Andrew Porter, i faderns namn
Dessa dagar firas de trettio åren av "Infinite Jest" av David Foster Wallace med ihållande entusiasm, vilket ger oändlig nåd, och det politiskt-konspiranoida "noir"-delirium som är "In the Dark" av Thomas Pynchon publiceras. Det vill säga: den mest meta-postmo 'Made in USA'-litteraturen fortsätter att åtnjuta god hälsa. Vilket inte betyder att mer traditionella former av arten har slutat göra det bästa av sitt arbete mycket bra.
Det finns romanerna av Benjamin Markovitz som publicerats bland oss av Chai (den existentiella och sportiga "Days of Play" har precis dykt upp i kölvattnet av den frånskilda "Resten av våra liv") och vi har nyligen beundrat Hal Ebbotts debut med hans "Between Friends" (Tusquets) utan att röntga en återvändande till jordbävningen. Och nu kommer Andrew Porter med 'The Imagined Life', mer än mycket villig att ta itu med ett av fetischteman i den nordamerikanska realistiska litteraturen: det alltid rörande och darrande förhållandet till fadern. Porter — med en prestige som tjänats in baserat, som är lämpligt i hans land, på publiceringen av prisbelönta berättelser i de mest prestigefyllda antologierna; Vi lärde oss om och njöt av dem i 'Disappearances', i China Editora – här presenterar läraren och författaren Steve Mills.
En man av ensam natur, mer ensam än någonsin. Hustrun och sonen har lämnat hemmet och deras återkomst verkar inte vara särskilt trygg eller nära och ensam bestämmer han sig för att möta det han förstår som ursprunget till allt: ingenting som omger (ett återkommande tema i Porters; i mer än en intervju har han sagt att få saker intresserar honom mer än att undersöka vad som händer med karaktärer som varje morgon vaknar upp och upptäcker att någonting har förändrats för alltid och att det inte längre finns någonting där som försvinner för alltid) dysfunktionell far i mitten av halvår. 80-talet när han var tolv år gammal. En mycket karismatisk litteraturprofessor som helt försvann - vi avslöjas inte ens hans eget namn - inblandad i en akademisk episod som aldrig blivit helt klarlagd.
Därmed blir Mills en sorts Odysseus på genomresa med passionen Telemachus (intervjuar överlevande familj och vänner från legendariska och väldigt "cheeverian" fester vid poolen och visar gamla filmer som om de vore bevis på lika historisk betydelse som den där filmningen av JFK:s skalle som flyger genom luften en Dallas-morgon). Alltså, vad Porter gör (och vad Mills gör, att gå härifrån och dit och inte be en Vår Fader utan en Min Fader, förstå figuren av sin far lika bra eller otur som en Rosetta Stone som kommer att hjälpa honom, äntligen, förstå allt som har hänt och vad som inte har hänt i hans liv) är ett mycket välklädd tekniskt och strukturellt underbarn till tjänst för de mest nakna. Kritiker har velat se i Porter en direkt arvtagare till den store Richard 'Revolutionary Road' Yates, och det finns något av det.
Men det finns också mycket John Updike, Anne Beattie, Ethan Canin, David Gates, Charles Baxter, Adam Hasslett. Och framför allt, den vandrande Frank Bascombes Richard Ford (liksom en viss luft, som Porter känner igen i själva vandrande 'Paris, Texas' av Wim Wenders och blinkar till Werner Herzogs dokumentärtvingande). Nära slutet av romanen, vid tidpunkten för avslöjanden, påpekar Porter att mycket i det föreställda livet skiljer sig från vad som verkligen var.
Och naturligtvis har Mills tillbringat en stor del av sitt liv med att föreställa sig vad som hände med hans far. Och nu – på gott och ont, men äntligen – har tiden kommit att föreställa sig hur livet för en högt inbillad fars son skulle ha sett ut och varför livet för en son som inte har slutat föreställa sig är så.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
14 july 2026, 13:05
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Andrew Porter, en el nombre del padre
Beskrivning
Por estos días se conmemoran con sostenido entusiasmo los treinta años de 'La broma infinita' de David Foster Wallace dando gracia sin fin y se publica ese delirio 'noir' político-conspiranoide que es 'A oscuras' de Thomas Pynchon. Es decir: la literatura más meta-posmo 'Made in USA' sigue gozando de buena salud. Lo que no significa que formas más tradicionales de la especie hayan dejado de hacer muy bueno lo mejor de lo suyo. Ahí están las novelas de Benjamin Markovitz publicadas entre nosotros por Chai (acaba de aparecer la existencial y deportiva 'Días de juego' tras la estela de la divorcista 'El resto de nuestras vidas') y recientemente hemos admirado el debut de Hal Ebbott con su 'Entre amigos' (Tusquets) radiografiando el terremoto de un fin de fiesta sin retorno. Y ahora llega Andrew Porter con 'La vida imaginada' más que muy bien dispuesto a ocuparse de uno de los temas fetiche de la literatura realista norteamericana: la siempre conmovedora y temblorosa relación con el padre. Porter —con un prestigio ganado a base, como corresponde en su país, de publicación de relatos premiados en las más prestigiosas antologías ; supimos y disfrutamos de ellos en 'Desapariciones', en China Editora— presenta aquí al maestro y escritor Steve Mills. Un hombre de naturaleza solitaria más solo que nunca . Esposa e hijo han dejado el hogar y su retorno no parece muy seguro ni próximo y, a solas, decide enfrentarse a lo que entiende como el origen de todo: la nada que envuelve a (tema recurrente en lo de Porter; en más de una entrevista ha precisado que pocas cosas le interesan más que investigar lo que le ocurre a personajes que, cualquier mañana, se despiertan para descubrir que algo ha cambiado para siempre porque algo o alguien que estaba allí ya no está más) la desaparición de su tan adorable como disfuncional padre a mediados de los años '80s cuando él tenía doce años. Un muy carismático profesor de literatura que se esfumó por completo —ni siquiera se nos revela su nombre propio— envuelto en episodio académico nunca del todo aclarado. Así, Mills se convierte en una suerte de Odiseo en tránsito con pasión de Telémaco (entrevistando a familiares y a amigos sobrevivientes de legendarias y muy 'cheeverianas' fiestas junto a piscinas y proyectando viejas películas como si se tratasen de evidencia de una importancia tan histórica como aquella filmación del cráneo de JFK volando por los aires de una mañana de Dallas). Así, lo de Porter (y lo de Mills, yendo de aquí para allá y no rezando un padre-nuestro sino un padre-mío, entendiendo a la figura de su progenitor como buena o mala suerte de Piedra de Rosetta que le ayudará a, por fin, comprender todo lo sucedido y lo no sucedido en su vida) es un prodigio técnico y estructural muy bien vestido al servicio de los más desnudos y descarnados sentimientos. La crítica ha querido ver en Porter a un heredero directo del gran Richard 'Revolutionary Road' Yates, y algo de eso hay. Pero en lo suyo también hay mucho de John Updike , Anne Beattie, Ethan Canin, David Gates, Charles Baxter, Adam Hasslett. Y, sobre todo, el Richard Ford del deambulante Frank Bascombe (así como un cierto aire, reconocido por Porter a la muy errante 'París, Texas' de Wim Wenders y guiños a la compulsión documentalista de Werner Herzog). Cerca del final de la novela, a la hora de las revelaciones, Porter apunta y dispara que en la vida imaginada mucho es diferente a lo que en verdad fue. Y, claro, Mills se ha pasado buena parte de su vida imaginando qué fue lo que pasó con su padre. Y ahora —para bien o para mal, pero por fin— ha llegado el momento de imaginar cómo habría sido la vida de un hijo de padre muy imaginado y por qué es así la vida de un hijo que no ha dejado de imaginarse.
