Artesantander 2026, mellan lera och ull
"Keramik och ull," Giulietta Zanmatti, kuratorrådgivare för denna trettiofjärde upplaga av Artesantander, svarar omedelbart när jag illvilligt ber henne om ett enda ord som definierar konsten som visas här, och hon förser mig motvilligt med en förödande titel. This is the world (of art, or of capitalism, which I don't even know if it's the same thing) and there is indeed some textiles, a lot of ceramics and a lot of Carabanchel, so we start with the stand of the Veta gallery, which on the other hand is the only double of the entire fair: we have to prioritize all this a little, which has at its epicenter one of those large bizarre and strident ceramic pieces by Julio Galindo som han brukar ta med sig till mässorna, tillsammans med den stora målningen av Cristina Lama. När det gäller "konst" i sig som en händelse som kan hjälpa mig att förstå vad som händer här, är det omöjligt att få ut ett ord om det från den andra rådgivaren, Joaquín García: det här är en mässa, det handlar om att sälja...
Men jag tror inte på den historien, så från Veta går vi till den mest riskfyllda montern, Provisional23, som "öppnade" i en trappa i en byggnad i september 2024. äntligen inviger ett permanent utrymme i Legazpi. Den är upptagen av en störande installation av Mario Manso och Pablo Quesada som ger intrycket av att vara en monter under uppbyggnad, med färgad duk, trummor och järn, allt täckt av salt eftersom vi är i Santander och det är sommar.
Jag mår bättre nu. Med trettiofyra upplagor är Artesanader den näst längsta mässan i Spanien. Sedan 2024, under ledning av den kantabriska Mónica Álvarez Careaga, curator och kulturproducent (Art Drawing...), med en lång historia i den internationella kretsen, strävar mässan – som alltid har anklagats för att fokusera för mycket på den lokala marknaden – att internationalisera och fortsätter att förlita sig på sin lovvärda konkurrenskraft och stödet från centro-, a- och botaniska företag.
Foundation, som har beviljat Efraím Ortega ett ettårigt uppehållstillstånd, från Wit Art Gallery, Enaire Foundation, Piramidón Centre d'art contemporani...) och de lokala förvaltningarna, som förutom att finansiera evenemanget och vissa parallella aktiviteter, förvärvar verk (Kantabriens regering har köpt verk av Concha García i Siboney, av Mechavier Trujeda...). I år deltar fyrtiotre gallerier – utvalda bland mer än åttio ansökningar – och etthundratjugo konstnärer. Dessutom sex förlag, som Fontanar från Riaz, med sina vanliga konstnärsböcker.
Det finns inga historiska skapare alls, det finns keramik och ull, det finns mycket bra figurativt måleri (särskilt den där fashionabla avmystifierande expressionismen), mycket teckning, återigen väldigt lite fotografi och inte en enda video (någon sorts fördrag kommer att behöva skrivas om den här frågan, men inte innan man ställer institutionen inför domstol) och ungefär hälften av dessa är dedicerade till ett enskilt projekt (och små är dedicerade till ett enskilt projekt) verk som ska visas och arbetet förklaras bättre... Mässan har en utmärkt nivå och är lätt att besöka, och bland de parallella programmen vill jag lyfta fram 'Talks', där unga curatorer bjuds in att välja ut konstnärer och prata med dem, eller de två interventionerna, den ena kulinarisk och den andra består av några keramiska verk, av Nicola Constantino. Carabanchel, alltså, som för ett år sedan dök upp i en specialiserad tidning som den tredje fashionabla stadsdelen i världen!...
La Gran har ett mycket enastående utrymme, med nya verk av Luis Pérez Calvo tillägnat Gutiérrez Solana (modekonstnären, José Luis Serzo, som har ett enda projekt i Lariot Collective, även från Carabanchel, placerar några av sina gardiner och Borgunes) el memorioso', tillsammans med utmärkta skulpturer - mässans bästa - av Elisa Terroba, några ingrepp av kvinnofientliga böcker med stenar. I Garage Bonilla, keramik av Marías Blanco och en bra uppsättning monokroma akryler av Belén Mazuecos; i Marquesa Gallery, ett stort verk av Santiago Serrano; i Lapislazuli satsade man på gamla pjäser av en veteran och enastående målare, Armando Seijo, en konstnär som kommer från en viss akademisism och nu gör allt mer häftiga porträtt; and, in Morfo Galería, the paintings on cement by Sergi Serra and the oil paintings by Nicolás Romero stand out... Utan att lämna Madrid, även om han har lämnat Carabanchel, avstår Rafael Pérez Hernando, som för mig mer och mer som en 'enfant terrible' av spansk gallerikonst varje dag, den eteriska abstraktion som han har fört med sig till de senaste mässorna och tar Angela Burson, som målar elegant klädda huvudlösa karaktärer, och Simon-kvadraten till den brittiska magistraten.
I Silvestre, de brokiga och materiella målningarna av José Luis Valverde; på Tonnheim Gallery, ullskulpturer av Alehk Rod och keramik av Cristóbal Ochoa. Slutligen, på Wit Art Gallery, utmärkta verk av Luis Miguel Rico. Det är inte särskilt ortodoxt att säga det, men mässans bästa verk skulle kunna vara trycken på papper och rekompositionerna av krossat glas av Lucía Gorostegui i Juan Silió: ett förvirrande verk där gränsen mellan det verkliga och det fotografiska är helt utspädd.
Även i Kantabrien ägnar Espiral-galleriet hela sitt utrymme åt målningarna och skulpturerna av José Carlos Balanza; i Siboney, bra plagg av Arancha Goyeneche, keramik av Concha García och sydda tyger av Chelo Matesanz. Och en nyhet: PSJM:s intåg i gallerismens territorium... De för med sig realistiska, lysande och oklanderliga målningar av Carlos Matayana och geometriska dekonstruktioner av Cayetana H.
Cuyás i deras utrymme, Art as Experience. Och även från Kanarieöarna, uppmärksammade målningar av Paula Valdeón i Artizar och, naturligtvis, de avkodade texterna av Laura González Cabrera i Bibli, på Teneriffa. I 6A Taller, i Palma, Lola Berenguers konstruktivism; i Antonia Puyó de Zaragoza, mycket bra stycken av Ana H. del Amo och Jesús Cisneros; i Aurora Vigil Escalera, individ av Francisco Mayor Mastre; i Néboa, Lugo, Sara Piñeiros skulpturer; i Barcelona Pigment Gallery, textilkonsten av Irene Ortiz och de eldfasta lerskulpturerna i Pelras; på SC Gallery i Bilbao, en person med en imponerande målning i stort format av Amaya Suberviola...
Och en kort recension, slutligen, av de många utländska gallerierna: Lissabon-baserade Carrasco tar med delikata föremål gjorda med haute couture-material av Carmen Castañeda och porslinsskulpturer av Daniel Schweitzer; Espacio Azul Petróleo, i Santiago de Chile, har en av de mest framstående montrarna, med verk på bränt trä av Pedro Godoy och diffusa ansikten av David Ortiz; Dessutom har A Pick Gallery från Turin, Dst Gallery från Munster, Manuel Zoia Gallery från Milano, Pioneri Art Platform från Makedonien, Salgadeiras från Lissabon... I allmänhet har alla med ett diskret erbjudande också deltagit.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
3 july 2026, 14:53
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Artesantander 2026, entre barro y lana
Beskrivning
«Cerámica y lana», responde inmediatamente Giulietta Zanmatti, asesora curatorial de esta trigésimo cuarta edición de Artesantander, cuando le solicito malévolamente una única palabra que defina el arte que aquí se expone, y me proporciona a su pesar un título demoledor. Así está el mundo (del arte, o del capitalismo, que ya ni sé si es lo mismo) y hay efectivamente algo de textil, mucha cerámica y mucho Carabanchel, así que empezamos por el estand de la galería Veta, que por otra parte es el único doble de toda la feria: hay que jerarquizar un poco todo esto, que tiene en su epicentro una de esas grandes piezas bizarras y estridentes de cerámica de Julio Galindo que suele llevar a las ferias, junto a la gran pintura de Cristina Lama. Respecto del 'arte' en sí como suceso susceptible de ayudarme a comprender qué está pasando aquí, imposible arrancarle una palabra sobre él al otro asesor, Joaquín García: esto es una feria, se trata de vender... Pero yo no creo en ese relato, así que de Veta nos vamos al stand que más arriesga, Provisional23, que 'abrió' en 2024 en la escalera de un edificio residencial de Retiro y el día 9 de septiembre inaugura por fin un espacio permanente en Legazpi. Lo ocupa una instalación inquietante de Mario Manso y Pablo Quesada que da la impresión de ser un estand en obras, con lonas manchadas, bidones y hierros, todo recubierto de sal porque estamos en Santander y es verano. Ya me encuentro mejor. Con treinta y cuatro ediciones, Artesanader es la segunda feria más longeva de España. Desde 2024, bajo la dirección de la cántabra M ónica Álvarez Careaga, comisaria y productora cultural (Art Drawing...), con una larga trayectoria en el circuito internacional, la feria –a la que siempre se acusó de centrarse demasiado en el mercado local– busca internacionalizarse y sigue fiándolo todo a su competitividad encomiable y al apoyo de numerosas empresas e instituciones de alto nivel (el Centro Botín, la ARS Foundation, que le ha concedido una residencia de un año a Efraím Ortega, de Wit Art Gallery, la Fundación Enaire, Piramidón Centre d'art contemporani ...) y de las administraciones locales, que además de financiar el evento y algunas actividades paralelas, adquieren obras (el Gobierno de Cantabria ha comprado piezas de Concha García en Siboney, de Javier Trujeda en Mecha...). Este año participan cuarenta y tres galerías –seleccionadas entre más de ochenta solicitudes– y ciento veinte artistas. Además, seis editoriales, como la riazeña Fontanar , con sus habituales libros de artista. No hay creadores históricos en absoluto, hay cerámica y lana, hay mucha y buena pintura figurativa (especialmente ese expresionismo desmitificador de moda), mucho dibujo, de nuevo poquísima fotografía y ni un solo vídeo (sobre este asunto habrá que escribir algún tipo de tratado, no sin antes llevar a la institución ante los tribunales) y aproximadamente la mitad de los estands están dedicados a un único artista: estos son pequeños (y baratos) y el proyecto individual permite poner obras grandes y explicar mejor la obra... La feria tiene un excelente nivel y se recorre fácilmente, y entre los programas paralelos destacaría 'Talks', en el que se invita a jóvenes comisarios a seleccionar a artistas y conversar con ellos, o las dos intervenciones, una culinaria y otra consistente en unas piezas de cerámica, de Nicola Constantino. Carabanchel pues, que hará un año apareció en una revista especializada como el tercer barrio de moda ¡del mundo!... La Gran tiene un espacio muy sobresaliente, con nuevos trabajos de Luis Pérez Calvo dedicados a Gutiérrez Solana (el artista de moda, José Luis Serzo, que tiene un solo project en Lariot Collective, también de Carabanchel, coloca tras su telón rasgado unas monografías suyas) y al 'Funes el memorioso' borgiano, junto a esculturas excelentes –de lo mejor de la feria– de Elisa Terroba, unas intervenciones de libros misóginos con piedras. En Garage Bonilla, cerámicas de Marías Blanco y un buen conjunto de acrílicos monocromos de Belén Mazuecos; en Marquesa Gallery, una pieza grande de Santiago Serrano; en Lapislazuli apuestan por piezas antiguas de un veterano y extraordinario pintor, Armando Seijo, artista que proviene de un cierto academicismo y realiza ahora retratos cada vez más vitriólicos; y, en Morfo Galería, destacan las pinturas sobre cemento de Sergi Serra y los óleos de Nicolás Romero... Sin salir de Madrid, aunque sí de Carabanchel, Rafael Pérez Hernando, que cada día me parece más un 'enfant terrible' del galerismo español, prescinde de la abstracción etérea que ha ido llevando a las últimas ferias y trae a Angela Burson, que pinta personajes sin cabeza elegantemente vestidos, y a Simomn Quadrat, un magistrado británico de origen judío atormentado por la Shoah. En Silvestre, las pinturas abigarradas y matéricas de José Luis Valverde; en Tonnheim Gallery, esculturas de lana de Alehk Rod y cerámicas de Cristóbal Ochoa. Por último, en Wit Art Gallery, excelentes piezas de Luis Miguel Rico. No es muy ortodoxo decirlo, pero el mejor trabajo de la feria podrían ser las impresiones sobre papel y las recomposiciones de vidrios rotos de Lucía Gorostegui en Juan Silió : una obra desconcertante en el que la frontera entre lo real y lo fotográfico se diluye totalmente. También en Cantabria, la galería Espiral le dedica todo su espacio a las pinturas y esculturas de José Carlos Balanza; en Siboney, buenas piezas de Arancha Goyeneche, cerámicas de Concha García y telas cosidas de Chelo Matesanz. Y una novedad: la incursión de PSJM en el territorio del galerismo … Traen pinturas realistas, luminosas e impecables de Carlos Matayana y deconstruccuiones geométricas de Cayetana H. Cuyás en su espacio, Art as Experience. Y también de Canarias, pinturas destacables de Paula Valdeón en Artizar y, desde luego, los textos decodificados de Laura González Cabrera en Bibli, de Tenerife. En 6A Taller, de Palma, el constructivismo de Lola Berenguer; en Antonia Puyó de Zaragoza, muy buenas piezas de Ana H. del Amo y Jesús Cisneros; en Aurora Vigil Escalera, individual de francisco Mayor Mastre; en Néboa, de Lugo, las esculturas de Sara Piñeiro; en la barcelonesa Pigment Gallery, el arte textil de Irene Ortiz y las esculturas de barro refractario de Pelras; en SC Gallery de Bilbao, individual con un impresionate cuadro de gran formato de Amaya Suberviola… Y un breve repaso, por último a las numerosas galerías extranjeras: la lisboeta Carrasco trae delicadas piezas hechas con materiales de alta costura de Carmen Castañeda y esculturas de porcelana de Daniel Schweitzer; Espacio Azul Petróleo, de Santiago de Chile, tiene uno de los estands más sobresalientes, con obras sobre madera quemada de Pedro Godoy y rostros difusos de David Ortiz; han acudido, además, A Pick Gallery de Turín, Dst Gallery de Munster, Manuel Zoia Gallery de Milán, Pioneri Art Platform de Macedonia, Salgadeiras de Lisboa... En general, todas ellas con una oferta discreta.
