Disorder som intelligens i Isabel Coixet
Jag tar en titt på recensionerna som gjordes av den första filmen jag såg av Isabel Coixet, 'Map of the Sounds of Tokyo' (2009) och jag ser med förvåning – hon är den regissör som har flest Goyas i historien – att de var hemska: «Det fungerar inte (...). Problemen börjar med manuset (...). Det går förlorat i en ritual av fraser som är för påverkade för känslor, för schematiska (...). "Ingenting är trovärdigt", sa 'El Mundo «Jag har känslan av att veta vad som kommer att hända (...).
Jag tror ingenting, även om allt är väldigt vackert, väldigt lyriskt, väldigt slitet (...). "Det verkar dumt för mig", sa "El País".
Jag älskade det. Och 'It Snows in Benidorm' (2020) verkar väsentligt för mig (recensionerna var bättre: "Inte så mycket hans bästa film, kanske också, som hans mest gåtfulla, fulla och fria övning på bio (...). En långsam, nästan sömngångare, dikt på ytterkanten av nästan allting (...) lika fängslande som den är djupt vacker").
Manuset för båda är hennes och här är det, eftersom den här artisten, förutom National Cinematography Award (2020), är en tydlig och produktiv författare och krönikör. Och i den avslutande altartavlan/självporträttet av denna collageutställning – 'Roma, New York, Montolieu': en resa eller anteckningsbok med anteckningar, som i viss mån allt hans verk – förekommer flera av hans böcker: 'The secret life of words' (2005), 'Någon borde förbjuda söndagseftermiddagar' (2011) eller 'Inte alla ska älska dig' (2020). Isabel Coixet (Barcelona, 1960) är, låt mig överdriva, en iakttagare vars opinionsspalter just nu är en oas av relevans och allvar i en öken av banalt demagogiskt nonsens.
Det saknades bara en detalj för att kunna intyga att detta är en värdefull individ och det är kortfilmen 'One Hundred Years, You Everywhere', som presenteras för allmänheten för första gången i denna utställning, tillägnad ingen mindre än den brittiske kritikern John Berger (1926-2017), fader till en osannolik formel för att föra nära den samtida konstens teoretiska stiftelse av 'W'. (BBC, 1972) - på hundraårsdagen av hans födelse. Att veta hur man ser (till exempel aktuella, bipolära, idiotiska politiska nyheter) är inte lätt. Faktum är att galleriet har valt att presentera dessa tre serier av 'collage' - som ställdes ut på Thyssen-museet med titeln 'Collages: learning in disobedience', 2025, kurerade av Estrella de Diego - för figuren av labyrinten.
Det finns alltså en röd tråd som förenar verken genom hela utställningen eftersom "vart och ett [av collagen] är en labyrint i sig. De kan börja ses från ena eller andra sidan. Från botten till toppen eller från vänster till höger pekar varje ingång till en annan väg, en annan koppling", säger de i Max Estrella-galleriet.
Vi kan misstänka – kortfilmen är ett 'collage' där kritikens bilder blandas med bilder från raseringen av Gaza och andra – att det är den typ av (o)ordning – ideal – som konstnären föreslår: en berättelse där början och slutet och relationerna mellan händelserna väljs – slumpmässigt. «Du skär ut det som blir över från världen och klistrar tillbaka det i en ordning som inte fanns tidigare. Det är kanske den minst trubbiga definitionen av vad jag alltid gör, i vilket medium som helst”, skriver han.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
3 june 2026, 17:36
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
El desorden como inteligencia en Isabel Coixet
Beskrivning
Echo un vistazo a las críticas que se hicieron de la primera película que vi de Isabel Coixet, 'Mapa de los sonidos de Tokio' (2009) y veo con sorpresa –es la directora que más Goyas tiene de la Historia– que fueron pésimas: «No funciona (...). Los problemas empiezan por el guion (...). Se pierde en un ritual de frases demasiado afectadas para la emoción, demasiado esquemáticas (...). Nada es creíble», opinaba 'El Mundo'; «Tengo la sensación de saber lo que va a pasar (...). No me creo nada, aunque todo es como muy bonito, muy lírico, muy desgarrado (...). Me parece una tontería», decía 'El País'. A mí me encantó. Y 'Nieva en Benidorm' (2020) me parece esencial (las críticas fueron mejores: «No tanto su mejor película, que quizá también, como su más enigmático, pleno y libre ejercicio de cine (...). Un pausado, casi sonámbulo, poema al borde mismo de casi todo (...) tan arrebatadora como profundamente bella»). El guion de ambas es suyo y, a eso vamos, porque esta artista, además de Premio Nacional de Cinematografía (2020), es una escritora y articulista lúcida y prolífica. Y en el retablo/autorretrato final de esta exposición de collages –'Roma, New York, Montolieu': un cuaderno de viajes o de apuntes, como lo es en alguna medida toda su obra– aparecen varios libros suyos: 'La vida secreta de las palabras' (2005), 'Alguien debería prohibir los domingos por la tarde' (2011) o 'No te va a querer todo el mundo' (2020). Isabel Coixet (Barcelona, 1960) es, permítaseme la exageración, una observadora cuyas columnas de opinión son ahora mismo un oasis de pertinencia y seriedad en un desierto de estupideces demagógicas trilladas. Sólo faltaba un detalle para poder certificar que se trata de un individuo valioso y es el cortometraje 'Cien años, tú en todas partes', que se presenta por primera vez al público en esta exposición, dedicado nada menos que al crítico británico John Berger (1926-2017), padre de una improbable fórmula para acercar los fundamentos teóricos del arte contemporáneo al gran público –'Modos de ver' (BBC, 1972)– en el centenario de su nacimiento. Saber ver (por ejemplo, la actualidad política, bipolar, idiotizada) no es fácil. De hecho la galería ha optado, para presentar estas tres serie de 'collages' –que fueron expuestas en el Museo Thyssen con el título 'Collages: aprendizaje en la desobediencia', en 2025, con comisariado de Estrella de Diego–, por la figura del laberinto. Así, hay un hilo rojo que va uniendo las obras a lo largo de toda la exposición porque «cada uno [de los collages] es un laberinto en sí mismo. Se pueden empezar a ver por un lado o por el contrario. De abajo a arriba o de izquierda a derecha, toda entrada señala un camino distinto, una conexión distinta», dicen en la galería Max Estrella. Podemos sospechar –el cortometraje es un 'collage' en el que las imágenes del crítico se mezclan con las del arrasamiento de Gaza y otras– que ese es el tipo de (des)orden –ideal– que propone la artista: una historia en la que se eligen –aleatoriamente– el principio y el final y las relaciones entre los sucesos. «Recortas lo que te sobra del mundo y lo vuelves a pegar en un orden que no existía antes. Es, quizás, la definición menos obtusa de lo que hago siempre, en cualquier medio», escribe.
