Det finns en plats för Alberto Ardid i MARCO
Ironi, paradoxer och humor översvämmer den här individens förslag av Vigo-konstnären Alberto Ardid (Vigo, 1986). I installationen 'Interactive work: DO NOT TOUCH' (2020) ser vi en projektor inuti en monter på en vit bas. I videon han kastar mot väggen ber projektorn att bli förstörd: "Koppla ur den här projektionen", "Stäng av den", "Jag har varit en projektor i hela mitt liv." "Det finns en plats" är ett individuellt förslag fullt av referenser till masskultur och den galiciska landsbygdens fantasi, filtrerad i nyckeln till galicisk retranca.
Representerad av Arniches 26-gallerierna och Trinta-galleriet från Compostela, skapar Ardid en mycket personlig nisch för sig själv i utställningsscenen. På senare år har han etablerat sitt blandade språk, mellan kontrasterande eller tvetydiga idéer, genom att använda kombinationen av symboliskt betonade material för att föreslå ironiska och/eller kritiska bilder av konsthistorien. Vakuumförpackade tavlor, velutin getingbon gjutna till brons, coviddamm förvandlats till en relik....
Volymbitar byggda med mycket lim och trasiga tegelstenar eller rester samlade i byggcontainrar. En av de trevligaste egenskaperna hos Alberto Ardids arbete är att han helt ignorerar sociala nätverk och spridningen av sitt arbete. I själva verket var den här utställningen designad för ett enda utrymme (en liggande eukalyptus, och det var allt) men det slutade med att den ockuperade bottenvåningen i MARCO, inklusive rummet där hans älskade Jorge Perianes planterade en biten jordhög, med biten liggande i närheten.
Perianes verk, 'Utan titel', skulle oavsiktligt vara ett av de mest outplånliga verken i museets utställningshistoria. På den andra uteplatsen förankrar Alberto Ardid en höstack till marken som oundvikligen påminner om 2008 års arbete av Perianes. Ardids förslag är fullt av blinkningar eller mer eller mindre djupa synskärpa.
Allvarligt, ja, lika proffsigt som suddgummiet som spikat på väggen som om en lärare hade kastat det på ett barn. 'Lugar' är en stor installation, en simulering av ett galiciskt berg i en bildnyckel av mark eller gårdar med de klassiska ramarna som markerar gränserna. Marcos i Galicien är en sorts lokal sport med låg effekt där din granne byter dem på natten och du byter dem under dagen. Höghusrummet blir därmed ett slags bildberg, ramar på golvet, på väggarna, trasigt porslin, glas, bråte, gulmålade rektanglar som vill bli de avgränsade fastigheterna...
Kort sagt privata och offentliga fastigheter på samma gång. I princip förstås blandad teknik som användningen av torra och våta tekniker tillsammans på samma underlag. Tja, Ardids språk är också blandat, puristiskt konceptuellt, referenser till 'povera' vid vissa tillfällen, realistiska vid andra. 'Sutura' (2018) är titeln på ett verk som riktar in sex paneler förenade av en fiktiv spricka och varje bild har sin formel: granit med lim, betong med häftklamrar, metall med lim, trä med tennlod, kartong med expanderad polyuretan och, den sjätte, papper med cement.
Ardid omformulerar kontinuerligt material, från arbete till arbete. Tegelstenar, cementbitar, keramik eller glas kommer och går, från utsidan till insidan, från ställningen till basen.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
18 june 2026, 13:05
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Hay lugar para Alberto Ardid en el MARCO
Beskrivning
La ironía, las paradojas o el sentido del humor inundan las propuestas de esta individual del artista vigués Alberto Ardid (Vigo, 1986). En la instalación 'Obra interactiva: NO TOCAR' (2020) vemos un proyector dentro de una vitrina sobre una peana blanca. En el vídeo que lanza a la pared, el proyector pide ser destruido: «Desconecta esta proyección», «Apágala», «Llevo toda mi vida siendo un proyector». 'Hay un lugar' es una propuesta individual repleta de referencias a la cultura de masas y al imaginario rural gallego, filtrada en clave de retranca gallega. Representado por las galerías Arniches 26 y la compostelana Trinta, Ardid se está haciendo un hueco personalísimo en el panorama expositivo. En estos últimos años, asienta su lenguaje mixto, entre ideas contrapuestas o ambiguas, utilizando la yuxtaposición de materiales tensionados simbólicamente para sugerir imágenes irónicas y/o críticas con la Historia del Arte. Pinturas envasadas al vacío, nidos de avispas velutinas fundidos a bronce, polvo de covid convertido en reliquia.... Pedazos de volúmenes construidos con mucho pegamento y ladrillos rotos o restos recogidos en los contenedores de obra. Una de las características más agradables del trabajo de Alberto Ardid es que pasa olímpicamente de las redes sociales y la difusión de su obra. De hecho, esta exposición fue pensada para un único espacio (un eucalipto tumbado, y ya) pero acabó ocupando la planta baja del MARCO, incluida la sala donde su querido Jorge Perianes plantaba un montículo de tierra mordido, con el bocado tumbado cerca. La obra de Perianes, 'Sin titulo', sería sin quererlo una de las obras más imborrables del historial expositivo del museo. En el segundo patio, Alberto Ardid ancla al suelo un pajar que rememora ineludiblemente aquella obra de 2008 de Perianes. La propuesta de Ardid está plagada de guiños o agudezas visuales más o menos profundas. Serias, eso sí, profesionales como el borrador clavado en la pared como si un maestro se lo hubiera tirado a un niño. 'Lugar' es una gran instalación, una simulación de un monte gallego en clave pictórica de terrenos o fincas con los clásicos marcos que señalizan las lindes. Los marcos en Galicia son una especie de deporte local de bajo impacto en el cual tu vecino los cambia por la noche y tú los cambias por el día. La sala de gran altura se convierte así en una especie de monte pictórico, marcos por el suelo, por las paredes, porcelana rota, cristales, escombros, rectángulos pintados de amarillo que quieren ser las fincas demarcadas... En fin, propiedades privadas y públicas a la vez. En principio, se entiende por técnica mixta el uso de técnicas secas y húmedas conjuntamente sobre un mismo soporte. Pues el lenguaje de Ardid es mixto asimismo, conceptual purista, referencias al 'povera' en unas ocasiones, realista en otras. 'Sutura' (2018) es el título de una obra que alinea seis paneles unidos por una grieta ficticia y cada imagen tiene su fórmula: granito con celo, hormigón con grapas, metal con cola, madera con soldadura de estaño, cartón con poliuretano expandido y, la sexta, papel con cemento. Ardid reformula continuamente los materiales, de obra en obra. Ladrillos, trozos de cemento, de cerámica o cristal, van y vienen, de fuera a dentro, del andamio a la peana.
