Dumile Feni: en "Guernica" under apartheid
Reina Sofía-museet har lanserat "Historia upprepar sig inte, men rimmar", en cykel som är utformad för att relatera "Guernica" med verk som uppstod i en annan tid och andra breddgrader, men som kan engagera sig i en fruktbar dialog med Picassos väggmålning. Denna första del innehåller den sydafrikanska Dumile Feni (1942-1991) med "African Guernica", som först ställdes ut 1967 på Galleri 101 i Johannesburg. Där måste det bekräftas som ett ovanligt förslag, på nästan tre m2, gjort med träkol och penna på tidningen, vars ambition översköljde ett sammanhang som förvisade svarta konstnärer till produktion av hantverk för turistmarknaden.
Även om det inte var konstnären som namngav verket på detta sätt, verkar det logiskt att anta att Dumile kände till Picassos arbete genom reproduktioner. Båda "Guernicas" delar viljan att förvandla bilden till ett fördömande av tyranni, oavsett om det är den fascistiska förödelsen eller våldet från den rasistiska apartheidregimen. Utöver titeln hänvisar likheten mellan de två verken inte så mycket till ett förhållande av direkt släktskap som till ett nätverk av formella, ikonografiska och tematiska resonanser vars närhet intensifieras av själva utställningskonceptet.
Här artikuleras Dumiles teckning mindre från det pikassiska språkets symboliska förtätning, lika tydligt sammanvävd som en konstellation av tragiska emblem, än från en annan uttrycksfullhet, av visionär partiskhet, groteska bilder och fantasmatisk densitet, som kan framkalla namn så olika från den västerländska bildtraditionen som El Bosco eller Solana. Uppsättningen kompletteras med ett kort men betydande urval av verk av Dumile som gör att vi kan uppskatta bredden i en rekord som pendlar mellan observationen av den mänskliga och symboliska utarbetandet. Bland dem utmärker sig, för sin ambition och unikhet, "Du skulle inte känna igen Gud även om han spottade i ditt öga", en 53-meters pappersrulle där en öppen sekvens av figurer, djur och ord artikulerar en imaginär där minne, andlighet, populärkultur och politisk drivkraft konvergerar.
Utställningen kurateras av Tamar Garb, professor i konsthistoria. I rumsbroschyren kan du läsa en uppsats av honom som rekonstruerar Dumiles sociala och estetiska koordinater, ifrågasätter en eurocentrisk läsning av hans införande i konsthistorien och avslöjar några av utställningens huvudsakliga konceptuella problem. En av dem är återaktiveringen av "Afrika" och "afrikanen" som breda diskussionskategorier, med risken att återinföra de generaliseringar som den avser att avaktivera.
Men den mest märkbara spänningen uppstår på ett annat plan. Uppsatsen insisterar med rätta på att det inte är lämpligt att tala om inflytande i enkla termer, att Dumile inte är en derivatkonstnär och att hans jämförelse med Picasso har formulerats dåligt av de dominerande berättelserna. Samma prov fortsätter dock att ta "Guernica" som huvudram för läsbarhet.
Därför samexisterar försöket att återställa Dumile till den stora berättelsen om konstnärlig modernitet från sin egen position fortfarande med behovet av att passera, åtminstone delvis, genom Picassos tutelära skugga.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
31 march 2026, 12:00
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Dumile Feni: un 'Guernica' bajo el Apartheid
Beskrivning
El Museo Reina Sofía ha puesto en marcha 'La historia no se repite, pero rima', un ciclo concebido para poner en relación el 'Guernica' con obras surgidas en otro tiempo y otras latitudes, pero capaces de entablar un diálogo fructífero con el mural de Picasso. En esta primera entrega comparece el sudafricano Dumile Feni (1942-1991) con 'African Guernica', expuesta por primera vez en 1967 en la Gallery 101 de Johannesburgo. Allí hubo de afirmarse como una propuesta insólita, de casi tres m2, realizada con carboncillo y lápiz sobre papel de periódico, cuya ambición desbordaba un contexto que relegaba a los artistas negros a la producción de artesanía destinada al mercado turístico. Aunque no fue el artista quien tituló así la obra, parece lógico suponer que Dumile conociera la obra de Picasso a través de reproducciones. Ambos 'Guernicas' comparten la voluntad de convertir la imagen en denuncia de la tiranía, ya sea la devastación fascista o la violencia del régimen racista del Apartheid. Más allá del título, la semejanza entre ambas obras no remite tanto a una relación de filiación directa cuanto a una red de resonancias formales, iconográficas y temáticas cuya proximidad queda intensificada por el propio concepto expositivo. Aquí, el dibujo de Dumile se articula menos desde la condensación simbólica propia del lenguaje picassiano, tan nítidamente trabado como una constelación de emblemas trágicos, que desde una expresividad distinta, de sesgo visionario, imaginería grotesca y densidad fantasmática, capaz de evocar nombres tan diversos de la tradición pictórica occidental como El Bosco o Solana. El conjunto se completa con una escueta pero significativa selección de obras de Dumile que permite apreciar la amplitud de un registro que oscila entre la observación de lo humano y la elaboración simbólica. Entre ellas sobresale, por su ambición y singularidad, 'No reconocerías a Dios ni aunque te escupiera en el ojo', un rollo de papel de 53 metros donde una secuencia abierta de figuras, animales y palabras articula un imaginario en el que convergen memoria, espiritualidad, cultura popular y pulsión política. La exposición está comisariada por Tamar Garb, catedrática de Historia del Arte. En el folleto de sala puede leerse un ensayo suyo que reconstruye las coordenadas sociales y estéticas de Dumile, cuestiona una lectura eurocéntrica de su inserción en la Historia del Arte y deja asomar algunos de los principales problemas conceptuales de la muestra. Uno de ellos es la reactivación de 'África' y 'lo africano' como categorías amplias de discusión, con el riesgo de reintroducir las generalizaciones que pretende desactivar. Pero la tensión más notable se produce en otro plano. El ensayo insiste, con razón, en que no conviene hablar de influencia en términos simples, en que Dumile no es un artista derivativo y en que su comparación con Picasso ha sido mal formulada por los relatos dominantes. Sin embargo, la misma muestra sigue tomando el 'Guernica' como marco principal de legibilidad. De ahí que el intento de restituir a Dumile al gran relato de la modernidad artística desde una posición propia conviva todavía con la necesidad de pasar, al menos en parte, por la sombra tutelar de Picasso.
