Den internationella extremhögerns agenda kapar spansk politik
Nationell prioritet, avreglering, det ofödda, valfusk... de stora frågorna som extremhögern använder sig av runt om i världen har blivit centrum för den nationella debatten, uppmuntrade av pakterna mellan PP och Vox och lagförslagen från Isabel Díaz AyusoVox lägger sina riktlinjer i sin återvändande till regeringarna med PP "Att alla överenskommelser med tillträde till kritik är enligt Voxism. lämnar mig väldigt lugn," försäkrade Alberto. Núñez Feijóo om regeringspakterna i Castilla y León, Extremadura, Aragonien och Andalusien, till vilken läggs budgetavtalet i Valencia. I dem alla är den "nationella prioriteringen" inskriven, ett koncept som Santiago Abascal har lyckats installera som axeln i den spanska politiska debatten och som de har återupptagit med Ceuta-krisen.
Men den nationella prioriteringen är inte en idé från Vox: den har varit en del av den internationella högerextrema agendan i decennier, liksom andra frågor där de flesta av argumenten i parlamentet, offentliga uttalanden och åsikter som uttrycks i media kretsar. Från betraktandet av de ofödda i regionen Madrid till avregleringen som förvandlades till en regeringsportfölj i Extremadura, och till och med de förebyggande insinuationerna av valfusk från oppositionen, importerar lokalpolitiken formler för ultraframgång från Frankrike, USA, Ungern eller Argentina, i en sorts karusell som, underblåst av kontroverser, inte gör något annat än någon annan fråga om sig själv. "Om extremhögerns ord dominerar debatten beror det också på att de demokratiska motberättelserna är svaga, defensiva och ofta bara reaktiva", analyserar historikern och högerextremisten Steven Forti. Folkpartiets allians – inte bara politisk utan också diskursiv – med Vox och vänsterns oförmåga att upprätthålla sin egen agenda inför behovet av att reagera på extremism, bidrar bara till själva berättelsen om extremhögern.
Le Pens nationella prioritet År 1985 föreslog National Front att separera sociala tjänster mellan fransmän och utlänningar. Jean-Marie Le Pen lade ett politiskt projekt till termen "nationell preferens" som myntades av Jean-Yves Le Gallou samma år i en bok. Le Pen publicerade själv The French First (Les français d'abord), där han tog upp förekomsten av ursprungsmedborgare framför invandrare som ett svar på ett förmodat "existentiellt hot" mot den franska identiteten.
En tid senare drev hans dotter Marine på för en större sanering av partiets mest flagranta rasistiska retorik för att öka dess valchanser. Inte ens Jean-Marie själv överlevde operationen, men konstigt nog gjorde den nationella preferensen, omdöpt till nationell prioritet. Nationella fronten – nu den nationella gruppen – har bibehållit nationell prioritet bland pelarna i sitt program, och inför valet 2027 tar den upp det inte bara som en identitetsdebatt, utan som en ekonomisk brådska att "återlämna sina pengar till fransmännen" till nackdel för sociala utgifter för den utländska befolkningen. "Det är inget annat än att prioritera människors rötter när de får tillgång till offentliga tjänster.
Det är vad många regeringar har gjort under åren", betonade det populära partiets generalsekreterare, Miguel Tellado, denna vecka. Detta är inte fallet med Frankrike, trots Marine Le Pen. Ja, det finns exempel på skärpta krav på migranter – inte prioriterade som sådana – i länder som Ungern och Polen eller i Giorgia Melonis Italien.
Ett steg till: remigrering Fadern till nationell prioritet, Le Gallou – som slutade med att gå med i Éric Zemmours ultra Reconquista-formation – har nyligen publicerat en bok som markerar nästa steg i logiken i Great Replacement Theory – idén att det finns en plan för att ersätta den lokala europeiska befolkningen med migranter.
Remigrering. För våra barns Europa föreslår en massiv utvisning av den utländska befolkningen (eller av annat etniskt ursprung) för att bevara den europeiska identiteten. Remigrering är en av Vox arbetshästar.
Även om man i dessa regionala förhandlingar har begränsat sig till att införa nationell prioritet, föreslog man redan för ett år sedan att åtta miljoner människor med invandrarursprung skulle utvisas från Spanien. I maj, vid Resum26 supremacistmötet i Porto, förklarade Vox talesman för demografisk nödsituation och socialpolitik, Rocío de Meer, kriterierna för vilka dessa massutvisningar bör genomföras: illegala invandrare, de som begår ett brott eller de som "använder sig av sociala tjänster" för att "de är kollapsade." För en vecka sedan, vid ett möte framför den marockanska ambassaden på grund av Ceuta-krisen, försvarade Vox-deputerad Carlos H. Quero att "ett annat Spanien är möjligt": "Det med repatriering, utvisning, remigrering och nationell prioritet." "När man normaliserar invandringens ramar som ett hot, tenderar den som är mest trovärdig att försvara järnhanden att stärkas, och det utrymmet idag ockuperas av Vox.
Deras referenser är inte europeisk kristdemokrati, utan Trump eller Bukele", säger statsvetaren Anna López Ortega, som understryker att själva debatten får konsekvenser. "Frågan är inte längre bara val, det är att den förändrar vem vi anser har rätt att vara en del av det politiska samfundet", förklarar författaren till The Extreme Right in Europe. Att diskutera koncept som tills för inte så länge sedan kunde ha verkat oacceptabla fungerar dessutom som en slöja för vad höger- och extremhögern inte vill visa: "I Valencia har denna debatt avlett uppmärksamheten från en budgetlag där 100 000 euro skärs bort från fackföreningar eller Röda Korset och där det inte är känt om budgeten för offentliga platser inom utbildning, hälsa eller residens kommer att öka." De oföddas flagga I början av denna månad godkände presidenten för Madrids kommun, Isabel Díaz Ayuso (PP), hennes lag om ofödda avlade, som kommer att ge tillgång till bistånd och skatteförmåner från det ögonblick "graviditeten är bevisad" och som erkänner embryot som en annan medlem av familjeenheten. "Varje liv är viktigt från första andetag och det är därför vi lagstiftar för de ofödda," hade Ayuso försäkrat i församlingen veckor innan. Återigen är detta inte en idé från Madrids president, utan är en del av en internationell strategi.
En som söker alternativ till frontal opposition mot abort – vilket kan generera fler avslag – genom positiva förslag: hjälp till mammor och den så kallade fosterpersonligheten (fostrets juridiska personlighet). Det handlar inte längre om det juridiska försvaret av födseln som kostade Alberto Ruiz Gallardón hans karriär, utan snarare en ny rättslig ram kopplad till socialt bistånd, beskattning eller civilrättsligt ansvar. Till exempel, i Georgia (USA), sedan 2022, kan ett foster inkluderas som ett "beroende" på skattedeklarationen, precis som i Utah.
Detta kriterium studeras av ytterligare ett dussin territorier. I andra stater räknas det ofödda barnet för att få tillgång till familjestöd. Hjärtslag mot abort Samtidigt som de godkänner en lag som "inte går emot någon eller något" och bara "krockar med fördomarna hos vissa medlemmar av vänstern", enligt talespersonen för Madrids regering, är samhället en av dem som utövar minst aborter i det offentliga systemet och vägrar att genomföra en folkräkning av motståndare som den är skyldig enligt lag.
Huvudstadens kommunfullmäktige godkände till och med, på begäran av Vox, ett program för att informera kvinnor om ett påstått postabortsyndrom utan något vetenskapligt stöd. Borgmästare José Luis Martínez Almeida fick backa. Samma sak hände med Vox avsikt att tvinga kvinnor som vill avbryta sina graviditeter att lyssna på fostrets hjärtslag eller ett 4D-ultraljud.
Förslaget skapade rubriker 2023 tack vare den dåvarande vicepresidenten för Junta de Castilla y León, Juan García-Gallardo, som replikerade en åtgärd som godkändes i Viktor Orbáns Ungern 2022. Den alliansen av Vox och PP slutade illa och i år lämnades frågan utanför förhandlingspunkterna. För närvarande avgör fostrets hjärtslag bara när en familj i Madrid förtjänar att betraktas som stor eller när den kan få hjälp, men hjärtslagsstriden är fortfarande närvarande längst till höger.
Samma månad presenterade Chiles president José Antonio Kasts parti ett projekt för att förhindra aborter för kvinnor som vägrar lyssna på fostrets hjärtslag. Den förebyggande bluffen med valfusk I slutet av juni, när en motion om misstroendevotum eller utlysande av val började övervägas som en möjlighet, gav PP som drivits av Vox sig helt och hållet på att mata ut bluffen om ett påstått bedrägeri i vardande. Konspirationsteorin gick utöver det vanliga och pekade ut ett slags "valteknik" genom vilken Pedro Sánchez regering avser att "tillverka två och en halv miljoner väljare" genom nationaliseringar av ättlingar till spanjorer som förvisats av Franco-diktaturen, tack vare den demokratiska minneslagen.
Madrids president, Isabel Díaz Ayuso, gav till och med en varning till den diplomatiska kåren: "Varje konsul och varje tjänsteman som beviljar nationalitet till någon som inte förtjänar det måste veta att de också skulle göra något olagligt. Och där finns varningen", sa hon. Att så tvivel om demokratiska processer är en bas i extremhögerns manual. 2020 fördömde Donald Trump att valet han förlorade mot Joe Biden hade stulits från honom.
Många av hans anhängare var så övertygade om att den anklagelsen resulterade i attacken mot Capitolium den 6 januari 2021, och det märkliga är att de fortsätter att vara det idag: enligt en undersökning fortsätter mer än 60 % att tro att det förekom bedrägerier. "Trumps försök att inte acceptera valresultatet var ett mycket allvarligt ögonblick för den amerikanska demokratin eftersom det berörde ett grundläggande element: den fredliga maktöverföringen", sa statsvetaren Pablo Berardi i en nyligen intervju. Inför ett mellanårsval som verkar komplext för Trump har magnaten återvänt till striden, återuppväckt det påstådda bedrägeriet 2020 och kritiserat ett valsystem som han avser att reformera. "Det är en sak att misstro en institution för att den inte fungerar bra, och en annan är att anse att alla institutioner som inte ger det svar man vill ha är olagliga", påpekade Berardi i denna fråga. Avreglering som en form av regering En av de första åtgärderna under Donald Trumps andra mandatperiod var skapandet av Department of Government Efficiency, en extern rådgivande kommitté inriktad på att minska de offentliga utgifterna och eliminera regleringsstandarder, som under sina första månader leddes av affärsmannen Elon Musk.
Javier Milei, en anarkokapitalist och libertär militant, och en stor emulator av Trumpistisk politik, fördubblade satsningen genom att inkludera ett ministerium för avreglering och omvandling av staten i sitt kabinett, med ansvar för att tillhandahålla en rättslig ram för sin motorsågs agerande. Nu har den impulsen tagit form i Extremadura, Andalusien, Castilla y León och Aragón som en av huvudlinjerna i pakten mellan Vox och PP. Extremaduras president María Guardiola (PP) har anförtrott Vox en avregleringsavdelning med kategorin vicepresidentskap och som av en slump också inkluderar portföljerna för socialtjänst och familj.
I Castilla y León omfattar avtalet även ett vicepresidentskap för avreglering och familj. I Andalusien är den andra vicepresidenten för Vox chef för ministeriet för turism, justitie, avreglering och lokal förvaltning och i Aragon har vicepresidentskapet en avdelning för avreglering, socialvård och familj. I decennier har kapitalism och nyliberalism fungerat som dominerande sunt förnuft och naturaliserat vissa premisser: marknadens företräde, misstro mot allmänheten, minskning av sociala rättigheter till budgetkostnader, normalisering av ojämlikhet.
Den högerextrema vågen har tagit dessa begrepp till en ny nivå: demoniseringen av sociala utgifter och statens medvetna nedmontering av de strukturer som stödjer välfärdsstaten. Spanien är inte längre ett undantag. Att ignorera klimatkrisen PP närmade sig återigen klimatförnekelse, vanlig på den nationella och internationella extremhögern, under vågen av bränder i juli.
Från de populära leden ifrågasatte de de vetenskapliga förklaringarna som varnar för hur intensiteten av bränder inte har slutat växa under de senaste decennierna och pekar på global uppvärmning orsakad av klimatförändringar orsakade av mänsklig aktivitet. "Klimatförändringar används som ett mantra så att vi inte pratar om regeringens misskötsel och vad de inte gör eller vad de slutar göra", svarade till exempel PP-talespersonen i kongressen, Ester Muñoz. "Under hela vår planets historia har klimatet förändrats, det är en sanning. Jag tror att det här som klimatförändringarna dödar, att klimatförändringarna är ansvarigt för allt är ett mantra som vänstern upprepar för att undvika att svara för det ansvar den har", fortsatte han med att säga. Ett tal som har sina ekon även utomlands.
När det gäller USA är listan lång: Trump tillkännagav sitt lands utträde ur Parisavtalet på sin första dag i ämbetet, vilket han gjorde redan under sin första mandatperiod; Mer än 7,5 miljarder dollar i subventioner för projekt för ren energi har eliminerats; har utlyst en "nationell energinödsituation" för att öka olje- och gasproduktionen; och har förespråkat ökad användning av kol som "rent och vackert".
Originalkälla
Publicerad av elDiario.es
15 august 2026, 22:37
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
La agenda de la ultraderecha internacional secuestra la política española
Beskrivning
Prioridad nacional, desregulación, no nacidos, fraude electoral... los grandes temas que las extremas derechas despliegan en todo el mundo se han convertido en el centro del debate nacional, jaleados por los pactos entre PP y Vox y las propuestas legislativas de Isabel Díaz AyusoVox impone sus líneas maestras en su regreso a los gobiernos con el PP “Que toda la crítica de los acuerdos con Vox sea ordenar el acceso a las ayudas conforme al arraigo me deja muy tranquilo”, aseguró Alberto Núñez Feijóo sobre los pactos de Gobierno en Castilla y León, Extremadura, Aragón y Andalucía, a los que se sumó el de presupuestos en la Comunitat Valenciana. En todos ellos se consagra la 'prioridad nacional', un concepto que los de Santiago Abascal han logrado instalar como eje del debate político español y que han relanzado con la crisis de Ceuta. Pero la prioridad nacional no es una ocurrencia de Vox: forma parte de la agenda de la ultraderecha internacional desde hace décadas, como otras de las cuestiones sobre las que giran la mayoría de las argumentaciones en el Parlamento, las declaraciones públicas, las opiniones vertidas en los medios de comunicación. Desde la consideración del no nacido en la Comunidad de Madrid a la desregulación convertida en cartera de Gobierno en Extremadura, e incluso las insinuaciones preventivas de fraude electoral por parte de la oposición, la política local importa fórmulas de éxito ultra de Francia, Estados Unidos, Hungría o Argentina, en una especie de carrusel que, alimentado por la polémica, no hace más que girar sobre sí mismo y dejar fuera cualquier otro asunto. “Si las palabras de la extrema derecha dominan el debate es también porque los contra-relatos democráticos son débiles, defensivos y, a menudo, meramente reactivos”, analiza el historiador y especialista en extrema derecha Steven Forti. La alianza –no solo política sino también discursiva– del Partido Popular con Vox y la incapacidad de la izquierda de sostener su propia agenda frente a la necesidad de reaccionar ante el extremismo, solo suma en la cuenta de la propia ultraderecha. La prioridad nacional de Le Pen En 1985, el Frente Nacional proponía separar los servicios sociales entre franceses y extranjeros. Jean-Marie Le Pen le ponía proyecto político al término “preferencia nacional” acuñado por Jean-Yves Le Gallou ese mismo año en un libro. El propio Le Pen publicó Los franceses primero (Les français d'abord), en el que abordaba la prevalencia de los ciudadanos de origen frente a los inmigrantes como respuesta a una supuesta “amenaza existencial” de la identidad francesa. Tiempo después, su hija Marine impulsó una gran limpieza de la retórica racista más flagrante del partido para aumentar sus posibilidades electorales. Ni el propio Jean-Marie sobrevivió a la operación, pero sí lo hizo, curiosamente, la preferencia nacional, rebautizada prioridad nacional. El Frente Nacional –ahora Agrupación Nacional– ha mantenido la prioridad nacional entre los pilares de su programa, y de cara a los comicios de 2027 la aborda no solo como un debate identitario, sino como una urgencia económica para “devolver su dinero a los franceses” en detrimento del gasto social destinado a la población extranjera. “No es más que primar el arraigo de las personas a la hora de acceder a los servicios públicos. Eso es lo que han hecho muchos gobiernos a lo largo de los años”, ha remachado esta semana el secretario general del Partido Popular, Miguel Tellado. No es el caso de Francia, mal que le pese a Marine Le Pen. Sí hay ejemplos de endurecimiento de los requisitos para migrantes –no de prioridad como tal– en países como Hungría y Polonia o en la Italia de Giorgia Meloni. Un paso más: remigración El padre de la prioridad nacional, Le Gallou –que acabó recalando en la formación ultra Reconquista de Éric Zemmour–, ha publicado recientemente un libro que marca el siguiente escalón en la lógica de la Teoría del Gran Reemplazo –la idea de que hay un plan para sustituir a la población local europea por migrantes–. Remigración. Por la Europa de nuestros hijos propone la deportación masiva de población extranjera (o de otro origen étnico) para preservar la identidad europea. La remigración es uno de los caballos de batalla de Vox. Aunque en estas negociaciones autonómicas se ha limitado a imponer la prioridad nacional, hace un año ya proponía la expulsión de España de ocho millones de personas de origen migrante. Este mes de mayo, en el encuentro supremacista Resum26, en Oporto, la portavoz de Vox sobre Emergencia Demográfica y Políticas Sociales, Rocío de Meer, explicó los criterios con los que se deberían hacer esas deportaciones masivas: inmigrantes ilegales, quienes cometan un delito o quienes “hacen uso de los servicios sociales” porque “están colapsados”. Hace una semana, en una concentración ante la embajada de Marruecos por la crisis de Ceuta, el diputado de Vox Carlos H. Quero defendía que “otra España es posible”: “La de la repatriación, de la deportación, de la remigración y de la prioridad nacional”. “Cuando normalizas el marco de la inmigración como amenaza, suele salir reforzado quien resulta más creíble defendiendo la mano dura, y ese espacio hoy lo ocupa Vox. Sus referentes no son la democracia cristiana europea, sino Trump o Bukele”, señala la politóloga Anna López Ortega, que hace hincapié en que el debate mismo tiene consecuencias. “La cuestión ya no es solo electoral; es que cambia quién consideramos que tiene derecho a formar parte de la comunidad política”, explica la autora de La extrema derecha en Europa. Además, discutir conceptos que hasta hace no mucho podían parecer inaceptables sirve como velo a aquello que derecha y ultraderecha no quieren mostrar: “En la Comunitat Valenciana, este debate ha desviado la atención de una Ley de presupuestos donde se recorta 100.000 euros a sindicatos o a Cruz Roja y donde no se sabe si aumenta el presupuesto para plazas públicas en educación, sanidad o residencias”, detalla López Ortega. La bandera del no nacido A principios de este mes, la presidenta de la Comunidad de Madrid, Isabel Díaz Ayuso (PP), aprobó su ley del concebido no nacido, que permitirá acceder a ayudas y beneficios fiscales desde el momento “en que se acredite el embarazo” y que reconoce al embrión como un miembro más de la unidad familiar. “Cada vida importa desde el primer suspiro y por eso estamos legislando para el no nacido”, había asegurado Ayuso en la Asamblea semanas antes. Otra vez, no se trata de una ocurrencia de la presidenta madrileña, sino que forma parte de una estrategia internacional. Una que busca alternativas a la oposición frontal al aborto –que puede generar más rechazo– a través de propuestas en positivo: ayudas a las madres y la llamada fetal personhood (personalidad jurídica del feto). Ya no se trata de la defensa legal del nascituru que le costó la carrera a Alberto Ruiz Gallardón, sino un nuevo marco jurídico vinculado a ayudas sociales, fiscalidad o responsabilidad civil. Por ejemplo en Giorgia (Estados Unidos) desde 2022 se puede incluir a un feto como “dependiente” en la declaración de impuestos, igual que en Utah. Este criterio está siendo estudiado por otra decena de territorios. En otros estados el hijo no nacido cuenta para acceder a asistencia social familiar. Latidos antiabortistas Mientras aprueba una ley que “no va en contra de nadie ni nada” y solo “colisiona con los prejuicios de algunos miembros de la izquierda”, según el portavoz del Gobierno de Madrid, la comunidad es una de las que menos interrupciones de embarazos practica en el sistema público y se niega a realizar un censo de objetores al que está obligada por ley. El Ayuntamiento de la capital llegó incluso a aprobar a instancias de Vox un programa para informar a las mujeres de un supuesto síndrome postaborto sin ningún aval científico. El alcalde José Luis Martínez Almeida, tuvo que dar marcha atrás. Lo mismo ocurrió con la intención de Vox de obligar a las mujeres que quieren interrumpir su embarazo a escuchar los latidos del feto o una ecografía 4D. La propuesta saltó a los titulares en 2023 de la mano del entonces vicepresidente de la Junta de Castilla y León, Juan García-Gallardo, que replicaba una medida aprobada en la Hungría de Viktor Orbán en 2022. Aquella alianza de Vox y PP acabó mal y este año el asunto se quedó fuera de los puntos de negociación. De momento, los latidos del feto solo determinan cuándo una familia de Madrid merece ser considerada numerosa o cuándo puede recibir ayudas, pero la batalla del latido sigue presente en la ultraderecha. Este mismo mes el partido del presidente chileno José Antonio Kast presentó un proyecto para impedir abortar a las mujeres que se nieguen a escuchar el latido fetal. El bulo preventivo de fraude electoral A finales de junio, cuando empezaba a plantearse como posibilidad una moción de censura o la convocatoria de elecciones, el PP empujado por Vox se entregó de lleno a alimentar el bulo de un supuesto fraude en ciernes. La teoría conspirativa iba más allá de lo habitual y señalaba una especie de “ingeniería electoral” por la que el Gobierno de Pedro Sánchez pretende “fabricar dos millones y medio de votantes” a través de las nacionalizaciones de los descendientes de españoles exiliados por la dictadura franquista, gracias a la Ley de Memoria Democrática. La presidenta de Madrid, Isabel Díaz Ayuso, hizo incluso una advertencia al cuerpo diplomático: “Cada cónsul y cada funcionario que otorgue la nacionalidad a quien no la merece ha de saber que también estaría haciendo algo ilegal. Y ahí queda el aviso”, dijo. Sembrar dudas sobre los procesos democráticos es un básico del manual de la ultraderecha. En 2020 Donald Trump denunció que le habían robado las elecciones que perdió contra Joe Biden. Tan convencidos estaban muchos de sus seguidores que aquella acusación cuajó en el ataque al Capitolio del 6 de enero de 2021, y lo curioso es que hoy lo siguen estando: según una encuesta, más del 60% continúa creyendo que hubo fraude. “El intento de Trump de no aceptar el resultado electoral fue un momento muy grave para la democracia estadounidense porque tocaba un elemento básico: la transferencia pacífica del poder”, señalaba el politólogo Pablo Berardi en una reciente entrevista. Frente a unas elecciones de mitad de mandato que se presentan complejas para Trump, el magnate ha vuelto a la carga resucitando el supuesto fraude de 2020 y criticando un sistema electoral que pretende reformar. “Una cosa es desconfiar de una institución porque no funciona bien, y otra es considerar que cualquier institución que no da la respuesta que uno quiere es ilegítima”, señalaba Berardi sobre este asunto. La desregulación como forma de Gobierno Una de las primeras medidas del segundo mandato de Donald Trump fue la creación del Departamento de Eficiencia Gubernamental, un comité asesor externo enfocado en recortar el gasto público y eliminar normas regulatorias, que en sus primeros meses fue dirigido por el empresario Elon Musk. Javier Milei, militante anarcocapitalista y libertario, y gran emulador de las políticas trumpistas, redobló la apuesta incluyendo en su Gabinete un Ministerio de Desregulación y Transformación del Estado, encargado de dar un marco jurídico a la acción de su motosierra. Ahora ese impulso ha tomado forma en Extremadura, Andalucía, Castilla y León y Aragón como una de las líneas maestras del pacto entre Vox y PP. La presidenta extremeña María Guardiola (PP) ha encargado a Vox una Consejería de Desregulación con categoría de vicepresidencia y que casualmente incluye también las carteras de Servicios Sociales y Familia. En Castilla y León, el acuerdo también incluye una vicepresidencia de Desregulación y Familia. En Andalucía, el vicepresidente segundo de Vox es el titular de la Consejería de Turismo, Justicia, Desregulación y Administración Local y en Aragón la vicepresidencia incorpora un Departamento de Desregulación, Bienestar Social y Familia. Durante décadas, el capitalismo y el neoliberalismo han operado como sentido común dominante, naturalizando determinadas premisas: la primacía del mercado, la desconfianza hacia lo público, la reducción de derechos sociales a costes presupuestarios, la normalización de la desigualdad. La ola de ultraderecha ha llevado esos conceptos a un nuevo nivel: la demonización del gasto social y el desmontaje a conciencia del estado de las estructuras que sostienen el estado del bienestar. España ya no es una excepción. Ignorar la emergencia climática El PP se volvió a acercar al negacionismo climático, habitual en la extrema derecha nacional e internacional, durante la oleada de incendios de julio. Desde las filas populares pusieron en cuestión las explicaciones científicas que alertan de cómo la intensidad de los fuegos no ha parado de crecer en las últimas décadas y apuntan al calentamiento global provocado por el cambio climático causado por la actividad humana. “Se utiliza como mantra el cambio climático para que no hablemos de la mala gestión del Gobierno y de lo que no hacen ni de lo que dejan de hacer”, replicó, por ejemplo, la portavoz del PP en el Congreso, Ester Muñoz. “Durante toda la historia de nuestro planeta el clima ha cambiado, eso es de perogrullo. Yo creo que esto de que el cambio climático mata, de que el cambio climático es el responsable de todo es un mantra que repite la izquierda para evitar responder por las responsabilidades que tiene”, llegó a asegurar. Un discurso que también tiene sus ecos en el exterior. En el caso de Estados Unidos, la lista es larga: Trump anunció la retirada de su país del Acuerdo de París en su primer día de mandato, como ya hiciera en su primera legislatura; se han eliminado más de 7.500 millones de dólares en subsidios destinados a proyectos de energía limpia; ha declarado la “emergencia energética nacional” para potenciar la producción de petróleo y gas; y ha defendido un mayor uso del carbón como “limpio y hermoso”.
