'Danmark': Lluïsa Cunillés märkliga prestige
Lluïsa Cunillé är som Eric Rohmers filmer eller Leonard Cohens låtar: antingen gillar du dem mycket eller så verkar du alltid höra samma refränger. Dramatikern älskar att gömma sig, dimmor och minnesförvirrade karaktärer som inte uttrycker sin rastlöshet. I oktober 2025 såg vi 'Boira' (dimma), ett stycke från 2014: åtta månader senare anländer en annan text från den tiden till La Beckett: 'Danmark'.
Scenografin i båda produktionerna är nästan identisk: ett rum med gråaktiga toner, matta, en soffa, två dörrar, ett stort fönster, en radiator och en liten tv. 'Niebla' ägde rum i en östeuropeisk stad efter murens fall; "Danmark" i en själlös lägenhet i centrala Köpenhamn. Dess hyresgästers bedrövliga tillvaro avslöjar liknande övergångsriter. "Niebla" spelade ett par som hyr ut ett rum till en resenär; I "Danmark" delar en äldre mamma och hennes son en osäker överlevnad och en spänd känslomässig relation som blir komplicerad när det kommer ett brev som förbinder dem med familjespöken. Regissören varnar för att vi, som titeln antyder, står inför Cunillés 'Hamlet', en omskrivning av myten: sonen mästerligt spelad av Pere Arquillué skulle vara en trashigare version av prinsen av Danmark.
Denna Hamlet utbyter med författaren från sina dagar (övertygande Imma Colomer) anodyna dialoger som om han har ätit eller vad som är på TV; Han spottar dammet av sina skor och putsar dem med sina strumpor tills det är dags att på sitt sätt fundera på om han ska vara eller inte. Oavsett om det är i den postkommunistiska dimman eller i detta Danmark av skenbar lycka och smutsiga liv, spelar Cunillé samma ackord igen. "Jag är monstret av tvetydighet och obestämdhet", erkänner sonen för sin mamma när hon förebrår honom för att aldrig ha uppnått något i otaliga jobb. Och Cunillés teater livnär sig på den tvetydigheten och obestämdheten: för vissa kommer det att verka som med för mycket upprepning; andra kommer att se den dramatiska stämpeln av en mycket personlig författare.
Om något räddar detta "Danmark" är det Arquillués och Colomers verk. Skådespelarexcellens cementerar Lluïsa Cunillés märkliga prestige.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
21 maj 2026, 19:16
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
'Dinamarca': el extraño prestigio de Lluïsa Cunillé
Beskrivning
Lluïsa Cunillé es como las películas de Eric Rohmer o las canciones de Leonard Cohen : o te gustan mucho o te parece escuchar siempre los mismos estribillos. La dramaturga ama el ocultamiento, las brumas y los personajes aturdidos por la memoria que no verbalizan su desasosiego. El octubre de 2025 vimos ' Boira ' (Niebla), una pieza de 2014: ocho meses después llega a La Beckett otro texto de aquella época: ' Dinamarca '. La escenografía de ambos montajes es casi idéntica: estancia de tonalidades grisáceas, moqueta, un sofá, dos puertas, ventanal, radiador y pequeño televisor. 'Niebla' transcurría en una ciudad del Este europeo tras la caída del Muro; 'Dinamarca' en un desangelado apartamento del centro de Copenhague. Las sórdidas existencias de sus inquilinos revelan ritos de paso similares. 'Niebla' la protagonizaba un matrimonio que alquila una habitación a una viajera; en 'Dinamarca' una madre anciana y su hijo comparten una supervivencia precaria y una tensa relación emocional que se complica cuando llega una carta que les conecta con los fantasmas familiares. Advierte el director que, como sugiere el título, estamos ante el ' Hamlet ' de Cunillé, una reescritura del mito: el hijo que interpreta magistralmente Pere Arquillué sería una versión más cutre del príncipe de Dinamarca. Este Hamlet intercambia con la autora de sus días (convincente Imma Colomer ) diálogos anodinos como si ha comido o qué echan por la tele; se limpia del polvo de los zapatos con escupitajos y los lustra con los calcetines hasta que llega el momento de plantearse, a su manera, el ser o no ser. Sea en la niebla poscomunista o en esta Dinamarca de felicidad aparente y vidas sórdidas, Cunillé toca de nuevo los mismos acordes. «Soy el monstruo de la ambigüedad y la indefinición», confiesa el hijo a la madre cuando esta le reprocha que nunca haya llegado a nada en un sinfín de trabajos. Y de esa ambigüedad e indefinición se alimenta el teatro de Cunillé: a unos nos parecerá que con demasiada reiteración; otros verán el sello dramático de una autora personalísima. Si algo salva a esta 'Dinamarca' es el trabajo de Arquillué y Colomer. La excelencia actoral cimenta el extraño prestigio de Lluïsa Cunillé .