Det slutliga ödet för "Wildcat" ligger i händerna på Christof Loy

Teatro de la Zarzuela avslutar en säsong av misstag som kommer för att rädda "El Gato Montés", operan av Manuel Penella som erövrade världen samtidigt som han gav sina samtida bränsle för diskussion. Verket hade premiär 1917 och bländade massorna och gjorde många andra nervösa genom att anta en traditionell tamburstil med tjurar, zigenare, banditer och nejlikans Andalusien. Penella var tvungen att förklara i en 'Autocrítica', som nu publiceras i bokprogrammet som redigerats av Zarzuela, att hans avsikt gick utöver vad som var uppenbart, men långt ifrån att blidka humöret, krönikerade 'El Gato Montés' symptomen på det pittoreska tills de blev något dödligt.

Och som stöd för en klyscha som fortfarande fortsätter att cirkulera, återvänder han till Teatro de la Zarzuela, ett referensrum vars skyldigheter inkluderar att studera, integrera och återuppfinna verk som krockar med deras egen extemporeitet. Det får inte vara lätt att lösa och testerna fortsätter. Men här framträder regissören Christof Loy, välkänd inom operavärlden och som på senare år blivit en av de stora internationella anhängarna av zarzuela.

Saken uppmärksammar alla eftersom det är viktigt att någon som är ointresserad och saknar anknytning till frågan kommer för att belysa den. Loy är så fast besluten att göra det att han till och med har skapat sitt eget företag i samverkan med den musikaliska ledaren José Miguel Pérez-Sierra och flera sångare (på samma sätt som de aktionsgrupper som historiskt föreslagit initiativ som konstruktionen av själva Zarzuela-teatern). Los Paladines, som är namnet, har redan fått priset för bästa entreprenör på Operan!

German Awards och applåderna för shower som hans "Gran gala de zarzuela" och produktionen av "El barberillo de Lavapiés" av Barbieri, hade premiär på Teater Basel, i slutet av 2025, och som året därpå invigde Oviedo Spanish Lyric Theatre Festival. "Benamor", av Pablo Luna, har setts på Theater an der Wien. Madrid har nu premiär för 'El Gato Montés' i en ny produktion. Loy, som är en försvarare av visuell renhet och psykologisk penetration, verkar inte hitta på något som zarzuela inte har upplevt vid tidigare tillfällen, ibland ådragit sig esteticism, ibland utan att nå den grad av penetration som, nu ser vi, Penellas opera medger.

Och så, kort efter att ridån öppnats, framträder den imponerande fasaden på en andalusisk bondgård, som omedelbart kommer att fyllas med karaktärer som utsätts för öde och hjärtesorg. De nycklar som Loy tillhandahåller är otvetydiga och stöds av Albert Faurás sorgsna ljus och det uppriktiga utseendet på Robby Duivemans kostymer, som till en början är arrangerade från svart till grått, inklusive den blinkande figuren av Soleá klädd i blodrött. Men det som är fascinerande är att observera hur kroppslighet späds ut, lite i taget, i en mental plan som alla underkastar sig.

Ur ett visuellt perspektiv upprätthåller Loy trohet mot manuset och dess anvisningar genom att beskriva en transit som leder från bondgården till hotellet och från tjurfäktningsarenan till berget; från det inhemska rummets objektifierbara sanningslikhet till den sista tomma målningens gränslösa avgrund, med lätta inslag av grönska och en mulen atmosfär som antyder Vildkattens lya, där banditen dör med sin älskade Soleá i famnen. Det finns en höjdpunkt, som är målningen av andra akten i tjurfäktningsarenan, för här överlappar händelserna: på ena sidan syns torgets inre med kapellet och sjukstugans skylt, och på den andra tjurfäktningen, som förblir dold och från vilken ekot av den berömda pasodoble kommer fram. Scenspelet är oklanderligt, på grund av rörelsernas och positionernas grundlighet och detaljrikedom; Spänningen som målningen ackumulerar är smittsam och ligger i den ständiga friktionen mellan dramat kring tjurfäktarens tillfångatagande och agitationen av en väntan där karaktärer som inte är kapabla att lösa en ödesdiger och ofrånkomlig kraft skär sig.

I 'El Gato Montés' utvärderas den första akten, med stöd av berättelsen om ett superbt och mycket väl genomfört partitur, allt eftersom verket fortskrider, till allt mer syntetiska ramar vars scenplacering, i tredje akten, kräver pauser som bromsar den allmänna rytmen: det är en grå punkt i produktionen, som den ses och hörs i Zarzuela. För meningen som verket utsätts för är också resultatet av en märklig musikalisk version. José Miguel Pérez-Sierra befäster ett robust verk som låter starkt eftersom han på så sätt för in en orkester med ett plebejiskt sound i fållan och som endast genom tämjandet skapar en intressant kontinuitet och ett övertygande narrativ.

Den första skådespelaren i 'El Gato Montés' gör också sitt jobb. Den leds av den armeniska sopranen Mané Galoyan, som tecknar Soleá med kraft, rundhet och rundhet; Den underbara diskanten och dess förmåga till motstånd är jämförbara med gesterna från en karaktär som, även i döden, manifesterar absolut penetration. Rafael, tjurfäktarälskaren, är i händerna på den mexikanske tenoren Rodrigo Garull, som löser sitt framträdande med mod och extraordinär fasthet.

Hennes korta aria 'Señó, que no falte el való' var höjdpunkten i hennes framförande, utan att bortse från den välkända duetten med Soleá i början av andra akten, en punkt som saknar expansion. Kvar, bland de främsta, är Madridbarytonen David Ollers utmärglade och desperata Gato, inte frånvarande av arresteringar, men med en mer instabil och något grövre röst allteftersom föreställningen fortskred. Carol Garcías zigenare är mycket etablerad, så säker på sin garrotín tillsammans med de oklanderliga Little Singers of the ORCAM; Välplacerad Manel Esteve i rollen som Fader Antón, självsäkra María Rodríguez som Frasquita, och Gerardo Bullóns Concrete är rund.

I synnerhet måste vi komma ihåg den exakta närvaron av huvudkören i Teatro de la Zarzuela, regisserad av Antonio Fauró, och som, skapare av atmosfär och lokal färg, kommentator och förstärkare av handlingen, är sammanflätad med en stum karaktär, en gammal kvinna klädd i svart som korsar scenen i de klimatiska ögonblicken och lägger till en Lorca-blinkning som definitivt förseglar produktionen.