Ceuta och Melilla är inte koloniala enklaver, utan enheter för europeisk migrationskontroll
Ceuta och Melilla är inte koloniala enklaver ur juridisk synvinkel, men de har fungerat som instrument för den spanska kolonialmakten för militära och kommersiella frågor tills de nu blivit ett europeiskt instrument för gränskontroll över Afrika. Opinion Ceuta är testet av en ny geopolitik och övergivandet av demokratiska garantier. kolonialism i det sätt på vilket samtida gränser dras, legitimeras och förvaltas. Även om kolonialismen formellt upphörde, förblir några av dess politiska effekter i kraft.
I sin bok Imperial Debris: On Ruins and Ruination definierar antropologen Ann Laura Stoler det som imperialistiskt spillror eller ruiner, med hänvisning till den nuvarande processen genom vilken kolonialmakt och våld fortsätter att forma nuet. Internationell rätt och gränser är utmärkta exempel. Tredje världens syn på internationell rätt hävdar att den inte är neutral, utan snarare utvecklad i en kolonial kontext som prioriterade västerländska perspektiv och intressen.
I sitt verk Imperialism, Sovereignty, and the Making of International Law förklarar singaporeanske juristen Anthony Angie detta tydligt. En av konsekvenserna är att de gränser och territoriella anspråk som fastställts av västmakterna åtnjuter en större presumtion om laglighet, legitimitet, erkännande och rättsligt skydd. Å andra sidan möter tredje världens staters och folks territoriella anspråk större hinder för att bli erkända.
Inget nytt: återigen ser vi hur västerländska värderingar, normer och institutioner presenteras för resten av världen som om de vore universella. Spaniens enda territorium som administrativ makt i väntan på avkolonisering är Västsahara, enligt FN. Ceuta och Melilla har aldrig varit med på den listan.
Marocko försökte, utan framgång, att inkludera Ceutas och Melillas akt i den särskilda kommittén för avkolonisering för att få det att införlivas i listan över icke-autonoma territorier. Därför kan Ceuta och Melilla enligt FN och internationell lag inte betraktas som koloniala enklaver. En av de grundläggande källorna om avkolonisering och territorier med omtvistad suveränitet är FN:s lista över icke-självstyrande territorier.
Det är namnet som används av denna organisation för att hänvisa till de territorier som väntar på avkolonisering. Den initiala listan visar en tydlig kolonial partiskhet, eftersom den upprättades ensidigt av kolonialmakterna: Australien, Belgien, Danmark, Frankrike, Nederländerna, Nya Zeeland, Storbritannien och USA. De koloniserade folken hade då ingen röst eller röst.
Därför var FN:s avkoloniseringsprocessen helt betingad av kolonialmakterna, som bestämde vilka territorier inom deras administration som skulle anses vara icke-autonoma. Den första listan, upprättad 1946, hade 72 territorier. De spanska kolonierna ingick inte då, eftersom Spanien ännu inte var medlem i FN.
Slutligen inkluderade 1963 års lista de spanska kolonierna Västsahara, Ifni, Fernando Poo och Rio Muni. Med skapandet av den särskilda kommittén för avkolonisering 1961 kom statusen som icke-självstyrande territorium närmare ett beslut från det internationella samfundet organiserat i FN än ett ensidigt beslut av kolonialmakterna. För närvarande, inom ramen för FN, är Spaniens enda territorium som administrativ makt i väntan på avkolonisering Västsahara.
Däremot har Ceuta och Melilla aldrig varit med på den listan. Marocko försökte, utan framgång, att inkludera Ceutas och Melillas akt i den särskilda kommittén för avkolonisering för att få det att införlivas i listan över icke-autonoma territorier. Därför kan Ceuta och Melilla enligt FN och internationell lag inte betraktas som koloniala enklaver.
Det är tillrådligt att göra två viktiga nyanser för att vidga synen utöver vad som är strikt lagligt. För det första är FN:s lista över icke-självstyrande territorier en juridisk konstruktion av avkolonisering, inte ett uttömmande uttalande av alla territorier som skulle kunna betraktas som koloniala ur ett historiskt eller politiskt perspektiv. Utan tvekan är en av faktorerna att ta med i analysen viljan hos befolkningen i Ceuta och Melilla, som mest försvarar att vara en del av Spanien.
För det andra inträffade denna juridiska konstruktion i ett sammanhang av kolonial dominans. Som Critical Theory lär oss är juridiken varken politiskt neutral eller främmande för maktförhållanden. Från ett strikt avkolonialt tillvägagångssätt uttömmer därför inte frånvaron av institutionellt erkännande (FN) inom en västerländsk internationell rättskategori (icke-självstyrande territorier) den akademiska diskussionen om ett territoriums eller en gränss kolonialitet.
Ceuta och Melilla var fängelser, militära och kommersiella enklaver och sedan den europeiska integrationen har de blivit Europas yttre gräns i Afrika med huvudfunktionen migrationskontroll. Det vill säga, de har gått från att vara instrument för den spanska kolonialmakten för militära och kommersiella frågor till ett europeiskt instrument för gränskontroll över Afrika. Nu finns det, förutom internationell rätt, andra argument för att påpeka att Ceuta och Melilla inte är kolonier.
Å ena sidan var de aldrig en del av det spanska protektoratet i Marocko (1912-1956), utan behöll alltid sin status som spanska territorier. Å andra sidan, som indikerat av juristen Alejandro del Valle Gálvez, undertecknade Spanien på 1700- och 1800-talen flera fördrag med sultanerna från de politiska enheter som styrde det nuvarande marockanska territoriet, innan det skapades som en modern stat 1956. Dessa fördrag ratificerade att Melilla tillhörde Spanien och Ceuta.
Ovanstående hindrar oss dock inte från att förneka en relevant historisk och politisk fråga. På grund av deras geografiska tillstånd har det i århundraden funnits kontinuitet i de extraterritoriella funktioner som Ceuta och Melilla utför för Spanien. Ramverket för att analysera den historiska kontinuiteten mellan kolonialismen och den nuvarande utläggningen av immigrationskontrollen har utvecklats av Martin Lemberg-Pedersen i sin artikel Manufacturing displacement.
Externalisering och postkolonialitet i europeisk migrationskontroll [The manufacturing of displacement. Externalisering och postkolonialitet i europeisk migrationskontroll. Det är tillämpligt på många territorier.
I det specifika fallet Ceuta och Melilla påpekar forskaren Angela Sagnella att de är gränsrum vars funktion för Spanien har omdefinierats genom olika historiska processer: kolonial expansion, militarisering, Medelhavshandel, avkolonisering, europeisk integration och migrationskontroll. De var fängelser, militära och kommersiella enklaver och sedan den europeiska integrationen har de blivit Europas yttre gräns i Afrika med huvudfunktionen migrationskontroll. Det vill säga, Ceuta och Melilla har gått från att vara instrument för den spanska kolonialmakten för militära och kommersiella frågor till ett europeiskt instrument för gränskontroll över Afrika.
Utöver den juridiska, historiska och politiska debatten är det värt att i praktiska termer överväga vad Ceuta och Melilla är idag och vad de kan vara imorgon. Ceuta, Melilla och Marocko lever idag, till stor del, med ryggen mot varandra. Viktiga ekonomiska, kommersiella och sociala synergier går till spillo.
Det finns många restriktioner för den fria rörligheten för människor och varor. Marocko har bidragit till denna situation. Den upprätthåller en betydande motvilja mot att intensifiera kommersiella utbyten med båda städerna och har successivt begränsat sin gränsöverskridande ekonomiska aktivitet, i en politik som vissa tolkar som en avsiktlig strategi för ekonomisk kvävning.
Men Spanien bär också en del av ansvaret. Det verkar till exempel inte vara klokt att kräva visum från medborgare i Tetouan och Nador, som tidigare haft tillgång till Ceuta respektive Melilla, utan att behöva ha visum. Ceuta och Melilla är inte en del av Schengenområdet, så inträde till dessa städer tillåter inte fri rörlighet genom resten av Europa.
På kort sikt kommer två mycket problematiska faktorer att fortsätta att bestå: de är de mest ojämlika gränserna i världen och det finns antagonistiska och oförenliga territoriella anspråk. Det betyder inte att ingenting kan göras. Det är möjligt att gå mot en modell av större ekonomisk integration och fri rörlighet som gör det möjligt att dra fördel av Ceutas och Melillas ekonomiska, kommersiella och arbetsmarknadsmässiga samarbete med Marocko.
En intensifiering av gränsöverskridande verksamhet skulle skapa möjligheter och bättre ekonomiskt och socialt integrera båda städerna i sin geografiska miljö. Samtidigt bör en mer genomtränglig och ordnad gräns utgöra ett utrymme för större säkerhet och samarbete, som kan förhindra humanitära tragedier och minska risken för gränskonflikter. I denna ekvation är det viktigt att Marocko möter en stor utmaning: att erbjuda en anständig framtid till en hel generation som är villig att lämna landet på grund av bristen på möjligheter.
Originalkälla
Publicerad av elDiario.es
15 august 2026, 22:37
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Ceuta y Melilla no son enclaves coloniales, sino dispositivos del control migratorio europeo
Beskrivning
Ceuta y Melilla no son enclaves coloniales desde el punto de vista legal, pero han servido como instrumentos del poder colonial español para cuestiones militares y comerciales hasta convertirse ahora en un instrumento europeo del control fronterizo sobre ÁfricaOpinión - Ceuta es el ensayo de una nueva geopolítica y el abandono de las garantías democráticas La idea de colonialidad de las fronteras alude a la persistencia de jerarquías y relaciones de poder heredadas del colonialismo en la forma en que se trazan, legitiman y gestionan las fronteras contemporáneas. Aunque el colonialismo concluyó formalmente, algunos de sus efectos políticos continúan vigentes. En su libro Imperial Debris: On Ruins and Ruination, la antropóloga Ann Laura Stoler lo define como escombros o ruinas imperiales, en referencia al proceso actual por el que el poder colonial y la violencia continúan configurando el presente. El derecho internacional y las fronteras son excelentes ejemplos. Las aproximaciones del Tercer Mundo al derecho internacional sostienen que este no es neutral, sino que se desarrolló en un contexto colonial que priorizó la perspectiva y los intereses occidentales. En su obra Imperialism, Sovereignty, and the Making of International Law, el jurista singapurense Anthony Angie explica esto con claridad. Una de las consecuencias es que las fronteras y reivindicaciones territoriales establecidas por las potencias occidentales gozan de una mayor presunción de legalidad, legitimidad, reconocimiento y protección jurídica. En cambio, las reclamaciones territoriales de Estados y pueblos del Tercer Mundo encuentran mayores obstáculos para ser reconocidas. Nada nuevo: una vez más vemos cómo los valores, las normas y las instituciones occidentales se presentan al resto del mundo como si fueran universales. El único territorio de España como potencia administradora pendiente de descolonizar es el Sáhara Occidental, según la ONU. Ceuta y Melilla nunca han estado incluidas en esa lista. Marruecos intentó, sin éxito, incluir el expediente de Ceuta y Melilla en el Comité Especial de Descolonización para lograr su incorporación a la lista de territorios no autónomos. Por tanto, de acuerdo con la ONU y el derecho internacional, Ceuta y Melilla no pueden considerarse enclaves coloniales Una de las fuentes básicas sobre descolonización y territorios de soberanía disputada es el listado de Territorios No Autónomos de la ONU. Es la denominación empleada por esta organización para referirse a los territorios pendientes de descolonización. La lista inicial muestra un claro sesgo colonial, ya que fue elaborada unilateralmente por las potencias coloniales: Australia, Bélgica, Dinamarca, Francia, Países Bajos, Nueva Zelanda, Reino Unido y Estados Unidos. Los pueblos colonizados no tuvieron entonces ni voz ni voto. Por tanto, el proceso de descolonización de la ONU estuvo totalmente condicionado por las potencias coloniales, quienes decidieron qué territorios de su administración debían considerarse no autónomos. La primera lista, elaborada en 1946, contó con 72 territorios. No se incluyeron entonces las colonias españolas, ya que España no era todavía miembro de la ONU. Finalmente, la lista de 1963 sí incluyó las colonias españolas del Sáhara Occidental, Ifni, Fernando Poo y Rio Muni. Con la creación del Comité Especial de Descolonización en 1961, la condición de territorio no autónomo se acercó más a una determinación de la comunidad internacional organizada en la ONU que a una decisión unilateral de las potencias coloniales. Actualmente, en el marco de la ONU, el único territorio de España como potencia administradora pendiente de descolonizar es el Sáhara Occidental. En cambio, Ceuta y Melilla nunca han estado incluidas en esa lista. Marruecos intentó, sin éxito, incluir el expediente de Ceuta y Melilla en el Comité Especial de Descolonización para lograr su incorporación a la lista de territorios no autónomos. Por tanto, de acuerdo con la ONU y el derecho internacional, Ceuta y Melilla no pueden considerarse enclaves coloniales. Conviene hacer dos matices importantes para ampliar la mirada más allá de lo estrictamente jurídico. Primero, la lista de Territorios No Autónomos de la ONU es una construcción jurídica de la descolonización, no una declaración exhaustiva de todos los territorios que podrían ser considerados coloniales desde una perspectiva histórica o política. Sin duda, uno de los factores a incluir en el análisis es la voluntad de la población de Ceuta y Melilla, que mayoritariamente defienden ser parte de España. Segundo, esa construcción jurídica se dio en un contexto de dominación colonial. Como nos enseña la Teoría Crítica, el derecho no es políticamente neutro ni ajeno a las relaciones de poder. Por tanto, desde un enfoque estrictamente descolonial, la ausencia de reconocimiento institucional (ONU) dentro de una categoría jurídica internacional occidentalizada (territorios no autónomos) no agota la discusión académica sobre la colonialidad de un territorio o una frontera. Ceuta y Melilla fueron presidios, enclaves militares y comerciales y, desde la integración europea, se han convertido en frontera exterior europea en África con la principal función del control migratorio. Es decir, han pasado de ser instrumentos del poder colonial español para cuestiones militares y comerciales a un instrumento europeo del control fronterizo sobre África Ahora bien, además del derecho internacional, hay otros argumentos para señalar que Ceuta y Melilla no son colonias. Por un lado, nunca formaron parte del protectorado español en Marruecos (1912-1956), sino que mantuvieron siempre su estatus de territorios españoles. Por otro, como indica el jurista Alejandro del Valle Gálvez, en los siglos XVIII y XIX España firmó varios tratados con los sultanes de las entidades políticas que gobernaban el actual territorio marroquí, antes de su creación como Estado moderno en 1956. Esos tratados ratificaban la pertenencia de Ceuta y Melilla a España. Sin embargo, lo anterior no impide negar una cuestión histórica y política relevante. Por su condición geográfica, desde hace siglos existe una continuidad en las funciones extraterritoriales que Ceuta y Melilla desempeñan para España. El marco de análisis de la continuidad histórica entre el colonialismo y la actual externalización del control migratorio ha sido desarrollado por Martin Lemberg-Pedersen en su artículo Manufacturing displacement. Externalization and postcoloniality in European migration control [La fabricación del desplazamiento. Externalización y postcolonialidad en el control migratorio europeo]. Es aplicable a numerosos territorios. En el caso concreto de Ceuta y Melilla, la investigadora Angela Sagnella señala que son espacios fronterizos cuya función para España se ha ido redefiniendo a través de diferentes procesos históricos: expansión colonial, militarización, comercio mediterráneo, descolonización, integración europea y control migratorio. Fueron presidios, enclaves militares y comerciales y, desde la integración europea, se han convertido en frontera exterior europea en África con la principal función del control migratorio. Es decir, Ceuta y Melilla han pasado de ser instrumentos del poder colonial español para cuestiones militares y comerciales a un instrumento europeo del control fronterizo sobre África. Más allá del debate jurídico, histórico y político, conviene plantearse en términos prácticos qué son hoy Ceuta y Melilla y qué podrían ser mañana. Ceuta, Melilla y Marruecos viven hoy, en gran medida, de espaldas. Se desaprovechan importantes sinergias económicas, comerciales y sociales. Son muchas las restricciones a la libre circulación de personas y mercancías. Marruecos ha contribuido a esta situación. Mantiene importantes reticencias a intensificar los intercambios comerciales con ambas ciudades y ha limitado progresivamente su actividad económica transfronteriza, en una política que algunos interpretan como una estrategia deliberada de asfixia económica. Pero España también tiene parte de responsabilidad. Por ejemplo, no parece acertado exigir visados a los ciudadanos de Tetuán y Nador, que anteriormente podían acceder a Ceuta y Melilla respectivamente, sin necesidad de visado. Ceuta y Melilla no forman parte del espacio Schengen, por lo que la entrada a estas ciudades no permite la libre circulación por el resto de Europa. A corto plazo van a seguir persistiendo dos factores muy problemáticos: son las fronteras más desiguales del mundo y existen reclamaciones territoriales antagónicas e irreconciliables. Esto no significa que nada pueda hacerse. Es posible avanzar hacia un modelo de mayor integración económica y libre circulación que permita aprovechar la cooperación económica, comercial y laboral de Ceuta y Melilla con Marruecos. Una intensificación de las actividades transfronterizas generaría oportunidades e integraría económica y socialmente mejor ambas ciudades en su entorno geográfico. Al mismo tiempo, una frontera más permeable y ordenada debería constituir un espacio de mayor seguridad y cooperación, capaz de prevenir tragedias humanitarias y reducir el riesgo de conflictos fronterizos. En esta ecuación es esencial que Marruecos cumpla con un reto mayúsculo: ofrecer un futuro digno a toda una generación dispuesta a abandonar el país por la falta de oportunidades.
