol. La multitud desaliñada y engañada que cruzó a Ceuta creyó que iba al paraíso. ¿De qué otro paraíso huía? Ha sido una demostración de fuerza de su sátrapa real, sí, pero también una foto gigantesca de su miseria y de la desesperación por las condiciones en las que viven los marroquíes. Marruecos por mantener una monarquía depredadora, hija de la colonización, no tiene ningún escrúpulo en someter a su pueblo y, de camino, vender su dignidad contra los intereses de los árabes más necesitados, como los palestinos, en manos del imperialismo compartido de EEUU e Israel, este último siempre con poder en el majzen citado. Entre la muchedumbre desesperada dominaba un lamento, no quiero volver a Marruecos, quizá incluso los infiltrados del régimen habrían preferido no volver. El monarca pelele al servicio de Israel y EEUU tiene ahora que gestionar esa vuelta a la miseria. Se ha comparado lo que acaba de pasar en Ceuta con la Marcha Verde. Conviene comparar, por qué no, después de aquello, el reino de España es una monarquía constitucional y democrática, aunque abunden los traidores entre la derecha oportunista; el reino de Marruecos sigue siendo una tiranía. Si comparamos las fotos veremos cómo en cincuenta años, su pueblo, utilizado como carne de cañón, sigue siendo una multitud desarrapada, sin esperanzas ni ilusiones, salvo fuera de Marruecos. Ni los ceutíes, por supuesto, ni sus súbditos quieren ser marroquíes.
