Barcelona, arkitekturens världshuvudstad, trettio år senare
2018 utsågs en stad till världshuvudstad för arkitektur för första gången. Rio de Janeiro valdes sedan att inneha utmärkelsen 2020, skapad av UNESCO och International Union of Architects (UIA), med syftet att bevara det arkitektoniska arvet i stadssammanhang. Sedan dess har staden erkänd med den också värd firandet av UIA-kongressen.
Att Barcelona kommer att vara värd 2026 får en speciell betydelse eftersom det markerar återkomsten av detta möte, tre decennier efter att ha varit värd för det för första gången. Således var UIA-kongressen 1996 en episk händelse för både arkitekter och huvudstaden. En höjdpunkt i en pulserande period.
Studenter och unga akademiker vallfärdade till det som då var arkitekturens mecka, extraordinärt förvandlad till det olympiska evenemanget som hade ägt rum fyra år tidigare. Lavinen av deltagare tvingade verksamheten att flyttas till arenor med större kapacitet. Den minnesvärda bilden av Peter Eisenman iförd en Barça-tröja på en scen framför Richard Meiers MACBA – som sedan nyligen invigdes – tillsammans med Norman Foster, Daniel Libeskind och Jacques Herzog är den första ögonblicksbilden av "starchitekternas" regeringstid.
Mycket har hänt under de mellanliggande trettio åren och mycket har förändrats. Barcelona har förlorat den glansen, sårad av populistisk politik och oberäknelig kulturell förvaltning, och arkitekturriket har förlorat en del av den makten och karisman på grund av anstormningen av den ekonomiska krisen 2008. Kongressen som den katalanska huvudstaden kommer att stå värd för mellan 28 juni och 2 juli – organiserad av UIA, Higher Council of Spain and Colleges Architects under ledning av Catonias Architects of the Architects. titel som tydliggör den mutation som disciplinernas mentala och ideologiska tillstånd har befäst genom åren: 'Becoming.
Arkitekturer för en planet i övergång'. Parallellt är Barcelona redan värd, sedan den 12 februari, ett omfattande program med aktiviteter som kommer att pågå fram till den 13 december, och fungerar som ett "laboratorium och globalt referensrum för debatten om de kommande ekologiska, sociala, materiella och kulturella övergångarna." Med ett multidisciplinärt förhållningssätt kommer kongressagendan att bestå av deltagande i flera format: presentationer i plenarsessioner modererade av antagonister, konferenser, dialoger, debatter, rundabordssamtal, workshops för studenter och en stor utställning. Aktiviteter som kommer att behandla "praxis som ifrågasätter den tröghet med vilken våra livsmiljöer har byggts, påverkade av global uppvärmning, sociala omvandlingar och nya tekniska och juridiska ramar och som testar nya former av relationer mellan arkitektur, territorium, klimat och samhälle.
En plural uppsättning röster som kommer att tillåta oss att rita ett brett och kritiskt panorama av de möjliga framtiderna för disciplinen Panau Benito," enligt Panau Beneito, Maria. Giramé, Tomeu Ramis, Pau Sarquella och Carmen Torres, arkitekterna som utgör kongressens kuratorteam. De förklarar att deras tema "distribueras i sex öppna och sammanlänkade forskningslinjer som inbjuder oss att reflektera över tid som ett designverktyg och att bli medvetna om och agera på aktuella utmaningar: nya boendeformer och mer rättvisa sätt att leva; klimatkrisen; "omvandlingen av territorier eller påverkan av hantering och manipulation av data och ny teknologi i vardagen kommer att bli" samexistens), 'Becoming Circular' (material- och energihantering), 'Becoming Embodied' (övergång från materia till konstruktion), 'Becoming Interdependent' (relationer av omsorg och samarbete), 'Becoming Hyper-Conscious' (påverkan av data och teknik) och 'Becoming Attuned' (känslighet för det vardagliga och kulturella) att observera listan över deltagare och den globala linjen kommer att följa. av 2030-agendan Kort sagt: en tydlig och sömlös anpassning till "wokisten" som strikt följer denna typ av händelser de senaste åren.
Vi bör inte vara så naiva att fråga en kongress som denna, och ännu mer i detta ögonblick, att den inte representerar den rådande officiella diskursen; men man skulle åtminstone kunna tillåta möjligheten att erbjuda en alternativ kritisk vision. Vi kommer att se om dessa "antagonistiska moderatorer" faktiskt presenterar åsikter som konfronterar och ifrågasätter en modell som, i ljuset av världshändelser, redan har passerat sitt utgångsdatum som improduktiv och kontraproduktiv. UIA-kongressen 1996 dog av framgång genom att ge impulser till "starkitekternas" diktatur.
Låt oss hoppas att 2026 inte blir ännu ett missat tillfälle, den här gången för att vilja göra arkitekten till en mänsklighetens räddare samtidigt som man undviker verkliga problem och tvingar sekteristiska läsningar av de verkligheter som orsakar dem.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
16 april 2026, 13:05
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Barcelona, Capital Mundial de la Arquitctura, treinta años después
Beskrivning
En 2018, una ciudad fue designada por primera vez Capital Mundial de la Arquitectura. Río de Janeiro fue entonces la elegida para ostentar la distinción en 2020, creada por la Unesco y la Unión Internacional de Arquitectos (UIA), con el propósito de preservar el patrimonio arquitectónico en el contexto urbano. Desde entonces, la urbe reconocida con ella acoge también la celebración del Congreso de la UIA. Que Barcelona lo sea en 2026 cobra un significado especial porque supone el regreso a ella de esta reunión, tres décadas después de ejercer como anfitriona por primera vez. Así, el Congreso de la UIA en 1996 fue una cita épica tanto para arquitectos como para la capital. Un momento álgido en un periodo vibrante. Estudiantes y jóvenes licenciados peregrinaron a la que entonces era la meca de la Arquitectura, extraordinariamente metamorfoseada para la cita olímpica que había tenido lugar cuatro años atrás. La avalancha de asistentes obligó a reubicar las actividades en recintos con mayor aforo. La memorable imagen de Peter Eisenman luciendo una camiseta del Barça sobre un escenario situado frente al MACBA de Richard Meier –entonces recientemente inaugurado–, junto a Norman Foster, Daniel Libeskind y Jacques Herzog es la primera instantánea del reinado de los 'starchitects'. Mucho ha sucedido en los treinta años transcurridos y mucho ha cambiado todo. Barcelona ha perdido aquel brillo, malherida por políticas populistas y una gestión cultural errática, y el reino de la Arquitectura ha perdido parte de aquel poder y carisma a causa de los embates de la crisis económica de 2008. El congreso que la capital catalana acogerá entre el 28 de junio y el 2 de julio –organizado por la UIA, el Consejo Superior de Arquitectos de España y el Colegio de Arquitectos de Cataluña – se presenta bajo un título que hace patente la mutación que el estado mental e ideológico de la disciplinas ha ido consolidando a lo largo de los años: 'Becoming. Architectures for a Planet in Transition'. En paralelo, Barcelona está ya acogiendo desde el 12 febrero un extenso programa de actividades que se prolongará hasta el 13 de diciembre, actuando como «laboratorio y espacio de referencia global para el debate sobre las próximas transiciones ecológicas, sociales, materiales y culturales». Con un enfoque multidisciplinar, la agenda del congreso va a constar de participaciones en múltiples formatos: ponencias en sesiones plenarias moderadas por antagonistas, conferencias, diálogos, debates, mesas redondas, talleres para estudiantes y una gran exposición. Actividades con las que se abordarán «prácticas que ponen en cuestión las inercias con las que se han construido nuestros hábitats, atravesados por el calentamiento global, las transformaciones sociales y nuevos marcos tecnológicos y jurídicos y que ensayan nuevas formas de relación entre Arquitectura, territorio, clima y sociedad. Un conjunto plural de voces que permitirá trazar un panorama amplio y crítico sobre los futuros posibles de la disciplina», según señalan Pau Bajet, Mariona Benedito, Maria Giramé, Tomeu Ramis, Pau Sarquella y Carmen Torres , los arquitectos que integran el equipo de comisariado del Congreso. Estos explican que su temática «se despliega en seis líneas de investigación abiertas e interconectadas que invitan a reflexionar sobre el tiempo como herramienta de diseño y a tomar conciencia y actuar sobre los desafíos actuales: las nuevas formas de vivienda y modos de vida más equitativos; la crisis climática; la transformación de los territorios o la influencia de la gestión y manipulación de los datos y las nuevas tecnologías en la vida cotidiana»: Serán 'Becoming More-Than-Human' (coexistencia ecológica), 'Becoming Circular' (gestión de materiales y energía), 'Becoming Embodied' (transición de la materia a la construcción), 'Becoming Interdependent' (relaciones de cuidado y cooperación), 'Becoming Hyper-Conscious' (impacto de los datos y la tecnología) y 'Becoming Attuned' (sensibilidad hacia lo cotidiano y lo cultural). Observando la lista de participantes y las líneas de investigación, parece quedar claro que este congreso seguirá la línea globalista marcada por la Agenda 2030. En síntesis: una alineación clara y sin fisuras con los dictados 'wokistas' que siguen a rajatabla esta clase de eventos en los últimos años. No hay que ser tan ingenuos como para pedirle a un congreso como este, y más en este momento, que no represente el discurso oficial imperante; pero se podría, cuando menos, permitir la posibilidad de ofrecer una visión crítica alternativa. Veremos si esos «moderadores antagonistas» en efecto presentan opiniones que confronten y pongan en duda un modelo que, a la luz de los acontecimientos mundiales, ya ha sobrepasado su fecha de caducidad por improductivo y contraproducente. El Congreso de la UIA 1996 murió de éxito al dar impulso a la dictadura de los 'starchitects'. Confiemos en que el de 2026 no resulte otra oportunidad perdida, esta vez por querer hacer del arquitecto un salvador de la humanidad mientras rehúye los problemas reales y fuerza lecturas sectarias sobre las realidades que los están originando.
