Alejandra Costamagna, där berättelsen är inställd
Jag har alltid trott att frånvaro tenderade mot tystnad. Vilket med tiden blev dämpat, slutade med att bli uthärdligt. "Var kan jag lämna det", av Alejandra Costamagna (Santiago de Chile, 1970), konfronterade mig med bräckligheten i den övertygelsen: det finns frånvaro som inte försvinner, de kvarstår med nästan fysisk intensitet. Maras försvinnande, den 29 december 1989, skapar inte ett tomrum, utan snarare en kontinuerlig förändring.
Vad den lämnar efter sig är inte så mycket en lucka som en fördriven närvaro som infiltrerar familjen och vännerna, framför allt Manuela –Manu. Ingenting stannar, men ingenting tar sin plats igen.
Den förvirringen går genom läsningen. Från de första sidorna råder känslan av att komma sent till det som berättas. Vi är sena med de viktiga sakerna i våra liv.
Varje scen framstår som en rest, som ett spår. Mara försvinner och ändå slutar hon inte vara det. Däri ligger en av romanens största framgångar: att omvandla frånvaro till en form av enträget, nästan materiell närvaro.
Manu berättar från den obalansen. Försök att beställa fakta från minnen som dyker upp med variationer. Ibland återuppbyggs det; ibland, fabel.
Och i det fram och tillbaka drogs jag in i ett växande tvivel om minnets natur. Costamagna erbjuder inga säkerheter: snarare bygger han en ihållande instabilitet. Brevens utseende – månader senare – förstärker denna oro.
Att veta att Mara lever återställer ingenting; flyttar axeln ännu längre. Han skriver från en obestämd plats, med en försiktighet som gränsar till själva språkets försvinnande. "Jag leker på att vara du", säger hon till sin vän, och i den frasen förtätas det konstiga i bandet: identitet som utbytbart territorium, fristad och förlust på samma gång. Under läsningen aktiverades ekon av Diamela Eltit i mig, i tätheten av ett språk som blir en kropp; av Annie Ernaux, i envisheten att fixa det som upplevts även med vetskapen om att det alltid kommer undan; även, ibland, av Mariana Enríquez, i den lätta förskjutningen från det verkliga till det osäkra.
Och ändå låter Costamagna sig inte smutskasta: hans författarskap består av fragment, av lämningar som återkommer med insisterande på det som inte vill försvinna. Romanen börjar som berättelsen om ett försvinnande inskrivet i ett historiskt sammanhang – Chile i början av 1990-talet, fortfarande plågat av våld – men driver in på ett annat område: en utredning om vad som kvarstår med någon när de inte längre är där. Mara slutar bara vara en karaktär och blir en tankeform, en närvaro som är svår att sätta fingret på.
En bild kvarstod när jag läste: lämnar en plats vid bordet till de som saknas. Det är så romanen förstås: inte som ett försök att lösa försvinnandet, utan att upprätthålla det. Codan – som författaren kallar det sista avsnittet – är ingen avslutning: boken tycks fortsätta utanför sig själv.
Mara finns inte med på sina sidor, hon rör sig. Och med det, ett bekymmer: behovet av att söka efter det. Inte så mycket med förväntan att hitta det, utan med omöjligheten att sluta göra det.
Som om det någonstans – i Rom, i Madrid, i New York, i ett annat liv – fortfarande kunde dyka upp. Och det är i den spänningen, utan möjlig upplösning, som romanen når sin mest bestående form.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
8 june 2026, 11:58
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Alejandra Costamagna, donde la narración queda en suspenso
Beskrivning
Siempre creí que las ausencias tendían al silencio. Que, con el tiempo, se atenuaban, terminaban por volverse soportables. 'Dónde puedo dejarlo', de Alejandra Costamagna (Santiago de Chile, 1970), me enfrentó a la fragilidad de esa convicción: hay ausencias que no se apagan, persisten con intensidad casi física. La desaparición de Mara , el 29 de diciembre de 1989, no produce un vacío, sino una alteración continua. Lo que deja no es tanto un hueco como una presencia desplazada que se infiltra en la familia y en las amigas, en Manuela –Manu– sobre todo. Nada se detiene, pero nada vuelve a ocupar su lugar. Ese desconcierto atraviesa la lectura. Desde las primeras páginas, se impone la sensación de llegar tarde a lo que se narra. Llegamos tarde a las cosas importantes de nuestra vida. Cada escena aparece como un resto, como una huella. Mara desaparece y, sin embargo, no deja de estar. Ahí reside uno de los mayores aciertos de la novela: convertir la ausencia en una forma de presencia insistente, casi material. Manu narra desde ese desajuste. Intenta ordenar los hechos a partir de recuerdos que emergen con variaciones. Por momentos reconstruye; por momentos, fabula. Y en ese vaivén me vi arrastrada hacia una duda creciente sobre la naturaleza del recuerdo . Costamagna no ofrece certezas: construye, más bien, una inestabilidad persistente. La aparición de las cartas –meses después– intensifica esa inquietud. Saber que Mara está viva no restituye nada; desplaza aún más el eje. Escribe desde un lugar indeterminado, con una cautela que roza la desaparición del propio lenguaje. «Juego a ser tú» , le dice a su amiga, y en esa frase se condensa la extrañeza del vínculo: la identidad como territorio intercambiable, refugio y pérdida a la vez. Durante la lectura, se activaron en mí ecos de Diamela Eltit , en la densidad de una lengua que se vuelve cuerpo; de Annie Ernaux , en la obstinación por fijar lo vivido aun sabiendo que siempre se escapa; incluso, por momentos, de Mariana Enríquez , en ese leve desplazamiento de lo real hacia lo incierto. Y, sin embargo, Costamagna no se deja encasillar: su escritura se compone de fragmentos, de restos que regresan con la insistencia de lo que no quiere desaparecer. La novela comienza como el relato de una desaparición inscrita en un contexto histórico –el Chile de comienzos de los noventa, todavía atravesado por la violencia–, pero deriva hacia otra zona: una indagación sobre lo que persiste de alguien cuando ya no está. Mara deja de ser únicamente un personaje para convertirse en una forma de pensamiento, en una presencia difícil de fijar . Persistía, mientras leía, una imagen: dejar un lugar en la mesa para quien falta. Así se entiende la novela: no como un intento de resolver la desaparición, sino de sostenerla. La coda –así denomina la autora el tramo final– no es un cierre: el libro parece continuar fuera de sí. Mara no queda contenida en sus páginas, se desplaza. Y con ella, una inquietud: la necesidad de buscarla. No tanto con la expectativa de encontrarla, como con la imposibilidad de dejar de hacerlo. Como si, en algún lugar –en Roma, en Madrid, en Nueva York, en otra vida– aún pudiera aparecer . Y es en esa tensión, sin resolución posible, donde la novela alcanza su forma más perdurable.
