David Afkham avslutar en era av framgång i Spaniens nationalorkester och kör

Tvångsreaktioner har ett relativt värde, men inte de som klarat stresstestet efter år av relation. Detta är välkänt för alla dem som i fredags deltog i National Orchestra of Spains (ONE) konsert och som, i slutet av framförandet av Gustav Mahlers 'nionde symfonin', utan att tveka applåderade en orkester som de skulle vara stolta över, innan de reste sig upp och applåderade i många minuter David Afkham, dess musikaliska och konstnärliga ledare under tolv år. Från den första föreställningen inför ONE i september 2011 till nu har det gått tillräckligt med tid för att förstå perspektivet.

Det mest personliga märket är att Afkham nu har grått hår, hans pojkaktiga ansikte har tappat blyghet och fått förfining; hans blick, som tidigare var nyfiken, är nu genom hans glasögon av överväldigande visdom. Attityden har fått ett buddhistiskt lugn. Videon som distribueras av OCNE och där Afkham säger adjö till fansen är ett exempel på sällsynt ärlighet i orkestervärlden där det dagliga arbetet och kollektivets inre krafter sliter ner relationer till ofta outhärdliga gränser.

Afkham blev 2014 chef och konstnärlig ledare för OCNE.

Han var trettio år gammal. Anställningen hade gått en krokig väg i linje med svårigheterna för en orkester med en anmärkningsvärd grad av arbetskonflikt. Ändå, fem år senare, växte de interna spänningarna exponentiellt.

Den tekniska direktören Félix Alcárazs avgång blev en absurd och meningslös skräck. Men ankomsten av Félix Palomero till den positionen var lika viktig för den administrativa ledningen som kontinuiteten för Afkham själv konstnärligt. Att Palomero, på fredagens konsert, gav Afkham blombuketten har ett symbolvärde som går långt utöver artighet.

Gesten avrundar år av arbete och framgång tillsammans, och bekräftar den nuvarande anledningen till att vara en orkester som är mycket väl positionerad, bortom de oundvikliga dagliga slitningar som till exempel pekas på av den nuvarande konflikten med lärarnas omklädningsrum. Ankomsten av Kent Nagano som ny chef för orkestern säger allt. När Afkham anlände till ONE var kvaliteten på orkestern väldigt ojämn, med individuella brister, utan en tydlig balans mellan de instrumentala familjerna, utan ett riktigt intressant sound.

Ett år senare, sammanfallande med framförandet av "Elektra", inklusive operaprojektet i en halvscenerad version, såg vi honom växa på podiet, antog en grad av personligt engagemang som nådde den episka nivån. Redan 2020 talades det om den definitiva konstnärliga utvecklingen och den disciplin och analytiska känsla med vilken tolkningen närmade sig väckte uppmärksamhet, samtidigt som allt öppnade för en mer flexibel och intressant värme och uttrycksfullhet. Med pandemin och dess läror – många av dem idag glömda av en värld som verkar fast besluten att bränna vilken patron som helst – var det definitivt.

Genom att starta den här förra säsongen med en föreställning av 'Wozzeck', som är en referens, var den dramatiska förmågan och den känslomässiga intelligensen redan utom tvivel. Afkhams farväl har befästs de senaste två veckorna med Brittens 'War Requiem' och Mahlers 'nionth Symphony', musik så nära personlig erfarenhet och där - inte av en slump - innehåller en djup reflektion över tidens gång. Den första konserten var en känslomässig kramp med övergång från staccato snyftande i början, till den teatrala kraften och koncentrationen av 'Dies irae' och den kontrapunktiska briljansen i 'Sanctus'.

Samverkan av krafter med rösten, högst upp i National Auditorium, från Little Singers of the ORCAM och den goda blandningen av rösterna från National Choir och Community of Madrid nådde verkligt intensiva ögonblick. Särskilt i finalen av 'Agnus Dei', i samarbete med den briljante tenoren Andrew Staples. Beträffande Mahlers symfoni påminde Alfonso Aijón, kort före konserten, att ONE i december 1971 framförde den för första gången under ledning av en 26-årig ung man vid namn Michael Tilson Thomas, som dog i april förra året.

Det skulle vara intressant att återskapa inspelningen – om den finns – och jämföra den med den senaste föreställningen. Versionens robusthet och genomträngning materialiserades i den komplexa första satsens sammanhållning, i att hitta måttet för den rustika deformationen av den andra, i att nå det imponerande i den tredjes coda - med underbara solon från orkestern: det här är fallet med trumpetaren Manuel Blancos otroliga deltagande - och avslutande med en slutgiltigt sagd, en slutgiltig dialog mellan jorden och den slutgiltiga, sagda, slutgiltiga. verkligt exceptionell instrumental kvalitet. Söndagen den 28:e sänder Radio Clásica ONE-konserten live och föregår den med ett specialprogram som börjar klockan halv tio.

Orkestern och Afkham reser fortfarande till Granadafestivalen den 2 juli med Mahlers symfoni och den 19 juli reser de till BBC Proms i London med musik av Ravel, Rodrigo och Falla. Från och med nästa säsong kommer David Afkham att återvända för att regissera OCNE som gäst. Han kommer att återvända till sitt hus.